Dags för Diktatur?

Så var det då valår igen och det man främst märker det på är att alla de verkligt viktiga frågorna är heta igen, efter tre års undanskymd tillvaro.

Nu skall jobben fixas, integrationen lösas, våldet stoppas och skola, vård, omsorg prioriteras igen!

Har vi hört det förut? Mmm…vart fjärde år numera.

Om man vore ung och naiv vore allt mycket enklare, för hur svårt kan det egentligen vara att använda alla skattemiljarder på ett förnuftigt och klokt sätt så att vi bygger ett Sverige som alla vill bo, arbeta, leva och bli gammal i?

Alla fattar ju att långsiktig välfärd bygger på att vi:

  • Satsar rejält på skolan, mindre enheter, fler personella resurser, modern teknik, uppdaterad litteratur, välutbildade ledare, tydliga och rättvisande mål och uppföljningsmodeller, god och näringsriktig kost, etik och moral, samverkan mellan samhälle, skola och näringsliv och inte minst glädje, uppskattning och framtidstro.
     
  • Tar hand om de svaga, god vård vid alla åkommor, forskning i världsklass, tillgång till kompetens, relevant skyddsnät som sporrar till återkomst, men bistår när det är omöjligt, närhet som ger trygghet, rehabilitering som tar bort lidande köer, tid att få återhämta sig, öron som verkligen lyssnar och diagnoser som verkligen stämmer.
     
  • Har god omsorg om varandra, gamla och unga, sida vid sida i gemenskap, trygghet om olyckan är framme, polisen kommer, ambulansen är nära, brandkåren hinner alltid fram, ge alla en andra chans till bättring, men dalta inte med återfallen, stötta de drabbade mer och bättre än den som drabbar andra.

Det här är egentligen vanligt sunt förnuft och oavsett vem jag frågar delar alla min åsikt att om vi bara la alla resurser på att lösa dessa tre områden så ordnar det mesta annat av sig själv och vi skapar en välfärd som växer och är självnärande.

Nu är jag dessvärre varken ung eller naiv längre.
Även jag har kommit till insikt om att vi dessvärre sitter rätt bra fast i ett destruktivt supersystem som inte längre går att göra särskilt stora riktningsförändringar i, även om några få vill och försöker.

Alldeles för många individer är alldeles för individuellt beroende av att systemet upprätthålls, även om alla vet att det är ett idiotiskt, oekonomiskt och inte minst bakåtsträvande system.

Särskilt påtagligt blir det under varje valår när de politiska motståndarna, i sin iver att få stanna kvar i de enda roller vi har i samhället som inte kräver någon egentlig utbildning, kunskap eller ens ett vanligt betyg, avslöjar varandras påfallande brister i än det ena och än det andra snarare än att med tydlighet och förtroende förklara hur de tänker lösa ovan nämna välfärdsnycklar.

Det skulle vara synnerligen intressant att få se en kartläggning av samtliga landets representanter, särskilt i våra  Landsting och kommuner. 

Hur många av dem som egentligen:

  • har relevant och tillräcklig kompetens
  • är genuint engagerade och mitt i karriären
  • har ett välgrundat väljarförtroende (och inte listplacerats dit)
  • har äkta mod och integritet
  • har stor lyhördhet och empati

och hur stor är egentligen andelen som söker själva makten, är beroende av inkomsten och till varje pris vill hålla sig fast år efter år, utan vare sig kunskap eller förstånd att kunna förändra något?

Jag är varken ung eller naiv, men ofta känns det som att vi verkligen behöver en liten etisk revolution för att stämma i bäcken och få ordning på torpet.

Någon som kan skrota systemet som inte fungerar och börja om från noll med att bygga långsiktigt hållbart, för visst måste det väl ändå vara så att om pengarna inte räcker till att:

  • Satsa rejält på skolan
  • Ta hand om de svaga
  • Ha ordentlig omsorg om varandra

Då måste vi väl ändå vara fel ute och genast borde omprioritera användandet av skattemiljarderna, eller?

Men, det är ju bara min, högst personliga fundering.

 

Vi hörs snart igen!
/M


Nyhetsbrev