Den förrädiska nettolönen

Henrik Hall

Publicerades: 4 september, 2015

Den förhärskande ordningen för att ange lönens storlek i Sverige, ja i hela den utvecklade världen, är bruttolön. Det innebär en siffra som är lägre än vad arbetsgivaren betalar för att hålla den anställde igång, men högre än vad den anställde får ut i den egna plånboken. Logiken i detta kan sannerligen ifrågasättas, men för de flesta tycks den inte vålla något huvudbry alls. Jag tror det beror på att de skatter som ska räknas bort eller läggas till, upplevs som i konstanta över tiden. Så är det också; för den som har en regelbunden, kontinuerlig anställning med samma arbetstid varje månad.

Föga överraskande finns det en tendens bland mindre professionella arbetsgivare och anställda med oregelbundna eller kortare anställningar att hellre prata om nettolönen; vad den anställde ska få ut i handen. Det är fullständigt logiskt eftersom det är vad som faktiskt betyder något i en sådan relation, vare sig det är någon som rycker in extra i en kiosk några timmar, en fotbollsspelare som får en symbolisk lön för att motivera henne att spela för vårt lag och inte konkurrenterna eller studenten som bara jobbar ett par månader på sommaren för att få pengar till en resa. Ofta ska de här pengarna spenderas tämligen omgående och det är klart man vill veta precis vad man får behålla under alla omständigheter. Att vänta till nästa års deklaration, som Skatteverket har tänkt sig, innebär ett stort osäkerhetsmoment eftersom jag kanske inte har ett jobb då, som jag kan betala eventuell restskatt med.

Återigen har vi alltså här att göra med en konstruktion som utgår från att fasta heltidsanställningar är normen. Arbetsmarknaden är full av lösningar som bygger på det antagandet, trots att andra anställningsformer och -villkor ökar hela tiden.

Jag känner bara till ett undantag på skatteområdet, det som kryptiskt kallas A-SINK och handlar om att en utländsk expert inte ska behöva vara osäker på sin beskattning om han/hon inte jobbar i Sverige mer än sex månader. För en sådan person, som kan ha en månadslön på allt från 14300kr till åtskilliga miljoner, är löneskatten alltid 15%. Punkt! Inga undantag. Ingen deklaration att göra nästa år där det kan fara iväg åt ena eller andra hållet. Inga kontrolluppgifter att lämna in i januari (det görs löpande).

Kunde man tänka sig en liknande lösning för dem som drar sig fram på ströjobb eller får en mini-lön som bara är uppmuntran? Man kan diskutera den exakta skattesatsen, men 15% känns helt rimligt (de 30% som idag dras för extraarbeten är löjligt högt jämfört med vad folk i allmänhet skattar och fungerar bara som en säkerhetsventil för skattmasen). Tillräckligt lågt för att man ska kunna känna att det är okej att betala lite skatt, men inte så högt att man är helt säker på att förlora på upplägget. Visst skulle det bli en del gungor och karuseller: Skatteverket skulle förlora på dem som tjänar mycket (men rimligen sätter de en spärr för hur hög inkomst man kan ha under ett år enligt den här modellen), men vinna på dem som bara tjänar småsmulor. Men, det här är det viktiga, småsmule-inkomsttagarna skulle också känna sig som vinnare eftersom deras osäkerhet skulle försvinna. De skulle verkligen veta att det jag har fått i handen, det får jag behålla oavsett vad som händer. Det är faktiskt också väldigt mycket värt för många människor.