AllmäntHellre något som är lite skevt och lite fel i stället för något som är perfekt. Professorn och författaren Micael Dahlen gör gärna misstag – hur roligt skulle livet annars vara?

”Visst blir det fel ibland när man är egen företagare! Jag har både kraschlandat föreläsningar och till och med gått fel och hållit föreläsning för fel publik.

Den kraschande föreläsning jag minns bäst inträffade för tio år sedan. Ett stort modeföretag som samlade folk från alla sina kontor i världen till en heldagskonferens med mig som avslutningstalare.

Jag hade långt möte med ledningen om hur viktigt eventet var för dem och fick veta allt om företaget och deras mål. Sedan fick jag en jättelång brief med allt de ville få sagt under dagen. Jag följde briefen till punkt och pricka, med resultatet att ungefär hälften av publiken verkade somna. De som iddes fylla ut utvärderingar i efterhand konstaterade svalt ”inget nytt under solen”.

En annan gång var jag i Shanghai och skulle föreläsa för ett globalt konsumentvaruföretag på ett jättehäftigt, gigantiskt konferenskomplex. Det var krångel med transfer, så jag kom dit ganska sent och försökte läsa mig till vilken hall deras konferens pågick i.

Jag skyndade mig dit och kom lagom till att besökarna återvände från en fikapaus. Jag pluggade in mitt USB-minne i en dator på scenen och körde igång. Jag tyckte publiken var lite trögstartad, men efter ett tag började de verkligen bli med på noterna. När jag var färdig applåderade de glatt och när jag klev av kom en försynt man fram, tackade för en intressant presentation och undrade vem jag var som hade föreläst i hans ställe. Det visade sig att jag gått in i fel hall och föreläst för fel publik.

Den kraschande föreläsningen kändes först snopen, jag kunde först inte förstå varför jag fick så ljumma reaktioner när jag följt deras anvisningar och önskemål till punkt och pricka.

Jag började undra om jag är en så bra föreläsare egentligen. Föreläsningen för fel publik kändes också väldigt pinsam, både för dem som jag tvingade mig på och för dem som satt och väntade på mig när jag aldrig kom. Jag förstod misstagen först i efterhand – men jag lärde mig desto mer som jag har använt mig av sedan dess.

En av de sakerna är att misstag får dig att må sämre, eftersom du går och grämer dig. Dessutom vågar du mindre i framtiden eftersom du blir rädd för att upprepa det som blev fel.

Därför ser jag misstagen som lärdomar, som bra historier och som sådant som gör livet minnesvärt. Alla de där sakerna som bara rullar på, när allt går som det ska, blir till slut ändå bara ett stort töcken – vem har egentligen glädje av dem?

Min största lärdom från den kraschande föreläsningen var att inte försöka göra eller prata om det andra tycker att jag ska göra och föreläsa om. Tycker de att det är så viktigt har de förmodligen redan gjort det själva på något sätt – och har de inte gjort det beror det nog på att det faktiskt inte var så viktigt.

Efter föreläsningen inför fel publik lärde jag mig att vara beredd på att vara oförberedd. Vad som helst kan hända och det är bara att surfa på det.

I dag undviker jag kraschande föreläsningar genom att undvika brieferna. De vill ju faktiskt ha mig för att jag är jag och för att jag gör och pratar om något de inte redan gör.

Ju mer jag utgår från mig i stället för någon annan, desto bättre brukar det bli. Jag undviker att föreläsa för fel publik genom att vara noggrannare med att fråga om jag verkligen är på rätt plats.

Men jag känner mig också trygg med att aldrig vara helt säker. Egentligen borde jag satsa på att gå fel fler gånger, eftersom bankfolket tyckte det var så kul att jag fick nya uppdrag från dem.

Och misstag är ju väldigt roliga. Vem vill höra mig berätta om en föreläsning där allt gick som det skulle och alla var nöjda och glada? Inte ens jag själv. Det finns så mycket mer liv och mänsklighet i det oväntade och skeva.

Du väljer själv vad du gör av dina misstag. Grämer dig och vågar mindre eller lär dig och vågar mer? Det är väl en av de stora skillnaderna mellan bättre och sämre företagare? Alla gör misstag, det viktiga är vad man gör av dem.”