Stora ljugarsäsongen är här

När Skatteverket precis har öppnat sina system för e-deklarationer, påminns vi om alla små lögner vi sprider omkring oss. Jag pratar inte om siffrorna i boksluten, som förvisso friseras en aning för att uppnå gynnsamma effekter, men som i grund och botten är riktiga och i enlighet med gällande lagar i nästan alla bolag. Jag pratar om de små vita lögner och försköningar som vi alla medverkar i för att skapa en fin yta och en illusion av kontroll. En fasad som i vissa fall kan hjälpa oss att gå till domstol, när vanlig mänsklig samverkan och hyfs inte längre är möjligt.

Till varje bokslut jag hjälper till att upprätta, bifogas ett protokoll från en årsstämma som aldrig har hållits. Det är givetvis uppenbart för alla tänkande människor som läser protokollet att Kalle Karlsson, ensam ägare till Kalle Karlsson AB och som vid stämman var ordförande, tillika justeringsperson och valdes till ensam styrelseledamot i bolaget, faktiskt inte hade kallat sig själv enligt bolagsordningens alla regler till den stämma där han beviljade sig själv ansvarsfrihet för det gångna året. Det är fullt uppenbart att mötet aldrig har hållits, annat än i revisorns eller bokhållarens huvud, liksom säkerligen är fallet i minst 95% av alla rikets aktiebolaget. Men protokollet måste fram och när det är skrivet, undertecknat och inskickat till Bolagsverket är alla nöjda.

Det hålls så här års många årsmöten i diverse ideella och ekonomiska föreningar och där är det normalt så att det faktiskt sitter en tapper skara av närmast sörjande och klubbar igenom samma beslut som förra året. Jag har ofta undrat hur många av dessa lojala föreningsmänniskor som faktiskt begriper vad som döljer sig bakom begrepp som att ”balansera resultatet i ny räkning” eller att ”bevilja styrelsen ansvarsfrihet”. Jag begrep det inte på de otaliga årsmöten jag besökte innan jag började jobba med bokföring. Men besluten fattades, enhälligt dessutom.

En klassiker i ljugarsvängen är alla så kallade kontrakt som vi godkänner på nätet, t ex när vi installerar programvaror eller köper prylar. I datorerans ungdom, på det glada 90-talet, hände det faktiskt att jag läste igenom åtminstone en del av de här standardiserade mastodontkotrakten, med dess obegripliga formuleringar, något som torde ha gjort mig unik. I dag gör jag som folk gör mest och klickar på ”Godkänn” innan jag hunnit se en endaste bokstav av texten. Ofta godkänner jag då inte bara avtalet i sig, utan även att jag har läst och förstått det, vilket är så osant det kan bli. Vad har jag för val och vad riskerar jag egentligen? Det här är inte avtal i egentlig mening, som man kan sätta sig ner och förhandla om med motparten. Det är en ensidig friskrivning från ansvar (deras, inte mitt), som förvisso kan leda rätt in i en domstolsförhandling, men i så fall är jag i gott sällskap eftersom tusentals, kanske miljontals andra också har klickat utan att läsa.

Apropå domstolsförhandling fick jag nyligen en möjlighet att upphäva en olycklig effekt av sanktionerat, offentligt småljug. Jag är inte bara företagare och pappa, jag är också nämndeman i Tingsrätten. En dag satt en uppenbart ärlig, äldre kvinna framför oss och erkände utan omsvep att hon inte begriper ett skvatt av de blanketter olika myndigheter förväntar sig att hon ska fylla i. ”När jag ska förnya min ansökan om bostadsbidrag, tar jag med mig alla papper till Försäkringskassan och ber dem fylla i blanketten åt mig.” Visst hade hon skrivit under blanketten, men det var så uppenbart att hon och handläggaren hade missförstått varandra, att vi kunde fria henne från alla brottsmisstankar (det felaktigt utbetalda bidraget hade hon redan betalat tillbaka). Skönt!

När jag tänker på hur många som varje dag försöker – och ofta misslyckas – fylla i blanketter som de inte begriper sig på, får jag ont i magen. Jag skäms faktiskt lite för att jag själv delvis bygger en verksamhet på att fylla i blanketter, rapporter och deklarationer åt mikroföretagare som inte har något annat val än att lita blint på mig. Det värsta är att jag själv inte alltid förstår alla formulär i detalj, trots att jag jobbar med detta dagligen. Är detta en signal om att vi har krånglat till samhället lite för mycket, eller?

Även jag har stått på andra sidan i domstolen en gång för länge sedan, när vårt föräldrakooperativa dagis hade gått i konkurs. Ovetande om att föreståndaren var på väg att sluta och att detta skulle leda till att alla föräldrar sade upp sina barns platser, hade jag två månader tidigare låtit mig väljas till ordförande. När kraschen var ett faktum var det jag som fick knalla upp till Tingsrätten och avlägga en ed om att allt gått rätt till. Jag hade i och för sig ingen anledning att tro något annat, men ska jag vara riktigt ärlig hade jag inte en aning. Jag bara svor och var glad och domaren var nöjd.

Konkurser är annars ett intressant kapitel i sig i ljugarbranschen, det fick jag lära mig på den tid när jag arbetade med marknadsundersökningar och vi för ett forskningsprojekt intervjuade före detta företagare som hade gått i konkurs. För några var detta deras livs bittraste misslyckande, för andra ett tillfälle att lära och utvecklas, men det som verkligen förvånade oss var den relativt stora grupp som hade gjort konkurs först efter att företaget legat vilande i flera år och varken hade skulder eller fordringar. En konkurs gör man för att det gått dåligt och man inte kan betala skulder och löner, tänker väl gemene man. Inte nödvändigtvis! Den förklaring vi fick var att konkurs var ett enklare och billigare sätt att lägga ner företaget än en mer ordnad nerläggning. Att det gör konkursstatistiken missvisande, är uppenbarligen ett mindre problem.

Den som driver företag fick för inte så länge sedan ett papper med anmodan att betala ett visst belopp varje månad i preliminärskatt. Väldigt många tror att det allsmäktiga Skatteverket här presenterar den absoluta sanningen och betalar gladeligen eller med tungt hjärta det som ålagts. Att skattmasen har ännu sämre kristallkula än företagaren själv, är inget som framgår särskilt tydligt av det här papperet. Följden blir att en del betalar in preliminärskatt helt i onödan, eller i varje fall alldeles för mycket, medan andra får en chock i efterhand när det visar sig att de siffror som företagaren i god tro accepterade som sanna, var alldeles åt pipsvängen i underkant. Vore det för mycket begärt att Skatteverket skrev på preliminärskattsedeln vilka siffror de utgått från vid beräkningen av preliminärskatt och hur man gör för att ompröva beslutet? De som anlitar mig och andra siffernissar får givetvis den här informationen på något sätt, men det känns helt uppåt väggarna att samhället ska tvinga småföretagare att anlita bokföringshjälp bara för att beslut och blanketter är obegripliga.

När jag ändå är igång och ger råd åt Skatteverket: sluta vara så njugga mot de mikroföretag som vill ändra från faktureringsmetoden till bokslutsmetoden i sin bokföring! När man registrerar sitt företag har man ofta inte råd att ta hjälp av någon och det ska heller inte behövas tycker jag. Konsekvensen blir dock att man svarar fel på frågor man inte begriper, t ex gällande vilken bokföringsmetod man ska använda sig av. Det låter väldigt fint att göra som de stora företagen och använda faktureringsmetoden, särskilt om man har (orealistiska) ambitioner att växa. Problemet är bara att när verkligheten gör sig påmind med alla andra krav och måsten, förvandlas de fina idealen om att bokföra varje faktura både när den anländer och när den betalas, till kvalificerat ljug. Särskilt om man anlitar en bokföringskonsult som får alla papper först månaden efter att fakturan är betald! Hur ofta bryr sig någon om balansräkningen i ett väldigt litet företag förresten? En Potemkin-kuliss är vad det är. Väldigt sällan något som företagaren själv ens begriper.

Listan över officiella halvlögner skulle kunna förlängas i all oändlighet. Låt mig bara knyta ihop säcken med en observation jag gjort när jag fuskat som fritidspolitiker inom skolans och kulturens värld. Det tycks som att de formella dokumenten får allt större betydelse, på bekostnad av verkligheten. När en skola eller ett kulturprojekt granskas, handlar det i stor grad om att pricka av dokument på en checklista. Om barnen mår bra eller det blivit ett bra arrangemang, kommer alltför ofta i andra hand. Det tycks som att den handläggande tjänstemannen till varje pris ska förhindras att göra egna bedömningar. Genom att se till att listan är avprickad, undgår denne lojale medarbetare varje risk för kritik i efterhand. Någon längre upp tar säkert ansvar för att verksamheten blir bra!

Den fråga vi alla måste ställa oss är vad denna fin-fasad-kultur gör med oss människor. En liten vit lögn någon gång ibland har förstås ingen betydelse, det kan snarast vara uppfriskande, men när vi hänger oss åt ett heltäckande mönster av att det är dokumenten som betyder något, då riskerar vi att låta vad som helst passera. Det är då vi justerar sanningen för att passa den där bidragsansökan. Det är då vi gör upp organisationens framtid i smutsigt spel bakom kulisserna, för att kunna utstråla enighet i offentligheten. Det är då vi skriver att allt gick så bra så, fast det enda rakryggade och vettiga hade varit att erkänna och lära av felen som begicks.

Skulle hela samhällsbygget rasa ihop om vi alltid skrev och sa som det är? Troligen! Återstår då bara att ständigt påminna oss själva om att inte lita på allt vi läser och att då och då kolla upp vad som verkligen hände.


Behandla kunden som din gäst
Så skapar du en vinnande företagskultur

Behandla kunden som din gäst

Ett enkelt hej med ett leende gör skillnad för kunden. Experten tipsar hur du skapar en vinnand...

Nyhetsbrev