AllmäntAnders Andersson skriver i sin krönika om vikten av småföretagen på landsbygden. Han har egna erfarenheter från sin hembygd i Blekinge.

Jag är en av miljontals svenskar som övergivit landsbygden där jag vuxit upp och flyttat till storstan.

Jag tycker det är mycket viktigt att landsbygden ska få leva och välkomnar landsbygdskommitténs nya batteri av åtgärder för att få fler att flytta till landet.

Ibland kan jag nästan känna dåligt samvete för att jag inte tar konsekvensen av vad jag tycker och själv flyttar dit. Jag har ju dessutom på nära håll sett vilket lugn och vilken sammanhållning det kan vara i en liten by som Belganet i Blekinge där jag föddes.

Bostaden var hopbyggd med den lanthandel som min pappa och mamma drev. Det var där bakom butiksdisken som jag lärde mig vad affärer och ekonomi i praktiken handlar om. Jag som var äldste sonen var tänkt som nästa generations lanthandlare.

Av en tillfällighet blev jag i stället journalist, och mina första artiklar handlade just om det entreprenörskap och den kämpaglöd som kunde finnas på 60-talet i en sådan här liten by.

Invånarna ville klara sig själva och startade små träindustrier. En del av de anställda slutade och startade egna fabriker med liknande produktion, som gav nya arbetstillfällen. På det sättet kom det sig att landets enda två tillverkare av schackpjäser fanns i just Belganet.

De som drev företagen där sökte aldrig några bidrag, och när tiderna förändrades anpassade de sin produktion efter det. De jobbade hårt och samarbetade, precis som småföretagare bör göra. I Blekinge Läns Tidning kallade jag byn för Blekinges Gnosjö, och det gäller än i dag, men tyvärr i mindre skala.

När jag läser landsbygdskommitténs alla förslag som kommit nu i januari är jag positiv till det mesta. Jag vet hur viktigt det är att småföretagarna på landsbygden inte känner sig bortglömd.

Extra väl vet jag hur smärtsamt det är när en lanthandel tvingas lägga ned – och en by blir utan sitt nav. Nedläggning blev till slut enda lösningen för min bror, som tog över föräldrarnas livsverk.

Det är utmärkt att Almi, Vinnova, Tillväxtverket, Visit Sweden och Jordbruksverket ska få ökade resurser för att fokusera på glesbygden. Det är också bra att bredband byggs ut med statliga subventioner. Men antydningar i utredningen om sänkta arbetsgivaravgifter i 23 särskilt utsatta kommuner är kanske det allra viktigaste.

En sak i utredningen har dock ett omotiverat högt pris – att flytta 10 000 statliga tjänster i Stockholm till landsorten. Utredarna borde ha sett hur illa det gick när Konsumentverket och Folkhälsoinstitutet flyttade ut.

Riksrevisionen kom fram till att varje utlokaliserat arbetstillfälle kostat 1,1 miljoner. Nästan inga stockholmare flyttade med, och verksamheterna lamslogs i flera år när nya medarbetare måste skolas in.

Tänk så mycket mer kostnadseffektivt det är att starta nya småföretag i glesbygden. Med ny teknik går det ju att dra igång nya kluster med datautvecklingsföretag där medarbetare borde kunna lockas med förbättrad livskvalitet i avstressad och naturfager miljö.

Det gäller att uppmuntra och gynna de duktiga idérika entreprenörer som finns överallt på landsbygden. I Belganet är det till exempel Eva Carlsson på Vildmarkscaféet och Anders Sjöholm vid Sjöholms Snickeri.