<![CDATA[Utfrysning tär i längden och måste åtgärdas.]]>

”Hjälp – ingen pratar med mig på jobbet”

Redaktionen

Publicerades: 27 juli, 2017

I varje nummer av Driva Eget hjälper psykologen och psykoterapeuten Madeleine Gauffin en läsare med företagarlivets mänskliga sidor – känslorna, relationerna och mående. Den här gången handlar det om att bli utfrusen av sina kollegor.

Hur blir man egentligen en bättre chef och kollega? Jag driver ett företag och har två anställda. Tillsammans jobbar vi mycket ihop med ett par andra mindre konsultföretag i olika projekt. Jag har tidigare känt mig respekterad och omtyckt i gruppen, men efter att vi haft krångel med en gemensam och för oss viktig kund är det som att allt missnöje riktas mot mig.

Hälsningarna känns inte genuint hjärtliga längre. Det har hänt mer än en gång att samtalen tystnar när jag närmar mig gruppen. Frågorna om att gå ut på lunch tillsammans har plötsligt upphört.

Det är ingen som säger något rakt ut till mig utan det är bara små saker som gör att jag känner en växande osäkerhet. Ibland frågar jag de andra om vi ska gå ut på lunch för att liksom testa läget. Tidigare så var det sällan jag fick nej. Nu är det precis tvärtom. Det är väldigt sällan som någon säger ja längre. Och det gör förstås att jag drar mig för att fråga igen.

Det kanske låter som trivialiteter. Och visst, jag överlever att äta lunch ensam. Men det känns hårt att inte längre känna sig som en del i gruppen. Det gör också att jag känner att jag själv blir kortare i tonen ibland. Har mindre tålamod med missnöje. Känner att det inte spelar så stor roll om de blir sura på mig eller inte, de är ju ändå sura från början.

Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt. Om de tror att jag har snackat med kunden bakom deras rygg. (Det är jag som haft mycket av direktkontakten.) Ibland tänker jag att det kanske egentligen inte handlar om mig alls, utan att det handlar om en mer allmän oro. Vi har haft det tuffare att få in nya uppdrag under en tid nu. Kan det vara så att den oron spiller över på mig?

Vad ska jag göra? Ska jag fortsätta låtsas som ingenting eller ska jag konfrontera dem? (Det känns jättejobbigt.)

/Anonym

”Fråga kollegorna – och var beredd att lyssna på riktigt”

Det låter som att du far illa av situationen du har på ditt jobb. Den innebär stress och obehag dagligen och det mår vi mycket dåligt av. Stress som är ständigt pågående ackumuleras och gör skada.

Dina alternativ till nuläget beskriver du som att låtsas som ingenting eller konfrontera dina kollegor. Att låtsas som ingenting är tärande och på sikt innebär det en alltmer outhärdlig situation för hela din arbetsgrupp. Något outsagt pågår men det lyfts inte upp till en synlig nivå där det kan lösas upp.

Det innebär att det blir fritt fram för spekulationer och fantasier från er alla kring vad som egentligen hänt.

Att konfrontera är inte det bästa om du med det menar att du ska ställa dina kollegor mot väggen och kräva svar. En sådan strategi leder inte till bättre kommunikation och öppnar inte heller dörrar för ett förutsättningslöst samtal.

Något ligger i luften – det tar du säkert inte fel på. Samtal tystnar när du kommer, du är exkluderad från luncher och stämningen känns lite pressad.

Visst kan det handla om en allmän oro som de andra upplever – oro för ett läge där uppdragen blivit färre. Men oavsett hur dina tankar går kring orsaken behöver du som chef snarast ta itu med hur ni har det.

Det arbetsklimat ni nu har är inte hållbart och konstruktivt för någon av er. Så här kan du göra: Kalla till ett möte med dina två anställda. Du kan meddela att mötet kommer att handla om hur läget är just nu på arbetsplatsen. När stunden är inne för mötet lyfter du frågan ”hur ni har det”. Du kan börja själv med att berätta att du sedan ett tag tycker att det känns annorlunda.

Beskriv hur du tycker att samtal tystnar, att luncherna upphört och att du tycker att stämningen känns mindre god. Du kan berätta detta på ett vänligt sätt utan att gå in i försvarsställning. Förmedla att du undrar om det är du som orsakat hur ni har det och att du väldigt gärna vill veta vad det i så fall är och hur de känner.

Du beskriver hur du uppfattar det och ber om deras uppfattning. Låt dem då tala en i taget.

Vänd dig till den ena först och undra hur han/hon ser på klimatet och hur personen tänker om det du just berättat. Låt sedan den andra förklara hur det är för honom/henne.Intressera dig för hur de berättar och se om du kan göra det utan rädsla. Var uppriktigt nyfiken och visa att du är villig att reparera eventuella missförstånd.

Lyssna förutsättningslöst och utan försvaret längst fram (kan vara svårt när man är rädd och oroad). En medvetenhet om just sin rädsla och sin svårighet att lämna försvarsställningar hjälper oändligt i ett läge som det du beskriver.

Det kan också vara en hjälp att du funderar över dina svårigheter att ta itu med situationen. Vad har du själv med dig i bagaget som försvårar för dig? Vilka rädslor väcks inom dig och vilka rötter kan du se att rädslorna har?

Blicka bakåt i ditt liv och se vilka röda trådar du kan hitta och nysta i – trådar som handlar om konflikter mellan dig och personer som du har i din närhet. Rädslor av det slaget grundläggs tidigt i våra liv och de ligger kvar där de en gång uppstått tills vi får anledning att fundera lite djupare över hur vi fungerar. Ofta är det något som inte fungerar så väl i vårt liv som gör att vi får anledning att ifrågasätta hur vi är och varför.

Tycker du ändå att det känns som en övermäktig uppgift att själv prata med dina anställda bör du ta hjälp av en person utifrån som kan komma till er och hjälpa till att lösa upp det som nu finns på arbetsplatsen. Problemet ni har kommer sannolikt inte att på ett magiskt vis lösas upp av sig själv.

All lycka till!

Madeleine Gauffin