Vissa frågor är numera förbjudna att diskutera offentligt

Janne Näsström

Publicerades: 4 oktober, 2013

Vissa saker är inte tillåtna att diskutera på de stora tidningarnas debattsidor. Den gemensamma nämnaren är den viktigaste väljargruppen som avgör vem som får regeringsmakten. Vägen till deras hjärta har i två val med det tredje på gång varit jobbskatteavdraget.

Under hösten har jag plöjt statistik om trygghetssystemet för mina krönikor i pappersutgåvan av Driva Eget. Dessa har i nämnd ordning handlat om A-kassan, sjukförsäkringen och i nästa nummer ytterligare ett ämne som prenumeranterna blir först att läsa om.

På vägen har jag gjort intressanta bifynd som krossar offentliga sanningar. Bland annat visar det sig att jobbskatteavdragen har finansierats med försämringar av A-kassan och i synnerhet sjukförsäkringen.

Hur det har gått till finns öppet redovisat hos bl.a. Skatteverket. Jag har försökt få in debattartiklar i ämnet, men varje gång fått kalla handen.

Men varför skruvas locket på? För att det var socialdemokraterna som utvecklade metoden att tanka över pengar från trygghetssystemet och Alliansen som vann val två val på den.

Allt började på 1990-talet med att företrädesvis offentliga arbetsgivare missbrukade sjukförsäkringen i stor skala. Mängder av anställda, i synnerhet i vårdens låglöneyrken, blev långtidssjukskrivna och sjukpensionerade efter arbetsskador. De stora arbetsgivarna smet från sitt rehabiliteringsansvar.

Följden blev skenande kostnader. Regeringen vidtog flera åtgärder, bland annat fick arbetsgivarna ansvaret för lönen under de 14 första sjukdagarna. Åtgärderna gjorde att stora överskott började ackumuleras hos de 21 då fristående försäkringskassorna, en i varje län med Riksförsäkringsverket som tillsynsmyndighet.

Pengarna var inlåsta för politikerna. Men öppningen kom i och med EU-inträdet. Då infördes en ny post i arbetsgivaravgiften. Den heter allmän löneavgift och är en dold skatt direkt kopplad till statsbudgeten. Från början var den 1,5 procent och skulle finansiera medlemsavgiften i EU.

Överskotten fortsatte att ansamlas hos försäkringskassorna. Till sist var bytet så lockande att s-regeringen 2005 beslöt att förstatliga försäkringskassorna. Det är sannolikt den största socialisering som gjorts i Sverige. Den skedde utan debatt.

2005 höjdes den allmänna löneavgiften till 3,07. Tankningen av pengar från trygghetssystemet, som byggts upp av arbetsmarknadens parter, hade börjat. 2006 steg den till 4,4 %. Samma år var avgiften till sjukförsäkringen 8,64 %.

Alliansen möttes av ett potentiellt ymnighetshorn vid makttillträdet 2007. Sedan dess har de stegvis sänkt premien till sjukförsäkringen och höjd den allmänna löneavgiften. 2010 sänktes den senare till 6,03 % efter att ha varit uppe på 7,49 %.. Samma år fick staten in 72,7 miljarder kronor den här vägen.

Sedan dess har sjukförsäkringspremien och den allmänna löneavgiften varit kommunicerande kärl. Den ena har höjts, den andra har sänkts. För innevarande år är sjukförsäkringsavgiften 4,35 % och den allmänna löneavgiften 9,88 %. Trots idogt letande hittar jag ingen uppgift om hur stor transfereringen till statskassan numera är. Lågt räknat borde den ha passerat 100 miljarder kronor.

De fyra första jobbskatteavdragen kostade drygt 80 miljarder kronor. Den femte och kommande kostar staten 12 miljarder ytterligare i minskade skatteintäkter. Men som synes drabbar det ingen fattig, motsvarande summa och lite till pumpas över från trygghetssystemet.

Om detta kan man tycka olika. Fakta är att jobbskatteavdraget har finansierats med pengar från sjukförsäkringen. 2006 var premien 8,64 %. 2013 är den 4,35 %.

Vad som stör mig är att denna utveckling över huvud taget inte får diskuteras.