Ditt livEva får styra upp allt medan hennes kompanjon smiter undan. Hur ska hon hantera dilemmat? Hjälp henne här!

Här på sajten och i tidningen Driva Eget får en företagare berätta om ett dilemma eller en utmaning. Personen i fråga får sedan hjälp av psykolog och psykoterapeut Madeleine Gauffin i tidningen och av er läsare här på sajten. Denna gång är det Eva som måste styra upp allt eftersom hennes kompanjon inte tar ansvar.

Hennes brev till Driva Eget:

Jag och en kompanjon driver sedan två år en egen PR-byrå med två anställda och ett par personer på tim- och konsultbasis. Liksom många företagare jobbar vi hårt med ganska låga marginaler, och det är mycket som ska roddas med och ros i land.

Problemet är att jag känner att allt huvudansvar ligger på mig. Det är som att min (manliga) kompanjon inte riktigt förstår allvaret med att driva eget – och ingen annan omkring oss heller för den delen.

Oftast går det till så här: vi säljer tillsammans in ett projekt till en kund. Han gör sitt jobb och jag mitt, enligt våra respektive arbetsområden. Men dels behöver jag dubbelkolla det mesta (flera gånger har saker annars hamnat mellan stolarna) och dels blir det alltid jag som får hoppa in när problem uppstår.

För några veckor sedan hade till exempel en av våra anställda gått ut med fel information å en kunds räkning. Det var riktigt illa – och båda vi ägare borde ta ansvar för saken. Men min kompanjon mejlade mig bara och skrev: ”Kontaktar du kunden?”.

Men det är inte bara sådant här. Överlag upplever jag att ingen förutom jag tar ansvar. Det är som att hela företaget ligger på mina axlar, och är jag inte där och kollar att allt verkligen blir gjort skulle korthuset falla.

Ibland tänker jag att jag bara skulle resa mig upp och gå – då skulle de få se hur långt de klarade sig utan mig. Men vad får jag ut av det?

Så här har det varit i hela mitt liv. I skolan var jag den som gjorde alla specialarbeten, hjälpte andra med läxorna och tog ansvar när andra bara ryckte på axlarna. Jag har höga krav på mig själv, men framförallt tänker jag: om jag inte gör det här, vem ska då göra det?

Om jag åtminstone fick ett ”tack” för allt hårt slit. Men tvärtom glider jag bara längre ifrån företaget eftersom jag jobbar så hårt. Min kompanjon går ut och tar en öl med våra anställda, men själv är jag för irriterad och trött för att hänga på.

Jag har pratat med min kompanjon flera gånger och upplever att han har ändrat sig litegrann. Men grundproblematiken hos mig finns fortfarande kvar: hur gör jag för att sluta vara den eviga fixaren, utan att företaget får lida?

/Eva

Vad tycker du om Evas dilemma? Har du varit med om samma sak? Lämna en kommentar här! Läs också i tidningen Driva Eget psykologens svar till Eva. Beställ din prenumeration här.