Då började jag nedräkningen mot likvidationsbalansräkning

Janne Näsström

Uppdaterades: 2 april, 2019
Publicerades: 25 maj, 2016

Hösten 2013 såg det ut som om jag skulle förlora flera av mina uppdragsgivare. Trenden var tydlig – de anställde egna skribenter och formgivare. Unga, hungriga och produktiva. Som skulle producera mer i huset till lägre kostnad.

Det började med att alla gjorde samma sak. Satte sig i möten och började planera. Varenda projekt som jag fått klartecken för blev uppskjutet, inte ett öre gick att fakturera på flera månader.

Å ena sidan borde jag veta att verkligheten skulle bli en annan. Efter 40 år på arbetsmarknaden har jag varit med om liknande tidigare. Bland annat skulle alla under den skattesubventionerade hemdatorns tid göra sina egna annonser och broschyrer. Hemdatorn och stulna programvaror förvandlade varenda människa till fullfjädrad reklambyrå.

Helt plötsligt framstod grafiskt arbete som så enkelt att Stina i växeln kunde sköta det på ledig tid och säljaren Pelle svänga ihop produktblad medan han pratade med kunder.

På kort tid halverades antalet anställda på reklambyråerna. Kunderna köpte formgivning och skribenter. Men det som kallas original, det gjorde man själv eller fick gratis från tryckerierna.

Det tog ett tag innan amatörerna fattade att de var just amatörer. För så är det alltid, det vi inte kan, tror vi är enkelt. Ett nutida exempel är hånet mot statsminister Stefan Löfvén för hans förflutna som svetsare. Vad hånarna inte fattade är att licenssvetsare inom försvarsindustrin är mer kvalificerat än flertalet skrivbordsjobb.

Åter till ämnet. Mina erfarenheter sedan förr gjorde mig inte lugn. Den här gången var det inte amatörer som skulle ta över, utan unga akademiker med rätt utbildning.

Jag startade nedräkningen till likvidationsbalansräkning. Och började samtidigt söka anställningar. Mitt CV sopar golvet med varenda ung kandidat. Spelade ingen roll. Som bekant är Sverige det mest åldersdiskriminerande landet i världen. Det såg kolsvart ut.

Men efter årsskiftet vaknade marknaden. De nyrekryterade fick inte ur sig texter och analyser enligt tidsplan, de ägnade massor av tid till research och att diskutera.

Vad göra – ringa den där gamla gubben som på grund av sin ålder betraktats som hopplöst improduktiv.

2015 var jag tillbaka på banan igen och nu rullar det på som förr. Mycket av det som jag jobbar med, har jag tidigare erfarenhet av och kan skriva initierat om allt från mätteknik till skogsbruk utan att ägna dagar åt att googla.

En annan fördel som man får med åldern är att telefonskräcken sedan länge har försvunnit. Härom dagen ringde jag Tyskland runt för att få tag i bilder. Unga i samma situation ägnar timmar åt att formulera ett mej på grammatiskt korrekt tyska och inväntar snällt svar. Gubbar lyfter luren och 15 minuter senare ligger bilderna i mejlkorgen.

Under resans gång har jag funderat på varför ålder är så viktigt i Sverige. Min slutsats är att datorn har blivit den ledande metaforen. Det ska vara den senaste modellen med senaste programvaran. Och den senaste hjärnan med den senaste utbildningen.

Sanningen är den att hjärnans programmering i huvudsak sker genom erfarenhet, inte genom utbildning.