Forskning sticker hål på myten om svensk företagsamhet

Janne Näsström

Publicerades: 18 mars, 2013

Största möjliga tyssstnad. Det är ett öde som drabbar forskningsrapporter som sticker hål på myten om alla välmående småföretagare. Exemplen är många och härom dagen hittade jag ytterligare ett, en artikel publicerad i Axess Magasin 2009, skriven av docent Karl Wennberg, vice VD för näringslivets forskningsinstitut Ratio.

Artikeln handlar om en stor studie av en grupp som mer än andra förväntas starta företag. Studien spänner över 11 år, från 1990 till 2000 och omfattar 220 000 personer.

Dessa 220 000 var samtliga som vid den här tiden hade en akademisk utbildning inom naturvetenskap, teknik och medicin. Det är gruppen som samhället satsar kopiöst mycket pengar på för att de ska starta företag, inte minst genom inkubatorer på universitet och högskolor.

Utfallet visade sig synnerligen svagt. På elva år startade gruppen inte mer än 7 716 nya företag med ambitionen att åtminstone försörja sig själva på heltid. Det var alltså bara 3,5 procent av de allra mest lämpade, åtminstone till utbildningen, som valde företagande som huvudsysselsättning. Däremot hade över 20 procent någon gång under perioden registrerat ett företag som bisyssla.

Karl Wennberg kommenterar detta faktum så här:

”I en andra studie undersökte vi en större grupp svenskar, över tre miljoner individer mellan 1991 och 2002, och fann att flertalet av dem som i statistiken framställs som företagare i verkligheten är ”kombinatörer” med inkomst från både företag och anställning”.

Det är bara en minoritet som utnyttjade kombinerandet som en riskminimerande strategi för att på sikt skapa en heltidssysselsättning.

Karl Wennberg visar också att flertalet av dem som blev heltidsföretagare, tjänade sämre än anställda kolleger i samma yrke. Lönerna låg på 80-90 procent jämfört med anställda. Löneskillnaden mellan anställda och företagare är lika stor som mellan män och kvinnor. Att företagare, för att använda könsdebattens begrepp, blir lönediskriminerade verkar ingen bry sig om.

Och varför har det blivit så här? Karl Wennberg hänvisar till den norske antropologen Thomas Hylland Eriksson. Enligt honom är den moderna människan upptagen med att minimera alla slags risker eftersom vi har en överdriven tro på vår förmåga att kontrollera oförutsedda händelser.

Men trots allt är det några som vågar satsa. Enligt Karl Wennberg gick det inte särskilt bra för dem:

”Mycket få av dessa har någon större tillväxtvilja, och även bland dem som försöker växa är utslagningen hög”.

Du kan läsa artikeln i sin helhet här. En sökning i de stora mediernas arkiv visar att fynden som Karl Wennberg och hans kolleger gjorde i två mycket stora studier möttes av största möjliga tyssstnad.