När är det bäst att jobba? Med eller utan håltimme?

Läser tidningen idag, sådär sommarslött till morgonkaffet.

Ser att vissa arbetsgivare vill ha större flexibilitet för mellan vilka tider arbetstagarna ska jobba på. Och det kan man väl förstå, men jag förstår inte hur man tänker om man ger vuxna människor håltimmar mitt på dagen. Det fick vi i skolan, någon timme här eller där att slå dank på, men det kan inte vara rätt när man arbetar. När tiden för att slå dank är så liten och egen tid kräver att man är på rätt ställe, och det kankse inte är i närheten av sin arbetsplats.

Som egenföretagare får jag ofta håltimmar mitt på dagen. Jag börjar ofta mina arbetsdagar med att kolla mejlen, svara på förfrågningar och planera dagen. Ibland innebär det att jag får signera 100 böcker till morgonkaffet, ibland att försöka hjälpa någon som har problem. Sedan något möte, ofta lunchmöte. (Folk har en förkärlek till att vilja äta lunch och ha möte samtidigt. Jättesvårt tycker jag, att hinna anteckna, tugga, lyssna och prata samtidigt, utan att smacka…). Sedan är det kanske tomt inför kvällens föreläsning. En håltimme. Precis som verkar bli vanligare och vanligare inom vården och kollektivtrafiken.

Men de inom de yrkena kan inte göra något av den tiden, något som indikterar på arbete. Det blir istället att slå dank. Och hur många köpcentrum kan man besöka utan att tröttna, utan att handla, utan att behöva något. Kan man träna och sedan gå och duscha på jobbet, eller finns det ett gym på arbetsplatsen där man kan slå ihjäl sin håltimme. Där är jag som egenföretagare lyckligare lottad, om jag bara har med mig en dator, ett block, en telefon… kan jag arbeta varifrån som helst. Problemet kan istället vara att det är svårt att prata affärssamtal ute på stan. Andra hör och ser, andra ljud stör konversationen och om det blåser kan kanske inte ens mina ord gå fram över det trådlösa nätet.

Jag skulle inte vilja ha en anställnig där jag jobbar mellan 6-12 och sedan mellan 16-20. Jag tror inte att någon annan vill ha det heller. Men jag är säker på att fler skulle kunna göra något annat än vad de gör. Att de inte behöver vara kvar där de är om villkoren ändras. Jag hoppas verkligen det. Och jag hoppas att folk vågar följa sina drömmar och att de vågar drömma.

Sverige utbildar folk att i att bli omhändertagna, som i en anställning. Vi blir trygghetsnarkomaner som inte vågar drömma eller ta klivet. Därför är det många som sitter kvar, trygga i boet, men gnäller. Våga! Du har allt att vinna.

Och jag vet, jag har jobbat i vården, med aids-sjuka i början av epidemin. Jag har jobbat inom både små och stora privata företag. Jag har jobbat massor, både på dagtid och övertid. Jag har också arbetat nattjänst på sjukhus. Alla förändringar har kommit av att jag har vågat tacka ja när någon i mitt nätverk har visat på hur jag kan förändra mitt liv. Från en tjänst till en annan, från en bransch till en annan, från anställd som egen.

Det är svårt, det är svettigt, det är ovisst, men det är roligt. Och jag lever. Jag hoppas också att du lever och att du har en härlig sommar!

Vi ses i vimlet, hälsar Katarina på www.komfab.se


Nyhetsbrev