Jag har en bil som gör omgivningen avundsjuk

Jag är övertygad om att Skatteverkets skvallertelefon har ringt några gånger genom åren när det gäller mig. Jag vet att mina bilar väcker avundsjuka, mina kameror likaså.

Vi börjar med bilarna. Jag köper en ny vart tredje år. Orsaken är att jag bor i en del av landet med dåliga offentliga kommunikationer. Det leder till att jag kör 5 000 mil om året i tjänsten. Jag har inte råd med bilar som vägrar starta och stannar efter vägen.

Bilen är också min arbetsplats. Med så lång årlig körsträcka är frågan inte om jag kommer att krocka utan när. I likhet med den anställda majoriteten tycker jag mig ha rätt till en säker arbetsplats.

Vad är det då för bil som stör? Just nu en Opel Astra kombi av årsmodell 2011 med en miljöklassad dieselmotor. Hemtjänsten drar runt i byn med dyrare fordon, fyrhjulsdrivna dessutom. Men då handlar det om anställdas arbetsmiljö och det anses vara en annan sak.

Vi småföretagare förväntas åka runt i en lagom rostig bil av äldre modell. Spelar ingen roll om den är farlig och skadlig för miljö. Den får inte sticka ut.

Kamerorna jag använder i tjänsten väcker också avund. Lokaltidningens fotografer bär runt på betydligt dyrare apparater. Men de är ju anställda och förväntas vara utrustade med professionella arbetsredskap. Trots att det inte finns någon juridisk skillnad mellan lokaltidningen och mitt företag, båda är aktiebolag, är det en väldig skillnad i allmänhetens ögon.

Småföretagare jämställs med privatpersoner. En fotointresserad amatör ser min kamera och kalkylatorn börjar snurra i huvudet. Resultatet blir att han inte skulle ha råd att köpa utrustningen med sin skattade lön. Alltså är jag en fifflare.

Avundsjuka är en förskräcklig sjukdom, särskilt i kombination med okunskap och dumhet.


Nyhetsbrev

ANNONS