AllmäntVästervik 2010-03-04

Rapport av Thomas Kronståhl och Janne Näsström         (Anders Anderssons kommentar här )

Under hela 2000-talet har antalet nystartade företag stått i fokus för näringspolitiken. Nya rekord har noterats varje år fram till 2007. Efter en stark inledning 2008 vände kurvan nedåt beroende på krisen.

Orsaken till fokuseringen på nya företag är att de gamla företagen inte längre bidrar till tillväxten. Tvärtom minskade sysselsättningen i de etablerade företagen även under den senaste högkonjunkturen. Orsaken är att de inte längre kan kompensera minskat arbetskraftbehov till följd av rationalisering och utflyttning genom ökade volymer. Statistiken visar att de nya jobben skapas i mindre företag och nystartade verksamheter.

Ökat nyföretagande är med andra ord en nödvändighet.

Statistik med problem

Det märkliga med statistiken är att samtidigt som tiotusentals företag startas varje år och antalet konkurser har minskat, är antalet företag som försörjer en eller flera personer relativt oförändrat. (Med undantag från 2009)

Det krävs en omsättning på minst 500 000 kronor om året för att försörja en person på heltid. Sverige hade vid utgången av 2007 över 900 000 aktiva företag. Enligt Skatteverket (Skattestatistisk årsbok 2007) var det samma år cirka 250 000 företag som omsatte mer än 500 000 kronor.

Ett företag som inte kan försörja sin ägare kan inte heller anställa någon annan.

Varför så få heltidsföretagare?

Det finns flera förklaringar till att så många aktiva företag inte klarar av att försörja någon, inte ens sig själva. Här är de tre viktigaste:

• Stödsystemet är inriktat på nystart. Etablerade företagare har av näringsfrämjare i stor skala uppmanats att starta nya bolag för att får stöd. Följden har blivit att även ensam¬företagare driver hela koncerner med flera företag.

• Ett stort antal företag drivs som en hobby vid sidan om en anställning, inte sällan i syfte att skattefinansiera en dyr hobby eller skatteplanera.

• Många företag startas vid sidan om en anställning, med heltidsverksamhet som mål. När det blir dags att välja inser flertalet att företagande på heltid leder till kraftigt försämrad inkomst och trygghet samt ett betydande risktagande. Trots goda föresatser blir det ingen uppskalning av verksamheten.

Jämförelse anställd – företagare

Här har vi gjort en jämförelse mellan en vanlig företagare och en anställd. Följande gäller en verklig företagare med aktiebolag:

Anställd Företagare
Månadslön 35 000 25 000
Arbetstid 40 timmar vecka 50-70 timmar
Övertid Betald och begränsad Obegränsad
Sjuklön 90 procent 80 procent
Karens 1 dag 14 dagar
Semester 7 veckor 1-3 veckor
Personligt
ansvar Nej Personlig borgen, inteckning i villan

Ställda inför detta väljer flertalet att stanna kvar på sin anställning och förbli hobbyföretagare. Fördelarna i form av större frihet och framtida förtjänstmöjligheter uppväger inte minskad lön, ökade risker och förlusten av trygghet.

Myten om lägre kostnader

Den vanliga invändningen mot ovanstående jämförelse är att småföretagare har lägre kostnader och kan räkna på ett annat sätt. Det är en myt. I Sverige gäller samma lagar och regler, skatter och avgifter för stora och små. I praktiken finns det skillnader. Småföretagare slipper icke intäktsskapande arbete som jämställdhetsplaner. Stora företag och organisationer betalar mindre i skatt. På det stora hela är grundkostnaden ungefär densamma.

Vitsen med stora organisationer är att grundkostnaden fördelas på fler anställda och en större omsättning. I stora organisationer kan personalen specialisera sig och bli mer effektiv. Stora organisationer skaffar sig stora rabatter. Ett exempel: Posten lämnar ingen rabatt till småföretag och kräver betalt på 10 dagar. Storföretagen har upp till 50 procent rabatt och 30 dagars kredit.

Tillsammans kallas det här skalfördelar. I enskilda fall kan småföretag producera varor och tjänster till lägre pris, men det beror inte på att småföretag har lägre kostnader.
Orsakerna är istället att ledningen för den stora organisationen är oförmögen att realisera skalfördelarna eller att småföretagare jobbar mer, till lägre lön och med en avsevärt högre risknivå än anställda inom samma yrke. Undantagen är företagare som skapat metoder att rationalisera verksamheten, metoder som förstenade stora organisationer inte klarar av att snabbt anpassa sig till.

Det personliga ansvaret

Varför pressar sig företagare hårdare? Dels beroende på ett stort intresse för själva arbetet, dels på riskerna. Skrämmande många småföretagare är i praktiken livegna i sina verksamheter. En konkurs kan leda till exekutiv försäljning av familjens hem, borgensförpliktelser för närstående och vänner och många års utmätning på lön ned till existensminimum.

Ett sorgligt faktum är att en ensam hårfrisörska med enskild firma har ett avsevärt större personligt ansvar för verksamheten än anställda börsdirektörer. Det finns t.o.m. en prejudicerande hovrättsdom, den som friade Skandias tidigare chefstjänsteman, som visar att anställd direktör inte har något personligt ansvar, i vart fall inget som motsvarar nivån på löner och andra förmåner.

 Den historiska förklaringen

Det går att fortsätta skriva om hur småföretagare missgynnas i förhållande till stora organisationer i det oändliga, men det är inte konstruktivt. Det är ingen som medvetet har jävlats med småföretagare, utan förklaringarna är utspridda över 150 år.

Industrialiseringen av Sverige tog inte fart på allvar förrän under andra halvan av 1800-talet. Viktiga åtgärder var införandet av den allmänna folkskolan, som säkrade industrins tillgång på disciplinerad arbetskraft, avskaffandet av skråväsendet och införandet av den moderna insolvenslagstiftningen med konkursen som viktigaste del.

Konkursen är en försäkring som innebär att alla som haft möjlighet att tjäna på affärerna också får ta sin del av ansvaret. Det innebär att företagaren har en möjlighet att starta om. Flertalet av dagens storföretag har ett antal konkurser i sin tidiga historia. Deras framgångar byggdes av misslyckanden.

Sedan dess har inriktningen för utvecklingen av Sverige varit storskalighet. Längre serier, större volymer, standardiserade produkter och tjänster. Målet har varit att minska arbetsinnehållet och ta igen det på kraftigt ökade volymer.

Småföretagarna var illa sedda under industrialiseringen av Sverige. Dels var de en relik från skråväsendet, dels var de odisciplinerade och vägrade rätta in sig i ledet. Dessutom konkurrerade de med storföretagen om arbetskraften.

Ur detta formades ett regelverk som byggde på att Sverige skulle ha två sorters företag. De stora, publika aktiebolagen, invävda i samhällsstrukturen genom ett stort gemensamt ägande, t ex genom AP-fonderna. En variant på samma tema var kooperativ. Till detta kom enskilda firmor för små verksamheter utan anställda utanför familjekretsen.

I de flesta andra länder skapades även en tredje företagsform, ett aktiebolag för mindre företag (Ltd i England, GmbH i Tyskland och LLC i USA). Denna typ av bolag saknas i Sverige.

Den svenska samhällsutvecklingen har således varit inriktad på stora företag och stora organisationer. Strategin var länge framgångsrik, men har på senare år upphört att fungera på önskat sätt.

Storskalighetens effekter

Lagar och regler, skatter och avgifter har anpassats efter storföretagens behov. Samtidigt bedrivs allt mer småföretagande i aktiebolagsform. 75 procent av företagen med en omsättning över 500 000 kr är aktiebolag. Förklaringen är att enskild firma inte fungerar när verksamheten växer. Enskild firma är ett tillstånd att bedriva näringsverksamhet som privatperson på obegränsad personlig risk. Anställda utanför familjen är att jämställa med adoption av andra vuxna människor.

Storföretagen har nära kopplingar till de stora bankerna (Wallenberg/SEB respektive Handelsbankssfären) vilket tillsammans med AP-fondernas stora ägande inneburit att enorma mängder kapital styrts till storföretagen. Små företags kapitalbehov har varit underordnat.

De stora företagen förfogar över betydande kompetens inom ekonomi, juridik o.s.v. vilket utmynnat i kapprustning mellan storföretag och myndigheter, vilket tvingat fram allt skarpare vapen för t ex Skatteverket. Följden har blivit ett för småföretagaren ogenomträngligt regelverk och en motpart med överlägsna resurser, som kräver att småföretagaren ska förfoga över samma kompetens som storföretagen.

Fram till 1999 fanns särskilda fåmansbolagsregler som straffbeskattade småföretagare och stoppade aktiviteter som var lagliga för storföretag. Rester av denna diskriminerande lagstiftning finns kvar med 3:12-reglerna som främsta symbol. I praktiken påverkas de flesta småföretag inte av 3:12, den är i huvudsak ett minne av tidigare diskriminering.

Storföretagen har även skaffat sig en gräddfil genom det skatterättsliga systemet. Skatteverkets huvudkontor inrymmer en specialdomstol, skatterättsnämnden, som lämnar bindande förhandsbesked mot betalning. Besvärsinstans är regeringsrätten.

Den småföretagare som inte har råd att anlita skatterättsnämnden är i praktiken rättslös mot Skatteverket. För att få en sak prövad, måste man göra ett öppet yrkande i deklarationen, betala skatten som ska prövas, och driva frågan genom länsrätt, kammarrätt och eventuellt upp till regeringsrätten om prövningstillstånd beviljas. Processen kan ta tio år.

Skillnad i ansvar

I ett stort aktiebolag är ansvaret fördelat på tre parter: Ägare, styrelse och verkställande ledning. I praktiken finns ingen personligt ansvarig. När Skandias ledning ställdes inför rätta för att ha försnillat 100-tals miljoner kronor klarade sig den anställda ledningen genom att skylla på styrelsen, vars ordförande skyllde på den verkställande ledningen. Ingen behövde ta ansvaret för bevisade och brottsliga handlingar.

I små aktiebolag är samma personer ägare, styrelse och verkställande ledning. Det finns ingen annan att skylla på och dessutom har det utvecklats en praxis som innebär ett utvidgat företrädaransvar som i praktiken sätter aktiebolagets skydd ur spel. Skatteverket har även särskilda fåmansbolagsregler riktade mot den här gruppen. Ägaren till en litet aktiebolag är nästan lika oskyddad som en enskild näringsidkare

Den storskaliga sjukförsäkringen

Även annan lagstiftning är utformad för stora organisationer, offentliga och privata. En konsekvens är att småföretagare i praktiken är avstängda från sjukförsäkringen. Orsaken är att de stora överutnyttjade sjukförsäkringen och tjänade pengar på sjukfrånvaro.

Påståendet kräver en förklaring. Stora organisationer, privata och offentliga, är i stor utsträckning anslagsverksamheter där man först får pengar och sedan utför arbetet. Sjukfrånvaro sänker kostnaderna och det saknas incitament att vidta motåtgärder. Det gäller också högproduktiva företag, t ex fortsätter massabruket att producera med oförändrade intäkter även om Kalle och Lisa är sjuka.

Åtgärden blev att införa 14 dagars karens i sjukförsäkringen, i syfte att förhindra att stora organisationer tjänar pengar på sjukfrånvaro och motivera dem till förebyggande och avhjälpande åtgärder för att få tillbaka människor i arbetet. Åtgärden är fullt begriplig och försvarbar när det gäller stora organisationer.

Ingen tänkte på att 14 dagars karens drabbade småföretagen mycket hårt. Förklaringen är att små företag i flertalet fall är tjänsteverksamheter. Om målaren är sjuk så blir det inga intäkter för bolaget. Det finns redan ett incitament att hålla personalen frisk och i arbete. Det är en av förklaringarna till att småföretag har avsevärt lägre frånvaro än stora organisationer. Bland småföretagens ägare är sjukfrånvaron närmast obefintlig. Ovanpå detta kommer 14 dagars arbetsgivarperiod. Hög sjukfrånvaro kan i värsta fall leda till konkurs och att företagare som privatperson blir betalningsansvarig.

En i praktiken obefintlig sjukförsäkring gör att människor inte vågar lämna sin anställning för att bli företagare och att småföretagare inte vågar anställa.

Finansmarknadens hyenor

Konkursen är som tidigare nämnts en försäkring som ska fördela ansvaret mellan alla som haft möjlighet att tjäna pengar på verksamheten. Avsikten är att den ska vara slutpunkt för verksamheten och att inblandade därefter ska kunna gå vidare.

I många länder tillämpas ett s k dischargeförfarande, där företagaren förlorar allt han äger och har, men därefter är skuldfri. I Sverige blir den misslyckade företagaren aldrig förlåten. Orsaken är inte lagstiftningen i sig, utan avsaknad av regler mot finansmarknadens hyenor, finansbolag specialiserade på att köpa upp och bedriva handel med skuldstockar.

Efter en konkurs skriver banker och andra fordringsägare av kvarstående skulder och minskar därigenom sina skattekostnader. Sedan säljs samma skulder i paket, vilka kallas skuldstockar, till en bråkdel av sitt ursprungiga värde. Intäkten hamnar på sista raden i bokslutet och är bonusgrundande för den verkställande ledningen.

Köpare är finansbolag som rekonstruerar skulderna till ursprungliga värden och lägger på maximal ränta under gränsen för ocker på hela beloppet. Sedan sätts den skuldsatte under bevakning och så fort vederbörande har inkomster över existensminimum, begärs utmätning hos kronfogden. Skulderna efter konkurs är så stora att många misslyckade företagare inte klarar av att bli skuldfria under sin livstid. Finansbolagen lyckas ofta stoppa skuldsanering med stöd av Skuldsaneringslagen:

5 § I fråga om den som är näringsidkare gäller, utöver villkoren i 4 §, att skuldsanering får beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och enkla beskaffenhet.

Det här är en viktig orsak att misslyckade företagare utgör 40 procent av landets överskuldsatta (Källa: Konsumentverket).

Finansbolagen drabbar inte bara företagare utan köper även upp skulder från landsting och andra mot privatpersoner. Det har bland annat lett till att nyblivna vuxna krävs på skulder som deras föräldrar dragit på sig i form av obetalda skolfoton, sjukvårdsräkningar osv.

Stora stjäl av de små

Storföretagen är så inriktade på att skapa skalfördelar och kortsiktiga vinster för sina aktieägare, att de aktivt väljer bort utveckling och förnyelse. Krisen i bilindustrin visar problemet i blixtbelysning. Ford, GM och Chrysler satsade allt på gammal teknik i form av rambyggda, tunga och bränsleslukande fordon, trots att marknaden efterfrågade bränslesnålare och renare fordon.

Så fungerar storföretagen, vilket är väl dokumenterat. Det finns flera exempel i Sverige på hur storföretag blundat för en förändrad marknad, men har räddats av anställda som på sin fritid och mot ledningens uttryckliga order utvecklat nya produkter som sedermera räddat företaget. Åtskilliga är exemplen på hur storföretagen helt enkelt stulit metoder, tjänster och produkter av privatpersoner och småföretag.

Immaterialrätten blir allt viktigare för Sverige. Vi kan inte längre konkurrera med arbetskraft, bara med våra idéer. Men det handlar inte bara om att skydda svenska företag för stölder från låglöneländer. Det är lika illa är svenska storföretag stjäl idéer på hemmaplan och förlägger produktionen i låglöneländer.

Immaterialrätt är civilrätt och inom detta område styr plånboken. Till exempel kräver ett upphovsrättsmål en krigskassa på en halv miljon kronor bara i första instans. En hanterlig kostnad för storföretag, orimligt för småföretag och privatpersoner. Följden har blivit att storföretagen anser sig ha rätten att fritt stjäla från småfolk.

Summering av problemet

Som framgår av det skrivna är grundproblemet att Sverige är inrättat efter storföretagen och de offentliga organisationernas behov, utan tanke på småföretagare. Nu minskar antalet sysselsatta inom storföretagen genom fortsatt rationalisering och utflyttning av produktion till låglöneländer. De stora organisationerna har även visat sig oförmögna att skapa nödvändig förnyelse som kan skapa ersättningsjobb i Sverige.

Hoppet ställs till småföretagarna. Om de ska kunna motsvara förväntningarna krävs genomgripande förändringar av lagar, regler och praxis.

 

Förslag till åtgärder

Ny bolagsform
En ny bolagsform, anpassad för småföretag, motsvarande Ltd, GmbH och LCC. Det är tveksamt om kravet på 100 000 kr i aktiekapital ska sänkas. Pengarna behövs för att driva verksamheten. För ett ensambolag med låga kostnader motsvarar det två månaders omsättning. Vidare måste det finnas ett påtagligt personligt ansvar, dels för att avskräcka de sämst rustade, dels för att göra andra åtgärder möjliga. Det lär vara omöjligt att vidta nödvändiga åtgärder på andra områden med lägre nivå på aktiekapital.

F-skatteavdrag
Den socialdemokratiska regeringen sänkte arbetsgivaregiften med 5 procentenheter upp till en viss lönesumma. Det gynnade främst småföretagen. Den borgerliga regeringen avskaffade det och införde istället ett jobbskatteavdrag i syfte att motivera arbetslösa att söka jobb och göra sig anställningsbara. Idag är behovet istället att anställda startar eget och frigöra jobb åt dem som saknar resurser att starta företag. Slopa andra steget av jobbskatteavdraget och använd pengarna till ett F-skatteavdrag, för att uppmuntra företagande.

Se över karenstiden i sjukförsäkringen
Enskilda näringsidkare kan idag välja mellan 3 och 30 dagars karens i sjukförsäkringen. Det sistnämnda utnyttjas i huvudsak av hobbyföretagare, som har 90 procent sjuklön med en dags karens från sin arbetsgivare.

Inför en gemensam sjukförsäkring för heltidsverksamma enskilda näringsidkare och små aktiebolag med tre dagars karens för företagaren och en dags karens för anställda. För hobbyföretagare gäller 30 dagars karens. Avgiften är densamma för alla kategorier, i syfte att uppmuntra övergång till företagande på heltid.

Rekonstruera konkursen
Konkursen måste återfå sin ursprungliga roll. Företagaren ska, om inte synnerliga skäl föreligger, inte riskera mer än bolagets tillgångar och aktiekapitalet. En möjlighet är att inlemma en skuldsanering av företagaren i konkursen. Efter 5 år är vederbörande skuldfri.

Offentlig finansiering
Fram till nyligen fanns inget riskkapital att tillgå i tidiga skeden, med mindre än att företagaren gick in med personlig borgen och säkerhet i fast egendom. Almi kan nu låna ut 250 000 kr utan säkerhet. Den gränsen bör höjas till 500 000 kr och kan kopplas i steg till anställningar.

Skärpt immaterialrätt
Immaterialrättslig lagstiftning utvecklas för att skydda småföretagare och privatpersoner. En möjlighet är att lägga den här typen av brottslighet under allmänt åtal, så att lagstiftningen, inte ekonomiska resurser, fäller avgörandet.

Begränsning av handel med skuldstockar
Finansbolagens härjningar måste begränsas, så att misslyckade småföretagare inte tvingas leva resten av livet på existensminimum. En lösning kan vara att lagstifta om att alla skulder skall regleras i konkursen. En annan att förbjuda handeln och bara tillåta den som äger fordran att driva in den eller att på andra sätt göra det ointressant att bedriva handel med andra människors olycka.