Hur mycket sanning ligger det i allt prat om kris?

Just nu tillbringar jag mycket tid i bilen. Mellan telefonsamtalen funderar jag, bland annat på den rådande krisen som bilradion trumpetar ut en gång i halvtimmen.

Fördelen med stigande ålder är att man hört mycket förr. I slutet av 1970-talet upplevde jag en kris som sades vara den värsta sedan 1930-talet. 1992 var det samma visa, liksom i början av det nya millenniet med den spruckna IT-bubblan och den innevarande, sedan 2008 rådande krisen. Alla har varit den värsta sedan 1930-talet och vi får varje gång veta att vi kommer att tvingas betala skulderna i tre generationer framåt.

Men vad var det som hände på 1930-talet? 1929 kraschade världens börser och värst slog det mot Tyskland, där galopperande inflation drev människor till svält och desperation så stor att en fullfjädrad galning, Adolf Hitler, kom till makten i allmänna val 1932.

Hitler började bygga motorvägar, rusta krismakten och utlovade ett tusenårigt rike. 1936, efter bara fyra år, var riket på fötter och arrangerade ett överdådigt OS 1936 i Berlin. Ytterligare tre år senare var Tyskland världens starkaste militärmakt och överföll till att börja med Polen.

Attacken satte hela världen i brand. Varken förr eller senare har det förbrukats så stora resurser på att mörda så många människor och förstöra så mycket egendom. Hela anrättningen toppades 1945 med leveransen av två atombomber.

Snacka om att skapa skulder. Det borde ha tagit minst tio generationer att få världen skuldfri.

Men icke, efter bara några år snurrade hjulen för fullt, särskilt här i Sverige, och vi fick 20 år med konstant hög tillväxt. Och mig veterligen har ingen kommit och drivit in detta enorma skuldberg från vare sig mina föräldrars generation, från min eller våra barns.

Det är något som inte stämmer i dagens alarmistiska debatt. Idag har vi ett helt jordklot att renovera och det borde väl vara en lika bra, och dessutom fredlig, tillväxtmotor som ett världskrig?


Nyhetsbrev