Frilansskolan del 30: Så gör du när du förlorar ett uppdrag

Camilla Björkman

Publicerades: 15 november, 2011

I gruppen Frilanjournalisterna på Facebook kan det gå hett till i debatter och eftersom jag aldrig kan hålla tyst är jag involverad i en del av dem. Nu senast fick jag tre frågor att svara på, som bland annat gäller hur man ska agera när man blir av med uppdrag.

Här kommer frågorna – och mina svar.

1) En dagstidningsredaktör säger att nu har vi bestämt att en del texter ska dubbelpubliceras i en annan tidning inom huset. Vi ska betala för det, säg 15 procent extra. Det är redan bestämt, jag kan som redaktör inte göra något åt det, så vill du inte att dina texter ska dubbelpubliceras så kan vi tyvärr inte köpa fler texter av dig. Vad gör frilansjournalisten då?

Så här skulle jag gjort:
Mitt absolut första råd till mig själv är: STÄNG NER MEJLEN! Det är nämligen lätt hänt att man blir så förbannad att man drar iväg ett sjukt argt mejl och då minskar chanserna till att få dem att ändra sig (been there, didn’t work). Jag skulle alltså försöka vänta en dag – under vilken jag bitchar loss till kollegor och vänner – och sedan svarar jag. I samtalet eller mejlet skulle jag svara följande:

  • Att jag beklagar situationen de är i och vet att tider är tuffa.
  • …men tyvärr kan jag inte gå med på det låga arvodet för återpublicering. På en artikel för, säg, 3 000 kronor innebär det att jag skulle få ut 450 kr vilket är cirka 250 kronor efter skatt. Jag föreslår i stället att jag får 50 procent av arvodet för återpublicering, vilket ändå är ett bra pris! Sen skulle jag lägga till en mening i stil med: ”Ni vet ju att jag älskar att skriva för er och vill verkligen fortsätta med det. Och det verkar också som att ni gillar de texter jag skriver. Så hoppas att vi kan mötas!”

Här kan jag tillägga att alla såklart får göra som de vill. Kanske är man glad för de pengar som kommer in av återpubliceringen, eller så vågar man inte säga emot. Men 15 procent är väldigt lågt för att få publicera en artikel på nytt, även om den är ”gammal”. Man brukar rekommendera 50 procent av priset, även om inte det följs jämt.

Sen: Jag väntar inte på svar utan ringer direkt upp min kille med ett enda meddelande: Jag kommer inte att komma hem till middagen – på minst två dagar. Nu börjar nämligen en intensiv kampanj att skaffa en bättre uppdragsgivare. Risken finns ju att jag inte får några nya uppdrag av denna tidning, och då måste jag vara steget före. Jag försöker rensa kalendern och vandrar raskt över till Stadsbiblioteket som ligger på andra sidan gatan från mitt kontor och sätter mig i tidningshörnan. Sen skumläser jag fem tidningar som jag gillar och framförallt: som jag känner att jag redan kan rätt bra. Utifrån det skriver jag ner tre artikelidéer till varje tidning och mejlar iväg dem till redaktionschefen på direkten. Nästa dag gör jag samma sak, och nästa dag igen. Sammanlagt 15 idéer per dag alltså, och 45 idéer totalt (vissa kan man säkert återanvända i flera tidningar). Sjukt många!

Får jag inga nya uppdrag då så är det något som är skumt. Antagligen beror det på att mina idéer inte är tillräckligt anpassade efter tidningen. Jag sätter mig då och läser min egen blogg uppifrån och ner – och upprepar proceduren med nya tidningar. Då lovar jag att det åtminstone har droppat in ETT uppdrag, vilket i praktiken betyder en chans till en långvarig och lönsam kund.

Sen är det klart att man kan gå till kamp och sätta sig upp mot sådana fulavtal kollektivt. Det tycker jag också är en bra idé. Men personligen skulle jag bli så förbannad att går de inte med på mitt förslag om 50 procent så skulle jag inte vilja jobba med den tidningen. Eventuellt skulle jag göra det bara för att – och sen skulle jag ”säga upp mig”. Min tes är också att lägger jag 10 timmar på att gå runt och ha ångest och vara arg över ett fulavtal så är det 10 timmar missad säljtid. Då väljer jag hellre säljtiden – och hittar en ny, bättre kund.
 

2) Du har i ett par år skrivit säg en krönika i varje nummer av en månadstidskrift men nu säger redaktören att innehållet ska göras om och då ska man också skaffa nya krönikörer. Tyvärr kan det inte bli fler krönikor. Hur reagerar frilanskrönikören?

Jag svarar: Först och främst – grattis! Att skriva krönikor är nämligen i de flesta fall riktigt dåligt betalt. Dessutom tar det tid att klämma fram en åsikt och är man inte en förbannad person i grunden kan det vara jättesvårt. Nu kan du i stället lägga samma tid på att skriva artiklar, vilket brukar vara klart mer lönsamt. Hurra!

Men för att svara på frågan. Exakt detta hände en av mina bästa vänner, som dessutom bara skrev en krönika i månaden och ingenting annat. De skulle göra om tidningen och hans krönika rök. Så vi satte oss ner över en kaffe och pratade om vilka andra ämnen han skulle kunna skriva om. Hans förslag var konst, mode och historia – varpå jag raskt sågade de första två eftersom konkurrensen är stor här. Kvar var då historia, och efter att ha filat ett bra tag på tre synopsis om olika historieknäck (med en aktuell vinkel) skickade han dem till tre olika tidningar. En, Minnenas Journal, nappade på två av idéerna. Sedan dess har han fortsatt att sälja in olika artikelidéer och tjänar mycket bättre än som krönikör.

Mitt råd är alltså: Låt dig inte slås ner av att du förlorar ett frilansuppdrag! Sådant händer när man är frilansjournalist, man får räkna med det. Och är du bara aktiv och säljer in uppdrag, och gör ett bra jobb, så kommer du snart att ha för många uppdrag. Och då slipper du oron över att inte tjäna tillräckligt.
 

3) Du har skrivit som frilans åt en tidning/tidskrift och nu undrar redaktören om du inte kan hoppa in på tidningen ibland och sitta där och skriva. Fortfarande som frilans. Och du får förstås använda kameran på tidningen och tidningens bil osv. Regelbunden betalning som om du är anställd men eftersom du som frilans väl har lite övriga kostnader så tänker man lägga på 10 procent lönen, över de anställdas alltså. Hur reagerar frilansjournalisten då?

Jag svarar: Först och främst är det viktigt att komma ihåg en sak: Uppdragsgivare är sällan hemska personer som försöker lura in en i något som inte är bra. Däremot har de ibland rätt dålig koll på villkoren som företagare har, att vi måste lägga på en hel del på vårt timarvode för att täcka in sociala avgifter, försäkring osv. När de förslår att du ska sitta på tidningen utan att innefattas av de anställdas villkor, gör det de alltså med stor sannolikhet för att de inte vet bättre.

Här är det alltså upp till dig att glatt svara att det tyvärr blir alldeles för lite med 10 procents påslag. Säg med beklagande röst att du ju måste räkna in allt som de anställda redan innefattas av i frilansarvode, så du har helt enkelt inte råd att gå med på hans/hennes förslag. Kom inte med någon sorts uppläxning, det funkar sällan, utan säg bara att du gärna vill fortsätta frilansa för dem men att du kan göra det utanför redaktionen och förhandla varje ny artikel för sig. Alternativt att ni kan göra ett frilanspaketpris, men min erfarenhet är att det i 9 av 10 fall inte är så fördelaktigt för frilansaren. Sen kan du såklart föreslå att du får vanlig a-skattlön de dagar du sitter på redaktionen. Jag skulle dock inte göra det eftersom det i praktiken lätt blir så att man jobbar över (utan övertidsersättning) plus att du inte kan ta andra uppdrag från andra tidningar under tiden.

Säger man det bara på ett trevligt och glatt sätt är det självklart ingen som blir arg och bara: ”NEJ NU JÄVLAR FÅR DU ALDRIG MER SKRIVA FÖR OSS!!!”. Faktum är, står du på dig och förklarar att du tyvärr, tyvärr har andra uppdragsgivare att tänka på och att du inte har råd att ta uppdrag som betalar så här lite gör dig bara mer åtråvärd. Det är precis som när man går på dejt. Visst kan de ta in en annan person för det priset, men då är det upp till dig att agera som i punkt 1 här ovan, och då löser det sig ändå.

Kom ihåg: Du är GRYM och du ska aldrig låta ett förlorat uppdrag/jobb få dig att tro något annat. Precis som när man blir dumpad finns det fullt av andra fiskar i vattnet, och i de flesta fall får man ju någon som är ännu bättre och som man blir ännu lyckligare med. Eller hur?

Kram!

PS: ”Men alla är inte bra på att sälja” kanske man kan säga. Eller, som när jag föreläste på JMK och någon i publiken hade sagt om mig att ”hjälp, måste man bli som hon för att lyckas?” (jag var typ sjukt peppig och ba: ”kom igen nuuu!!!!” – lärde mig efter det att det går att inspirera på andra sätt). Mitt svar: Nej, alla har inte lätt för att sälja in nya uppdrag. Men det sitter i deras eget huvud – inte i några sorts gener. Och det handlar om att mejla! Du ska skicka artikelförslag på mejlen! Du behöver inte ringa en enda person eller stå på gatan och försöka kränga artiklar. Tro mig, det kan ALLA 🙂

PS 2: Mejla mig på camilla@driva-eget.se om du vill att jag lägger till dig på min lista så att du får ett meddelande varje gång jag har uppdaterat bloggen.

På jakt efter ett nytt jobb? Kolla in min jobbguide ”Nya vägar till drömjobbet” i senaste Elle.