Är vi dömda att förbli levebrödsföretagare?

Janne Näsström

Publicerades: 30 oktober, 2013

Signaturen Harald satte fingret på en öm punkt: Varför söker jag bidrag? Och varför gnäller jag när det blir avslag eller en massa administrativt jobb?

I princip håller jag med honom. I praktiken tyckte jag mig inte ha något annat val när jag ansökte om bidrag. Och i grund och botten handlar det om ett systemfel som stoppar företagare som vill utveckla sin verksamhet.

Som ensamföretagare saknar du skalfördelar. De flesta driver verksamheten enligt principen ur hand i mun. Det här leder till att man blir instängd i sin ursprungliga affärsidé. Så länge man håller sig till den inslagna linjen så fungerar det.

Svårigheterna kommer när du vill ändra kurs för verksamheten. Själv är jag till vardags skribent och konsult, men den stora drömmen är att arbeta professionellt med trolleri. När projektet startade 2008 fanns ett hyfsat eget kapital att knapra på.

Problemet har inte varit pengar till investeringar utan tiden, som även för oss företagare är begränsad till 24 timmar per dygn. En seriös satsning förbrukar debiterbar tid, vilket leder till lägre omsättning och röda siffror i bokslutet. Det straffas med sänkt kreditbetyg som kan leda till dyrare finansiering och i värsta fall uppsagda lån.

Det är en dödsspiral som knäckt mången kreativ småföretagare.

När jag presenterat problemet för näringsfrämjare har svaret blivit att det är just därför som bidragen finns. För att kreativa människor ska våga ge sig ut på oprövad mark, istället för att bli det som näringsfrämjarna nedlåtande kallar levebrödsföretagare.

Förra hösten kom jag till den punkt då principen att inte söka bidrag fick ge vika för viljan att genomföra projektet. Då hade jag av egna medel satsat drygt 300 000 kronor. Valet stod mellan att avbryta eller göra avkall på principerna.

Eftersom jag bor på landsbygden var det naturliga att söka stöd från landsbygdsutvecklingsprogrammet LBU. Det var ett stort misstag. Programmet är det mest byråkratiserade av alla och dessutom skräddarsytt för jordbruket, även om det heter att det är till för landsbygden som helhet. Man förutsätts anlita Hushållningssällskapet eller annan konsult som exakt vet vad som ska stå i varje ruta. Korkat nog skrev jag ansökan själv.

Det blev avslag för investeringsstödet. Däremot fick jag en mindre summa i marknadsföringsstöd. Vid det laget hade jag utvecklat omfattande blankettallergi och stegrade mig när kraven på flerdubbel redovisning kom, vilket resulterade i nedanstående inlägg.

En efterkalkyl ger vid handen att sökandet av bidrag kostade bolaget avsevärt mer i form av förlorad debitering i ordinarie verksamhet än vad marknadsföringsstödet gav. Och jag lär inte vara ensam om det här, så går det för många andra företagare som gör avkall på principen att sköta sig själv och skita i bidrag.

Problemet kvarstår. Hur ska en småföretagare kunna utveckla ny verksamhet?

Ett alternativ är sänkta skatter och avgifter. Staten gör stora överskott på oss företagare. Problemet är att många av oss jobbar för större företag och offentlig sektor som utnyttjar sänkta kostnader för att pressa priserna. Det blir inga pengar kvar ändå.

Ett annat är lån och riskkapital. Jag nöjer mig med att citera Torbjörn Isacsons analys i SvD 30 oktober: ”Storbankerna prioriterar bolån och gigantiska utdelningar till aktieägarna. De så kallade riskkapitalbolagen vill ha mogna bolag och säkra välfärds- och infrastrukturföretag. Kvar står många entreprenörer och företagare som saknar rörelsekapital”.

Är vi dömda att förbli levebrödsföretagare?