Slopa den könsdiskriminerande lagstiftningen för småföretagare

Janne Näsström

Publicerades: 22 september, 2014

För småföretagare gäller särskilda regler i skattelagstiftningen. Det är tre hela kapitel, 56, 57 och 60. Kapitel 57 styr aktieutdelning och är mest känd som 3:12.

Reglerna för utdelning har vållat stor debatt, trots att de inte påverkar småföretagare särskilt mycket. Möjligheten till lågbeskattad utdelning används i huvudsak av anställda och pensionerade riksdagsledamöter för skatteplanering, mer sällan av heltidsföretagare.

För småföretagare är det stora problemet kapitel 56 och 60. Reglerna är diskriminerande och slår mot anhöriga. I synnerhet drabbas kvinnor som riskerar att bli utestängda från A-kassa och andra delar av trygghetssystemet.

För småföretagare gäller att alla i familjen räknas som delägare i företaget, direkt eller indirekt. Formellt är kretsen av närstående mycket vid, men i praktiken handlar det om maka/make och hemmavarande barn.

Grundregeln är att bara en i familjen kan vara företagsledare. Övriga räknas som medhjälpare och får inte ta ut lön. Eller rättare sagt, medhjälparens lön läggs på toppen av företagsledarens lön. Det handlar med andra ord om sambeskattning som slopades för anställda 1971. Särbeskattning sägs vara den viktigaste reformen för jämställdhet mellan män och kvinnor. Det borde även gälla småföretagare.

I sin praktik har Skatteverket en mer verklighetsanpassad syn på saken. Om medhjälparen, oftast en kvinna, utför ett verkligt arbete och tar ut en marknadsmässig lön så blir det inga problem.

Problemen kommer om familjeföretaget inte längre har något arbete för medhjälparen. Enligt reglerna måste företaget läggas ned, även om det är lönsamt och kan försörja en person. Det finns exempel på hur A-kassor nekat ersättning beroende på kvinnans indirekta ägande i företaget (Inkomstskattelagen kapitel 56) eller att hon är suppleant i företagets styrelse.

Reglerna har tillkommit för att hindra småföretagare från att sänka sin skatt genom att avlöna anhöriga. Det är inte längre relevant, beroende på möjligheterna till lågbeskattad aktieutdelning.

Här finns också ett stråk av avundsjuka. För tänk om hustrun till en företagare kan få lön för att sitta hela dagarna och måla naglarna. Vari ligger problemet? Samma företagare uppmuntras att anställa människor med nedsatt arbetsförmåga. Utan lönekostnad, med anordnarbidrag på 5 000 kr i månaden. Problemet tycks vara att det är just företagarens hustru som eventuellt latar sig.

Lagstiftningen gynnar även kombinatörer, alltså anställda med hobbyföretag. Om en kombinatör förlorar sin anställning, räknas företaget som bisyssla och verksamheten kan drivas vidare utan att det påverkar rätten till A-kassa.

Som arbetslös har kombinatören eller dennes maka/make rätt att ta ut 1 920 kronor i veckan, 99 840 kronor om året, i lön utan att det inskränker rätten till A-kassa. En heltidsföretagare i motsvarande situation måste lägga ned företaget och sälja alla dess tillgångar.

För samhällets bästa måste småföretagslagstiftningen förändras i grunden. Dels är det en fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor. Dels måste det bli mer attraktivt att driva företag på heltid. Företag som inte ens kan försörja sin ägare kommer inte heller att anställa andra.