Ärlighet varar längst!

Det börjar dra sig mot sommar och min första termin som bloggare här på Driva-Eget skall utvärderas och reflekteras över.

Finns det egentligen:

  • någon riktig relevans i mina resonemang
  • någon förenklande pedagogik i mina anekdoter
  • någon motiverande inspiration i mina slutsatser eller
  • någon eftertänksamhet och poäng i mina erfarenheter?

Saknar du något ämne som du gärna vill att jag försöker belysa under nästa termin?

När jag går igenom min korta blogghistorik så är det särskilt ett stycke som jag gärna vill lyfta fram igen.

Det är ur en av de allra första bloggarna jag skrev den 2 november 2009:

”En bra människa med en bra idé och/eller god personlig kompetens startar ett företag.
Det börjar gå riktigt bra, växer i omsättning, växer i personal, växer i anseende, satsar, växer ytterligare och livet leker!

Plötsligt ökar kraven från alla håll, kunderna, medarbetarna, leverantörerna, marknaden, samhället, alla bidrar de till att pressen på entreprenören ökar kraftigt och till slut står entreprenören där, ensam med den stora frågan:

-Hur i helskotta gör jag nu?

  • Hur kommer det sig att så många som ställs inför den frågan fattar fel beslut?
  • Hur kommer det sig att de inte ber om hjälp, trots att de inser att de har kört fullständigt fast?

  • Jag är övertygad om att de allra flesta konkurser sker i onödan!
  • Jag är övertygad om att de allra flesta konkurser skulle kunna undvikas om Entreprenören skulle våga ropa:


-HJÄLP! -Mitt företag går åt fanders och jag vet inte hur jag skall kunna hindra det!”

När jag skrev den bloggen hade jag i knappt tre månader på konsultbasis varit tillförordnad Vd för ett bolag med 15 anställda.

Bolaget hade suttit rejält fast i en negativ spiral med konflikter och minusresultat, men började vid den här tidpunkten nu skönja ljuset i tunneln.

Idag, knappt ett år senare är spiralen fantastiskt positiv, med ett all time high resultat, ett underbart samspelt gäng på snart 45 anställda och en framtidstro som är så ljus att man behöver solglasögon!

Min första omedelbara reflektion är en stilla undran över hur det egentligen är möjligt, förändringarna vi gjorde tillsammans var ju så små?

Med eftertanken kommer övertygelsen om att Entreprenören beslutade sig för att vara helt ärlig mot sig själv och därmed öppnade upp för möjligheten att få den hjälp han behövde istället för den han trodde att han ville ha.

Som belöning fick han det resultat han så länge strävat efter.

Vi hörs snart igen, om inte förr så efter semestern!
/M


Nyhetsbrev