Uppvisningen blev godkänd

Det gick bra hos Prussiluskancoachen.

Prussiluskan kom från konsultbyrån Mimo, på uppdrag av arbetsförmedlningen, och skulle granska min affärsplan för att bedöma om jag ska få starta eget-bidrag.

Han gick ut hårt. Mötet började med att han bad mig presentera affärsidén och konkretiserade enligt följande: Hur kom du på det här? Vad har du gjort innan? Hur ska du tjäna pengar? Vilka är dina kunder? Hur ser det ut om fem år?

Men vänta nu. Allt står ju i affärsplanen, tänkte jag, men kom samtidigt på att han förstås skulle dubbelkolla om jag vet vad jag skrivit.

Okej, det här ska jag klara. Fäste blicken i hans och började tala som en student inför sin magister.  Jag sa inte: ”Tja, man får väl se hur det går efter hand, typ” utan ”Vi har planerat att göra en viss utvärdering varje kvartal. Det här kommer att ta tid och jag tror inte att vi kommer att kunna bedöma resultatet förrän om tidigast ett år”. Det senare låter helt förtroendeingivande, medan det första låter som om du har noll koll, även om de båda sägningarna har exakt samma innebörd och sanningen som ligger någonstans mitt i mellan. För vad vet du innan du startat din business? Egentligen, typ noll. Du kan bara tro, vilja och hoppas mer eller mindre väl underbyggt.

Direkt pekade han ut svagheterna:

1. ”Du vet inte hur det kommer att gå.”

Mitt svar: Sant. Hade jag tillhört ett stort mediehus hade jag beställt en marknadsundersökning, sedan en läsarundersökning och sedan provbyggt sajten och sedan gått ut och provsålt annonser på den. Sedan hade jag startat upp. Jag väljer att göra allt skarpt, till ungefär en tiondel av summan, och sedan ändra efter hand. Då lär jag mig mer och misslyckas allt får jag se utgifterna som en studieskuld. Coachens dom: Ja, så kan man se det.

2. ”Finansieringen är ett osäkerhetsmoment.”

Mitt svar: Sant. Jag väljer att få ihop finansieringen för varje enskilt steg utan att veta utgången, eller ens nästa månad eller moment. Men rätt som det är har jag en kund, kanske när jag har min produkt. Jag väntar med att ragga en extern storägare, till det att jag verkligen vill ha en sådan. Nu är jag heller inte värd något. Är det ok? Coachens dom: Så kan man se det, vänta du, men här har du en utmaning.

Tror inte coachen upplevde sig själv som någon granskare. Han kom mer med tips och råd och lyssnade intresserat. Jag försökte fiska om han skulle godkänna mig inför arbetsförmedlingen och jag fick känslan av att han skulle det.

Alltså: Prussiluskancoachen avklarad. Check.

Återstår gör fortfarande ungefär en miljon kriterier innan jag får starta eget-bidraget. Det ska till ett arbetsgivarintyg, journalistförbundet ska säga sitt, arbetsförmedlingen ska godkänna det hela. Ska försäkringskassan vara med på ett hörn, eller hur var det? Nej, tror inte det, det handlade om något annat. SGIn, var det visst. Puh.

 

 


Nyhetsbrev