PengarJanne Näsström är Driva Egets tuffaste bloggare. Nu skriver han också debattartiklar i Driva Eget. Dem vill vi ha reaktioner på. Här går han tilll storms mot företagsrådgivarna. Skriv i Kommentaren här under vad du tycker.

Mitt företagande började med Starta Eget-bidrag. Egentligen borde jag inte ha fått ett öre, eftersom jag var fullbelagd från första dagen. Men det gjorde inget, tyckte Arbetsförmedlingen och Almi. Tvärtom, jag ansågs vara välgörande för statistiken över nystartade företags överlevnad efter tre år.

Med bidraget följde ett villkor. Vid några tillfällen skulle två personer, en konsult från Almi och en handläggare från Arbetsförmedlingen, följa upp hur företaget utvecklades. Det blev trivsamma kaffestunder – men till ingen nytta.

Damen från Arbetsförmedlingen hade valts ut, eftersom hennes föräldrar en gång drev butik. Närmare än så hade ingen på förmedlingen kommit eget företagande.

Almis konsult var nyutexaminerad civilekonom. Hon kunde rabbla allt som de akademiska forskarna Kotler och Porter skrivit om hur man driver storföretag. Om småföretagande visste hon ingenting.

Både före och efter har jag träffat ett antal konsulter från Almi och andra näringsfrämjande organ. De flesta hade arbetat med näringslivsfrågor i många år, men var lika okunniga om småföretagande som den nykläckta civilekonomen.

Detta är egentligen inte så märkligt. Med enstaka undantag utbildar universitet och högskolor för storföretag och offentlig sektor. Ur det storskaliga perspektivet är det viktigaste affärsplaner, externa medlemmar i styrelsen och annat som är verklighetsfrämmande i en nystartad verksamhet.

Om du som liten använder jättarnas metoder blir du bara en blek och icke konkurrensduglig kopia. Du blir långsam i vändningarna, så fokuserad på din affärsplan att du missar affärsmöjligheter som plötsligt dyker upp.

Storföretag byggs med systematisk planering och organisation. Det lilla företagets framgång bygger helt och hållet på ägarens passion, beslutsförmåga och dumdristighet. Många gånger är den enskilt viktigaste framgångsfaktorn ett mod gränsande till galenskap.

Om detta vet de näringsfrämjande tjänstemännen ingenting. För det lär man sig inte på högskolan.

Det finns undantag, men då handlar det om rådgivare med personlig erfarenhet av företagande, vilket inte är särskilt märkligt. Företagande är en färdighet och färdigheter kan bara förvärvas genom eget utövande.

De okunniga rådgivarna ställer till mycket elände. Åtskilliga oerfarna nyföretagare har blivit ledda på villovägar, rakt in i konkurs. Men tjänstemännen verkar inte lära sig någonting utan marscherar glatt vidare efter samma väg.

Tillväxtverket vet om problemet och har tagit initiativ till mentorsprogram, där nystartade får hjälp av rutinerade företagare. Men det är långt ifrån alla nystartade som får en mentor.

Nästa steg borde vara att certifiera företagsrådgivare, så att nyföretagarna ser skillnad på okunniga tjänstemän och kompetenta rådgivare. Ett av villkoren för certifiering, eller auktorisation om man så vill, bör vara minst tre års erfarenhet av eget företagande på heltid. Hobbyverksamhet vid sidan om en anställning duger inte, det ska vara hela försörjningen på egen f-skattsedel.

Mitt förslag till treårsgränsen är vald med tanke på att alla uppföljningar av nystartade företags överlevnad sker efter tre år. Först då anses det gå att bedöma om affärsidén är bärkraftig och företagaren håller måttet.

Men vad ska vi göra med alla tjänstemän som inte uppfyller kraven?
De får väl arbeta med enklare sysslor eller starta egna företag och återkomma när de har kvalificerat sig.

Vad trycker du om dettta  - både du som är småföretagare och du soim är  rådgivare. Tyck till i kommentarrutan nedan.

Följ också hans blogg här.