Två bolagsformer räcker

Henrik Hall

Publicerades: 6 juni, 2015

Det är lätt att starta företag i Sverige, åtminstone tillräckligt lätt. Det ska det vara! För den som vill ta ansvar för sin egen och kanske även andras försörjning, ska det inte ligga administrativa och ekonomiska hinder i vägen. Åtminstone inte mer än vad som följer av själva affärsidén.

Ett av de problem som ändå kvarstår, även om det inte direkt är ett hinder, är valet av bolagsform. Vi har en märkligt stor och vildvuxen flora av bolagsformer i Sverige, var och en med sina egenheter, specialregler, märkliga undantag och unika, mer eller mindre föråldrade, deklarationsblanketter.

De flesta som har varit med i företagarsvängen ett tag har sina bestämda uppfattningar om vad som ska påverka valet:
– Välj vad som helst utom Handelsbolag, det är den allra värsta bolagsformen.
– Aktiebolag är bara för giriga vinstmaximerare. Välj en snäll bolagsform istället.
– Ekonomisk förening är så svårbegripligt. Ta något annat.
– Kommanditbolag är det ingen som använder längre, det ska du inte ta.
– Enskild firma leder bara till elände. Kan du inte få fram insatsen till ett aktiebolag är det ingen idé att du startar företag.

För den eller de som håller på att starta sitt första företag är det lätt att bara bli förvirrad. Inte sällan reduceras hela valet till en olycklig sifferexcercis:
– Den som har 50.000kr och har råd att förlora dem, startar aktiebolag (jag håller med om att detta oftast är bästa valet i det läget).
– Den som startar ensam väljer enskild firma.
– Den som startar med en kompanjon väljer handelsbolag.
– Den som startar med två eller flera andra och ser sig själv som företagare väljer ekonomisk förening.
– Den som startar med två eller flera andra och inte vill bli betraktad som företagare väljer ideell förening. En del gör även det här valet för att de tror att de bara därför kan slippa betala moms, vilket är ytterligare en olycklig missuppfattning.
– Den som startar med en eller flera andra som inte riktigt vill engagera sig fullt ut, väljer kommanditbolag (oftast utan att riktigt veta vad det innebär).

Var det egentligen det här som var tanken, att val av bolagsform bara skulle handla om att kunna räkna till 1, 2, 3, många? Jag har svårt att tro det – varför skulle i så fall reglerna skilja sig åt så mycket mellan de olika formerna?

Jag har ännu inte mött några som startat företag för att de varit superintresserade av att vara företagare och sätta sig in i alla regler som följer med det. De flesta vill utöva sitt yrke i relativ frihet och helst tjäna en hacka på det. Lättnaden är påtaglig när de hittar någon som kan ta över den administrativa bördan från dem, någon som kan de regler som råkade följa på att de räknade till tre istället för två.

Så varför krångla till det? Vem tjänar på det utom ett antal redovisningskonsulter, skattehandläggare och andra blodsugare? Sådana som jag alltså.

Kolla in
Sveriges största influencers – så mycket tjänar de
Nyheter

Sveriges största influencers – så mycket tjänar de

Tillåt mig lansera en idé som jag fått av Peter Sandberg på Wetterstadens Revisionsbyrå: ta bort alla bolagsformer utom aktiebolag! Dela upp aktiebolagen i två kategorier:
– Aktiebolag utan personligt ansvar, Aupa (den typ av AB som vi har idag).
– Aktiebolag med personligt ansvar (Ampa). I ett Ampa sätter alla delägare symbolisk in en krona som insats och om ansvar, risk och utdelning ska fördelas annat än lika mellan delägarna, regleras detta i en (frivillig) bolagsordning. Vid konkurs eller nedläggning ansvarar ägaren/ägarna personligen för bolagets alla skulder och åtaganden.

Ett Ampa blir därmed som en enskild firma eller ett handelsbolag, men utan någon begränsning av antalet möjliga delägare och utan någon låsning mot framtida förändringar. Den dag som ägaren/ägarna har jobbat ihop tillräckligt med eget kapital, finns det givetvis en enkel mekanism för att omvandla det till aktiekapital och därmed köpa sig fri från det personliga ansvaret. Det är inte konstigare än det omvända; att den som idag förbrukar aktiekapitalet utan att upprätta kontrollbalansräkning går miste om skyddet mot personligt ansvar, men ändå kan driva bolaget vidare.

Ännu viktigare: de delägare som arbetar i företaget blir anställda i det och uppnår därmed den hälsosamma och förenklande rågången mellan privat sfär och företag. Det är faktiskt inte risken för kundförluster och oöverstigliga leverantörsfakturor som är det största problemet för de flesta som driver enskild firma eller handelsbolag. Det är otydligheten kring de egna skatterna och frestelsen att låna av det som ska betalas någon gång i en avlägsen framtid. Många bryr sig inte ens om att sätta sig in i skattereglerna på allvar, just för att de känns så abstrakta (jag har själv varit i den fällan). Det finns ju faktiskt något viktigare att göra: driva verksamheten till lönsamhet! Med aktiebolagsregler klaras de egna skatterna av efter hand och man behöver bara betala när man fått ut lön själv. Dessutom behövs ingen halv obegriplig räntefördelning eller kryptisk expansionsfond, för att företagaren ska få den självklara skattebelöningen för sitt eget risktagande och ansvarstagande: gynnsam kapitalskatt på överskottet av verksamheten.

 

Vågar våra politiker och Skatteverket tänka den här tanken? Vågar du?