Den felfrie kastar första stenen!

Efter en veckas avkoppling med familjen på härliga Mallorca hade jag lite att ”läsa ifatt” på dagstidningsfronten.

Det mesta var som vanligt, en vecka av livet passerade och inget märkvärdigt hände den här veckan heller, men en händelse fick tämligen mycket utrymme, med start som förstasidesskandal modell större och därefter löpande förfasad i mindre doser ett antal dagar i följd.

En vanlig, tidigare ostraffad 50 åring hittade 400 Euro i bankomaten när han själv skulle ta ut en slant inför veckan.
Ingen i närheten, frestelsen blev för stor och nu riskerar han naturligtvis fängelse!

En skötsam och hederlig kille som aldrig skulle komma på tanken att:

  • lura en kund
  • råna en pensionär
  • misshandla någon
  • göra ett inbrott
  • snatta eller stjäla en plånbok ur en ficka

Stundens ingivelse, han hittade faktiskt pengarna, det var ingen där som efterfrågade dem… 

han kände naturligtvis att det inte var helt rätt men intalade sig att han haft tur snarare än att det var stöld.
På ett ögonblick blev han kriminell, en brottsling!

I en av de mindre artiklarna framgår det att han nu är djupt bedrövad, ångerfull och nästan knäckt!

Min kloka farmor sa alltid att det tar 20 år att bygga upp ett gott rykte och 20 sekunder att rasera det 

Det är bara att fråga Sven Nylander!

…han om någon vet hur snabbt folk glömmer allt det där du gjort som är bra när du väl gjort bort dig.

  • Ibland kommer jag på mig själv med att köra lite för fort och i det ögonblicket är även jag en brottsling. 

Eller??

  • Min far är rätt vass på att deklarera och hjälper därför sin nervösa kompis varje år och får en flaska god whisky som betalning, även detta är väl egentligen en brottslig handling?

Eller??

  • Gå mot röd gubbe?
  • få hjälp av din händige kompis att bygga altan?

Jag säger inte att vare sig mannen i tidningen eller Sven Nylander inte gjorde fel, för det anser jag absolut att de gjorde, men…

  • Ingen är perfekt, man kan bara göra sitt bästa!
  • Ingen är felfri, därför måste man väl få göra fel ibland utan att bli fullständigt förkastad av alla.

Eller??

Att utöva ett värdebaserat ledarskap, på grundläggande etiska värderingar som äkta företagskultur, snarare än ögontjänande floskler, kräver mycket tålamod och inte minst en stor portion äkta ledarmod.

  • Kanske är det rädslan för att bli extra synad av alla i jakten på ett enda fel att slå ned stenhårt på som gör att inte fler duktiga, värderingsstyrda ledare riktigt orkar eller vågar stå på sig och hålla ut hela vägen?
     
  • Kanske är det de alla de tillfälliga frestelserna som helt enkelt blir svårare och svårare att stå emot? Särskilt när man dagligen matas med information om att ?alla andra?, kända och okända, företagsledare, politiker likväl som vanliga anställda medarbetare, skor sig själva?

Den som är felfri är välkommen att kasta första stenen?

…att ingen kan kasta den där stenen har man vetat i minst 2 000 år.

Redan de som skrev i bibeln visste att ingen kunde vara helt perfekt
Redan då visste man att man bara kan göra sitt allra bästa själv och dessutom förlåta andra som vill väl och försöker, men som ibland gör bort sig!

Kan kanske vara värt att tänka på nästa gång du läser tidningen?

Vi hörs snart igen!
/M


Nyhetsbrev