”Hur ska jag våga stå upp för mig själv?”

Vi lever i en tid då alla ska vara så framåt och ”ta för sig”. Men hur gör man om man känner att man inte riktigt är så kaxig och kan stå upp för sig själv i alla lägen? Niklas partner tycker att han är för mesig på mötena. Nu får han råd av psykologen.

I varje nummer av Driva Eget hjälper psykologen och psykoterapeuten Madeleine Gauffin en läsare med företagarlivets mänskliga sidor – känslorna, relationerna och måendet. Denna gång är det Niklas vars dåliga självkänsla påverkar hans företag.

Niklas brev: 
Jag läste brevet från Eva som var trött på att fixa allt i företaget (Driva Eget nummer 4/2015) och fick flera tankeställare efter psykologens svar.

Mitt problem är något annorlunda. Jag är ingenjör i grunden och sitter ute hos kund via min egen firma. Tillsammans med en arbetsgrupp jobbar jag med produktutveckling och kvalitetssäkring.

Överlag fungerar det ganska bra. Jag trivs i gruppen och känner att jag har valt ett yrke som passar mig.

Samtidigt går jag runt med en smygande känsla av att inte riktigt leverera. Det känns som att allt går fortare för mina kolleger.
De är mer på hugget och har fler kloka inspel och lösningar på våra utmaningar än vad jag har. Jag känner mig ofta som den ”svaga länken”. Ibland tänker jag att min uppdragsgivare när som helst kan göra sig av med mig.

LÄS OCKSÅ: Jag känner mig misslyckad som företagare

Detta gör att jag ofta viker mig i diskussioner och aldrig riktigt står upp för vad jag tycker. Jag avskyr att få kritik och kan få en stor ångest om det någon gång händer.

För en tid sedan hade vi ett möte där jag för en gångs skull sa emot en av mina kolleger. Jag tyckte att han hade fel och argumenterade för det.
Men hela situationen var oerhört jobbig, jag svettades och höjde rösten. Efteråt skämdes jag för hur jag agerat och kände ett stort självförakt.

Min partner säger att jag måste tuffa till mig. Hon blir ofta irriterad på mitt ”mesiga” beteende. Jag håller med men att jag inte klarar av att förändra mig får mig bara att förakta mig själv ännu mer.

Någonstans kan jag se att min dåliga självkänsla inte är bra. Jag blev ofta kritiserad som barn, både av min pappa och i skolan av klasskompisar.

Jag var och är ganska blyg och känslig och det har väl inte alltid uppskattats av min familj. Det känns som att jag aldrig har lärt mig att stå upp mig för mig själv. Jag vet bara inte hur man gör.

Jag har funderat på terapi men tycker väl inte att mitt liv är tillräckligt illa. Det mesta fungerar ju ändå bra. Samtidigt är det jobbigt att inte känna att jag levererar till min kund och att min partner inte är nöjd med mig.

Finns det några råd att ge mig i denna situation?
/Niklas

Madeleine Gauffins råd:

”Bli medveten om negativa tankar”

Hej Niklas! Vad härligt att du trivs med jobb och kolleger. Det är värt mycket att känna att man har hamnat rätt.

Så till din sköra självkänsla. Den grundlades säkert, precis som du är inne på, när din pappa var kritisk och kanske även missnöjd.

Kolla in

Försäljning & Lönsamhet

Bli konsulten alla vill anlita – så här lyckas du

Att som barn uppleva detta sätter djupare spår än vad vi tror. Vi kan föreställa oss ett litet barn som kontinuerligt får utstå missnöje och klagomål,
av en eller båda föräldrarna eller av någon som är viktig för barnet.
Då ristas djupa spår av inre misstro.

Misstron säger att du inte duger, inte klarar saker lika bra som andra och att du kan bli avpolletterad när som helst.
Det blir som en inre kritiker som ständigt klagar på dig – precis som din klagande förälder. Att  skolkompisar dessutom betedde sig likadant förstärkte känslan.

Du upplever att du inte presterar lika bra som dina kolleger. När du tänker så blir du rädd.
Rädslan handlar om att bli avvisad, utkastad och utsparkad ur gemenskapen och från arbetet – för att du inte duger.

Det är sannolikt samma känsla du hade som barn. Du var rädd för att om du inte var din pappa till lags kanske han inte skulle tycka om dig, vilja vara med dig och finnas där för dig.
Ett barn gör i princip vad som helst för att få kärlek, trygghet och gemenskap.

Barndomens rädsla för att bli avvisad och oälskad triggas i dag av situationer som kan påminna om dem i din barndom.

En sådan situation är att känna att du inte är bra nog, en känsla som uppstår när du börjar jämföra dig med andra.
När rädslan triggas drar ditt emotionella paket i gång och du reagerar som om då är nu. Du kan känna skam och självförakt.
Det blir ett bevis på att du är sämre och snart kommer att bli utsparkad. Och rädslan går i gång igen.

Det går att leva ett helt liv där den inre kritikern styr. Det kan kännas alltmer tomt och tufft, innehållslöst och ytligt.
Men det går också att byta spår och bryta mönstret.

Det första steget mot en förändring är att börja identifiera konkreta situationer som uppstod när du var barn.
Jag förmodar att detta var ett konstant förhållningssätt gentemot dig. Var fanns din mamma i det hela? Var hon också kritisk? Eller stod hon passiv?
Det är i så fall ett stort svek mot dig – något att fundera över.

Se det lilla barn du var och gå in i känslan när pappa gick i gång och kritiserade dig.
Därefter kan du förstå dig själv, vara mild och kärleksfull mot dig och krama om den lille kille du var.
Tala om för den lille killen att du tycker att han är jättefin och perfekt. Var motsatsen till din pappas kritiska röst.

När du har gjort detta emotionella, inre jobb är det dags att förändra i praktiken. Men var försiktig med dig själv och ta små steg till förändring.

Bestäm dig för något område där du vill försöka höja din röst. Gör det till en vana att åtminstone en gång per dag träna lite, lite.
Räkna med träningsvärk – dina ”stå-upp-för-mig-muskler” är helt otränade. Ge din inre lille kille en eloge när det går som du tänkt dig – men även när det inte gör det.

Träna på att bli medveten om dina negativa tankar. Möt dem med ett: ”Hallå där, vänta nu! Jag gör så gott jag kan och det duger fint.”

Allt detta kan kännas ovant och i början kan du mötas av ett inre motstånd. Det är rädslan för förändring som gör sig hörd.
Men prova i ett par månader och försök vara envis. Skulle du märka att du behöver stöd kan psykoterapi med detta fokus vara bra.

All lycka till med det nya!

Rapportera

• Anleding *
  Copyright relaterat Spam Kränkande eller opassande innehåll
• Namn: *
  
• Email: *
  

• Beskrivning: *
  

Skicka