Ditt livAtt dra lika mycket när man driver företag ihop är viktigt – men inte alltid lätt. Driva Egets psykolog Madeleine Gauffin ger råd till en av våra läsare som tröttnat på att vara den som alltid tar största ansvaret.

I varje nummer av Driva Eget hjälper psykologen och psykoterapeuten Madeleine Gauffin en läsare med företagarlivets mänskliga sidor – känslorna, relationerna och måendet.
Denna gång är det Eva som är trött på att alltid styra upp.

Evas brev:

Jag och en kompanjon driver sedan två år en egen PR-byrå med två -anställda och ett par personer på tim- och konsult-basis.
Liksom många företagare jobbar vi hårt med ganska små marginaler, och det är mycket som ska roddas med och ros i land.
Problemet är att jag känner att allt huvudansvar ligger på mig. Det är som att min (manliga) kompanjon inte riktigt förstår allvaret med att driva eget – och ingen annan omkring oss heller för den delen.

Oftast går det till så här: Vi säljer tillsammans in ett projekt till en kund. Han gör sitt jobb och jag mitt, enligt våra respektive arbetsområden.
Men dels behöver jag dubbelkolla det mesta (flera gånger har saker annars fallit mellan stolarna), dels blir det alltid jag som får hoppa in när problem uppstår.

För några veckor sedan hade till exempel en av våra anställda gått ut med fel information å en kunds räkning.
Det var riktigt illa – och båda vi ägare borde ta ansvar för saken. Men min kompanjon mejlade mig bara och skrev: ”Kontaktar du kunden?”

Men det är inte bara sådant här. Överlag upplever jag att ingen förutom jag tar ansvar. Det är som att hela företaget vilar på mina axlar, och var jag inte där och kollade att allt verkligen blir gjort skulle korthuset falla.

Ibland tänker jag att jag bara skulle resa mig upp och gå – då skulle de få se hur långt de klarade sig utan mig. Men vad får jag ut av det?

Så här har det varit i hela mitt liv.
I skolan var jag den som gjorde alla special-arbeten, hjälpte andra med läxorna och tog ansvar när andra bara ryckte på axlarna. Jag har höga krav på mig själv, men framför allt tänker jag: Om jag inte gör det här, vem ska då göra det?

Om jag åtminstone fick ett ”tack” - för allt hårt slit. Men tvärtom glider jag bara längre ifrån företaget eftersom jag jobbar så hårt. Min kompanjon går ut och tar en öl med våra anställda, men själv är jag för irriterad och trött för att hänga på.

Jag har pratat med min kompanjon flera gånger och upplever att han har ändrat sig lite grann.
Men grundproblematiken hos mig finns fortfarande kvar: Hur gör jag för att sluta vara den eviga fixaren, utan att företaget får lida?
/Eva

Madeleine Gauffins råd:

“Du måste förändra ditt eget mönster”

Hej Eva!
Att vara en fixare verkar gå som en röd tråd genom hela ditt liv. Men det låter som att du är trött på den här rollen och att du är redo för att förändras. Det är positivt!

Det är lätt att hamna i cementerade roller med andra människor.
Det är som att vi med en omedveten radar söker personer som gör att vi känner igen oss och blir bekväma och trygga. Men det betyder inte alls att det är det bästa för oss.

Tidigt i våra liv tar vi på oss roller och positioner. De grundläggs ofta redan i familjen och när vi är små.
Problemet är att vi lätt fastnar i våra roller och fortsätter att utvecklas inom dem.

Låt säga att du av olika orsaker i din familj blev den som var och är ansvarstagande, kontrollerande, drivande, stöttande, empatisk och självuppoffrande. Sannolikt söker sig då personer av ”lillebrorstypen” till dig. De behöver någon som du som ordnar och fixar och som är klippan de kan luta sig mot.
På många sätt är ditt beteende framgångsrikt. Du får mycket gjort och det du gör blir bra. Men du själv får betala ett pris för hur du har det.

Ett tag går det bra om du vet att rollerna kan skifta. Men om allt ansvar alltid vilar på dig är det ohållbart i längden. Du samlar på dig irritation, frustration och besvikelse som lätt växer till ilska. Bär du allt det inom dig kan du snart närma dig en kollaps. Det är mycket svårt att utvecklas vidare om du inte kan komma ur din position.

Samtidigt är det förstås tryggt att vara där du känner dig hemma. Du vet att saker blir gjorda på ett bra sätt och du får beröm och bekräftelse. Att släppa kontrollen skapar en stark rädsla som du till varje pris vill undvika.

För att komma ur det här föreslår jag en förändring på två plan.

För det första måste du förändra den ohållbara situationen i företaget. Fråga dig själv hur du vill att ansvarsfördelningen ska se ut. Hur hade ni bestämt från början? Om något finns nedskrivet, leta fram dessa papper.
Kanske vill du undersöka dina alternativ att fortsätta driva företaget utan din kompanjon.

Prata sedan med honom och fråga hur han upplever läget. Berätta precis hur du tycker att det är och ge exempel.
Säg att det är ohållbart att ha det så här. Sannolikt kommer kompanjonen att säga att han ska skärpa sig.
Det lär inte hålla länge, så det är upp till dig om du vill dra ut på en eventuell separation eller ge honom en chans till.

Oavsett vilket beslut du tar behöver du förändra ditt eget, grundläggande mönster. Det kan du göra så här:

Ta reda på hur mönstret sattes. Gå tillbaka så långt du kan i ditt liv, var hamnar du då? För vems skull tog du ansvar? Vad tog du ansvar för? Vad hade hänt om inte du hade tagit ansvar? Ge inte upp förrän du hittat början på allt. Ingen föds med ett totalt ansvarstagande.

Fundera på hur det fick dig att känna dig. Vilka känslor undvek du genom att ta ansvar? Och vilka känslor undviker du numera som vuxen genom att ta på dig allt?

Fråga dig själv: Vilken är den grundläggande rädslan som ligger bakom din tendens att ta på dig totalt ansvar för företaget och låta din partner slippa det mesta?
Denna fråga är oerhört central. Alltså: Vad är du rädd för ska hända om du släpper taget i livet kring allt det som du krampaktigt håller i och styr upp?

Gör mycket små förändringar i ditt sätt att jobba. Bolla det med en klok person i din närhet.
Så småningom kan du hitta en balans mellan arbete och vila, mellan kontroll och att släppa på tyglarna.
All lycka till!