Nej, så lika är inte Kamerun och Sverige

Henrik Hall

Uppdaterades: 2 april, 2019
Publicerades: 3 april, 2015

Förra veckan skrev jag om hur lika Kamerun och Sverige är, eller rättare sagt, jag jämförde länderna på ett sätt och med ett språk som betonade likheterna. Den typen av jämförelse är absolut inte tagen ur luften. Under mina fyra besök i landet har jag ofta slagits av hur svenskt kamerunierna beter sig och resonerar. Det är lätt att komma överens med kamerunier och att dras in i det lokala livet. Jag har många tvillingsjälar i landet.

Ändå ska det slås fast en gång för alla att likheterna blir betydligt mer markanta och klara när man ändrar på tidsperspektivet. Kamerun liknar på många sätt Sverige för 100 år sedan mer än det liknar Sverige av idag.

Bilen är förvisso älskad och önskad, men bara ett ytterst litet fåtal har råd med en egen. Istället sker lokala transporter främst i delade taxibilar (fyra passagerare bak och två i framsätet är varje chaufförs våta dröm eftersom han får betalt per person) som kör i något som liknar rutter i ett linjenät, eftersom någon lokal kollektivtrafik i vår mening inte existerar. När man väl vant sig vid trängseln och bristen på komfort i de gamla lappade och lagade gula Toyota-bilarna, lär man sig uppskatta smidigheten i att alltid kunna få ett transportmedel på mindre än en halvminut och bara behöva betala 3kr för en flera kilometer lång resa.

Sättet att köra bil för inte heller tankarna till dagens välordnade Sverige. Tuffast och starkast kör först är mottot och trafikolyckorna många. Ändå används sällan bilbälte och hjälm (det finns många motorcykeltaxis också) och airbags är förstås en otänkbar lyx. Det här gäller i stadstrafiken, men så fort man kommer en liten bit ut på landet avtar trafiken till nästan ingenting och flyter smidigt och säkert trots att det nationella vägnätet är ytterst sparsamt och sällan väl underhållet.

Kamerun är formellt en demokrati, men folkets röst är inte särskilt väl respekterad. Den nuvarande presidenten, Paul Biya, har valts om, ibland tvivelaktigt, sedan mitten av 80-talet och inget konkret alternativ finns till hans eget maktparti. De högsta politikerna och tjänstemännen lever på en ekonomisk nivå som vanligt folk inte ens kan föreställa sig och detta gäller även dem som egentligen inte begår några formella fel eller olagligheter. Men både på den här nivån och längre ner i den orimligt stora offentliga sektorn är korruptionen utbredd och avskydd. Att muta tjänstemän och poliser är en del av vardagen för alla som har med byråkratin att göra (vilket många inte har eftersom de bor i avlägsna, traditionella byar långt bortom allfarvägarna). Även bortsett från korruptionen är skattesystemet nyckfullt, svårbegripligt och inte särskilt transparent. Många betalar ingen skatt alls eftersom det inte går att fastställa att de har någon inkomst, medan de som betalar inte begriper hur pengarna används eller varför de ska betala så mycket som de gör. Det kanske inte behöver sägas att förtroendet för politik och förvaltning, som dessutom är väldigt centraliserad, är fast förankrad vid nollpunkten.

Religionsfriheten är högst relativ. Antingen bekänner man sig med all kraft och gärna högljutt till en religion, vilken som helst, eller så blir man betraktad med misstro. Kristendom, särskilt katolicism, är normen. Inblandningen av äldre tiders naturreligion är påtaglig och islam är normalt, särskilt i norr. Ateism möts av total förvåning och i den mån den inställningen accepteras, är det nog för att den är så fullständigt obegriplig att de flesta troende inte kan ta in den i sina huvuden. Eller för att det främst är utlänningar som har den här konstiga synen på världen och ingen kamerunier skulle komma på tanken att ifrågasätta eller se ner på en främling.

Den skenbara jämlikheten mellan män och kvinnor ska man inte låta sig luras av. Kvinnor står på många sätt lågt i kurs i samhället, trots att de tar allt ansvar för barn och hushåll. Bland annat är arvsrätten konstruerad så att änkor lätt blir lottlösa till förmån för manliga släktingar och månggifte för män (men inte åt andra hållet) är fortfarande lagligt, om än ovanligt i de stora städerna.

En trist skamfläck för landet är att homosexualitet är förbjudet i lag, även om jag inte tror att förföljelserna är lika allvarliga och systematiska som på vissa andra håll i Afrika.

Kolla in
Sveriges största influencers – så mycket tjänar de
Nyheter

Sveriges största influencers – så mycket tjänar de

Lönerna är i allmänhet en bråkdel av de svenska och trots de låga levnadsomkostnaderna är det stundtals obegripligt hur människor får vardagen att gå ihop. Ändå är dragkampen om de riktiga jobben stor, eftersom arbetslösheten är så hög att det inte ens lönar sig att mäta den. Att intresset för att starta eget egentligen är lågt, hindrar inte att väldigt många måste försörja sig på egen hand, eftersom offentliga sociala skyddsnät saknas helt och hållet. Inte sällan handlar det då om att sälja frukt, telefonkort, smårätter och annat vid vägkanten, eller att gå omkring på uteserveringarna och försöka sälja allt från pappersnäsdukar, skor, kläder och skivor till gästerna. Konsekvensen för den som har pengar blir en enastående användbar service. När du sitter och läppjar på din öl i skymningen, kan du samtidigt göra alla dina inköp!

Samtidigt är löneklyftorna gigantiska med europeiska mått mätt och det finns de som tjänar snuskigt bra utan att vara korrupta. Men de är få.

I avsaknad av formella skyddsnät är familjen desto viktigare och med familj menas en tämligen stor del av släkten. Barn måste inte nödvändigtvis leva med sina föräldrar, i alla fall inte hela tiden; det går lika bra med andra släktingar. Den som tjänar pengar tar hand om andra och den hjälpsamheten, frivillig eller påtvingad, sträcker även ofta ut sig till änkor, föräldralösa och andra behövande, även om de inte är släkt. En kompis till mig försörjer 14 personer i sitt hushåll på egen hand varav bara sex personer är hans egen kärnfamilj och övriga inte alls är släkt med honom.

Med familjen följer också en fysisk tillhörighet, ”byn”. Man hör till en by, oftast pappans, oavsett hur långt man har flyttat, punkt slut. Den ska man besöka så ofta man kan, särskilt vid viktiga tilldragelser i livet och där har man sin lojalitet. Det låter ju tryggt och bra på många sätt och vis, men baksidan är att det föder spänningarna mellan de över 200 olika stammarna i landet; spänningar som gör att tilliten mellan människor med olika etnisk bakgrund är låg och försvårar samarbete inom affärer och administration.

Paradoxalt nog är det samtidigt ärligheten, generositeten och värmen människor emellan i det vardagliga livet som gör det riktigt intressant och roligt att besöka landet och som gör att den som en gång har börjat åka dit gärna återvänder. Vid varje besök får man vänner för livet (om man bara vill) som man längtar tillbaka till. Efter hand lär man sig att bortse från skiten, hettan, den bristfälliga infrastrukturen, den ständigt höga ljudnivån (inte minst från den underbara musiken), de många vägkontrollerna och allt det obekväma, för att istället bara njuta av den mänskliga värmen, den oändligt goda frukten, den fantastiska maten, musiken och den billiga ölen.

Så, då var ramverket satt. Nästa vecka börjar vi titta närmare på de fyra nya mikroföretagen med svensk finansiering och hur det gick för dem.