Jag var konstig redan som barn

Så länge jag kan minnas har jag varit besatt av att ändra saker. Jag har inte kunnat gå in i en förening utan att skriva om stadgarna. Jag har inte kunnat läsa tidningsartiklar om världsläget utan att börja formulera en alternativ världsordning. De få gånger jag haft ett vanligt jobb, har jag varit mer upptagen med att försöka förändra de synliga och osynliga reglerna på arbetsplatsen än av att försöka lära mig dem.

Det här har aldrig varit ett medvetet val, det har bara varit så jag fungerar, ända från tidig ålder. Länge trodde jag faktiskt att jag var helt normal. När den hypotesen inte riktigt höll, började jag alltmer irritera mig på att folk runt omkring mig inte förstod det geniala i mina förslag och inte var beredda att haka på mina försök till förändring.

Jag har med ålderns rätt insett att den här inställningen och det här sättet att tackla världen, är mycket kontraproduktivt för den som vill göra karriär i näringslivet. I akademin kanske jag hade haft en chans, men det är företagsvärlden som har lockat mig. Där är det en smart strategi att observera sin omvärld, lära sig spelreglerna, förstå människor och efter hand, smygande och gradvis, agera i enlighet med de lärdomarna. Inte ständigt, som nykomling, påtala att allt skulle bli mycket bättre bara vi gjorde på mitt sätt istället.

Det tog lång tid innan jag insåg att mitt beteende var typiskt för en entreprenör. Det tog ännu längre tid för min omgivning att fatta det. Över 30 år hann slösas bort innan jag hamnade rätt och blev egenföretagare. Ändå fanns tecknen där hela tiden. Vad var det som var så svårt att se?

En anledning var säkert den njugga inställning som vi länge har haft mot företagande och företagare i Sverige och som var ännu värre när jag växte upp. Att driva eget var inte ett realistiskt jobbalternativ, det var inte ens ett jobb. Företagare var sådana som man skulle söka anställning hos, inte någon man skulle identifiera sig med. Fast det var inte hela sanningen. Även om företagarförebilder inte fanns i min omedelbara närhet, fanns de i tillräcklig omfattning i min familjs bredare kontaktnät.

Jag tror en viktigare anledning är vårt samhälles fokusering på yttre framgång som den enda acceptabla konsekvensen av entreprenörskap. En bra entreprenör är en som tjänar mycket pengar, anställer många människor, grundar en välgörenhetsorganisation som förändrar världen, revolutionerar ett politiskt parti eller på något annat sätt gör ett positivt avtryck. Alla andra som bryter mönstret är bara konstiga.

Jag åstadkom aldrig något banbrytande. Jag blev inte intervjuad av TV efter att ha hjälpt svältande barn i Afrika. Jag har aldrig blivit rik på någon av mina idéer. Jag har bara gått min egen väg. Det fantastiska är att ju mer jag har gått min egen väg, desto bättre har jag mått och desto lyckligare har jag känt mig. Är inte det värt något i sig själv? Är inte det ett slags entreprenörskap som duger lika gott som något annat?

Ni som träffar barn och ungdomar, nej förresten, vi alla: försök se entreprenörerna i vår vardag. Döm inte ut dem som går sin egen väg som konstiga. Hylla dem inte bara när de når yttre berömmelse och ära. Lyft upp alla entreprenörer och låt dem vara sig själva. Världen i stort kanske inte blir så mycket bättre, men en enda människa som blir lite mer harmonisk är också en seger. Det är värt en hel del!


Nyhetsbrev