Barnuppfostran som serieentreprenör

Inledande vill jag tala om att jag har arbetat i sju år inom skolan. Både som pedagog och i ledning. Det är viktigt att känna till innan du läser resten så att du inte tror att jag bara sitter här och har en ogrundad åsikt.

Föreställ er hur jag möter min första riktiga utmaning som vuxen och sträcker ner armen i den ryggsäck som skolan packat åt mig. Jag förväntar mig att få fram redskap som ska lösa min utmaning och får upp… (trumvirvel) Europas huvudstäder. Det var inte det som löste problemet alls så jag tar upp nästa kunskap som är…(fanfar) växtnamn på latin. Inte heller detta löste min utmaning. Detta upprepas ett antal gånger tills jag tröttnar och häller ut innehållet i min ryggsäck på marken för att få en bra överblick. Nu inser jag att skolan glömt att packa ner verktyget jag behöver. Typiskt. Och detta upprepas. Gång på gång.

Detta vill jag att mina barn ska vara medvetna om. Min uppgift blir att, på ett snyggt sätt, plocka ur de verktyg de inte kommer att behöva och ersätta dem med användbar kompetens. Med kunskaper, egenskaper och synsätt som faktiskt påverkar och förändrar deras liv och vardag. De ska i tidig ålder vara medvetna om att skolan inte bidrar med detta.

Det finns väldigt mycket att säga om det svenska skolsystemet, dess betygsystem och läroplan. Jag tänker inte göra en djupdykning i detta ämne då det är en hel bok i sig.

Jag summerar mina åsikter genom att säga att jag anser att svensk skola inte alls, eller väldigt sällan, förvaltar den talang som eleverna besitter. Många som arbetar inom skolan tror och tycker att de gör det men jag håller inte alls med. Inte heller rustar skolan våra barn för livet, vilket man tydligen ska upptäcka som student. Det hade varit trevligt om skolan gett en brasklapp om detta ett par terminer innan avslutningen. Det gjorde den inte. Ingen sa något. I min värld ska skolan rusta invånarna för just livet. Inget annat.

Detta är ett väldigt stort och komplext ämne som skulle ta veckor att diskutera. Här vill jag bara ge en övergripande bild av min syn på skolan.

Hur ska man som serieentreprenör, som till stor del misstror det svenska skolsystemet, förhålla sig till sitt barns skolgång i ett sönderfallande skolsystem?

Jag har två barn. En dotter som är 13 och en son som är 7. Dottern har precis börjat i högstadiet och har vid det här laget en väldigt klar bild över vart jag står i utbildningsfrågan men samtidigt gör hon väldigt bra ifrån sig. Hon är redan idag klar över att hon inte vill ha en anställning i framtiden. Hon vill skapa något eget utan att ha en klar målbild över vad det är. Det behöver hon naturligtvis inte ha ännu. Hon är, som sagt, 13. Bara hon följer sitt hjärta utan att lyssna på “studievägledare” som leder in elever i yrkesbanor för att det “ser ut att finnas jobb i denna sektor om tio år” , är jag mer än nöjd. Skulle hon välja att ta en anställning, stöttar jag henne i det med. Bara hon gör något som gör henne lycklig och ger henne en meningsfull tillvaro.

Kolla in

Personlig utveckling

Marwin Gordon – så skapar du feta saker och har kul på vägen

Jag har samtalat med henne många gånger om hur hon ska förhålla sig till “kunskap”. Jag har lärt henne att bara för att det står en vuxen person längst fram i klassrummet och påstår något, behöver det inte betyda att det är sant. Att det finns fler sanningar och fler sätt att se på saker och att sanningarna ser olika ut beroende på vart man befinner sig i världen. Nu är detta naturligtvis inte applicerbart på alla ämnen. 2+2 är 4 och Stockholm är huvudstad i Sverige. Jag vill att hon ska tänka “Är denna sanning rimlig? Behöver jag verkligen packa ner detta i min ryggsäck”, när hon blir presenterad “kunskap”.

Jag har även börjat visat henne vilka kunskaper och luckor som behöver fyllas efter man tagit studenten och ger henne förslag och verktyg så att hon på egen hand skall kunna fylla igen dessa redan nu. Det är inte ovanligt att föräldrar skickar iväg sina barn till skolan och sedan utgår ifrån att barnet ska komma ut på andra sidan som “klar”. Barnet kommer inte att vara “klart”. Långt ifrån.

Nu ska jag alltså tala om för henne att hon ska försöka prestera det bästa efter förmåga i skolan och samtidigt vara kritisk mot det betygsystem vi idag använder. Det är en balansgång kan jag lova. Exakt vad visar exempelvis ett snittbetyg. Egentligen? En elev med snittbetyg 3 som exempel? Eller E som det heter idag. I min värld säger det fler saker men här är två exempel; Antingen är eleven mycket duktig på ett fåtal ämnen och riktigt usel på resten. Eller så är den hyfsat duktig på många.

Vad som är bäst? Ingen aning. Inget av det är betydande för mig. Betyget säger inget om personens energi, vilket är avgörande för mig. Betyget säger inget om ambition, vilja eller jävlar anamma. Den dagen skolan mäter det, tycker jag att betyg är intressant igen.

Ta universitet eller högskolor och titta på hur antagningarna till dessa utbildningar ser ut. Låt oss ta ett enkelt exempel som “läkare”. Är det verkligen rimligt att man ska ha högsta betyg i musik för att bli läkare? Det kan i och för sig vara trevligt om en läkare visslar och sjunger i korridorerna på ronden eller under operationen. Jag hade gladeligen valt ett sådant sjukhus som kund, eller patient om du är mer bekväm med att kalla det så. Men jag ser inte sjungande läkare som nödvändigt. “Sverige har världens mest musikaliska läkare”. Det är så det måste vara. Eller hur? Frågan är hur många oerhört duktiga läkare vi tappar för att de inte kan vissla? Sedan är jag faktiskt besviken över att aldrig fått uppleva en sjungande läkare. Jag hade varit dennes patient för livet och jag är helt övertygad om att patientnöjdheten hade legat i topp oavsett antal felbehandlingar.

Du kan läsa en rykande färsk intervju med min dotter här:

http://nyheter24.se/nyheter/goda-nyheter/779036-13-ariga-julie-trycker-t-shirts-for-valgorenhet

Rapportera

• Anleding *
  Copyright relaterat Spam Kränkande eller opassande innehåll
• Namn: *
  
• Email: *
  

• Beskrivning: *
  

Skicka