Inte konstigt att det är så. Jag försökte under ett par år dra mitt strå till stacken och istället för att knyta näven i fickan och bara muttra, faktiskt försöka påverka i politiken istället. Jag rekommenderar alla att göra samma sak. Man kan inte bara klaga utan att göra något på riktigt.

Tyvärr visade det sig när jag blivit vald till en förtroendepost i länet där jag bor, att egenföretagare aldrig funnits i tankarna när reglerna för uppdragen bestämts.

Dels fick jag veta att det var "kutym att inte ta ut någon ersättning för det här uppdraget", eftersom "vi alla ju har fullgod ersättning från alla andra uppdrag" - något som inte gällde mig, som var min egen, utan fet lön, och inte en politisk påläggskalv som kasserade in 40 - 50 000:-/månad av skattepengar.

Dels saknades helt ersättningsmöjligheter eller kompensationsmöjligheter för att sätta in en vikarie i mitt ställe, eller för att ersätta den faktiska förlusten, som i värsta fall inte bara varit de ca. 3 - 5 timmar sammanträdena kunde ta, utan rentav en hel månadslön direkt, och en förlorad kund motsvarande en halv årslön vartannat år i förlängningen i ett äkta fall. Från partiet jag gått med i dök aldrig den vikarie som fanns tillsatt upp efter anmodan, hon var inte ens anträffbar, och inget stöd för att åtgärda det inträffade så det inte skulle inträffa i framtiden fanns från partiet. Istället fick jag kritik för att jag inte närvarat på mötet, med kommentarer som "men ett sånt litet bortfall, det täcker man väl in snabbt när man är etablerad som du!"

Noll förståelse för att det kostar enorm tid och mycket arbete att vinna kundernas förtroende när det gällde min typ av arbete, där det som produceras kan vara avgörande för kundens bild utåt, och kundföretaget i regel har svårt att mäta kvaliteten på det de får innan de sett hur deras egna kunder reagerar.

Inte ens efter principdiskussioner där jag beskrivit företagandets villkor och gett exempel från andra företagare jag känner i samma stad, ändrades något alls. Man var rörande överens om att det behövdes fler egenföretagare, framför allt småföretagare i politiken, och särskilt från det partiet, men somliga tongivande sade samtidigt att man "inte borde ta förtroendeuppdrag om man inte har tid med dem".

När jag påpekade att jag dels kunnat fullgöra uppdraget om reglerna varit anpassade för småföretagare, och dels bevisade för dem (ingen kunde hålla något emot!) att de med nuvarande regler och policy aldrig skulle få småföretagare i sin representation, utom den miljondel övermänniskor som klarar både och, och att de borde fundera över hur stor andel av deras aktiva politiker som kunde vara det enbart för att de var sjukpensionärer, arbetslösa, pensionärer, långtidssjukskrivna osv., eller välbetalda heltidspolitiker, hade de inget mer att säga. Mummel. Underlig stämning.

Till idag har inget ändrats i det partiet, utom att de har mist en till av de ytterst få ensamföretagare de hade i politiken. Jag vet från bekanta företagare att det ser likadant ut i alla andra partier.

När jag meddelade partiet att jag blev tvungen att lägga politiken på hyllan, och berättade orsaken, fick jag många kommentarer om hur jag bidragit med helt nya, sunda perspektiv i deras politik, och hur deras föreställningar om företagare som tämligen hänsynslösa och kalla hårdingar (nej, det var inte ett vänsterparti!) kommit på skam, och hur de fått se hur ensamföretagare snarare osjälviskt ställer upp för varandra och andra, och vill ge ev. anställda och frilansare lika justa villkor som de själva vill ha, för att inte tala om jämställdhetsperspektiven som ofta finns för småföretagare.

Vi måste ändra systemet, om något ska bli annorlunda. Fortsätter det så här, så blir det bara mer snack, samtidigt som t. o. m. nuvarande regering far fram med totalt godtycke och brist på mänsklig hänsyn för t.ex. ensamföretagare inom vårdsektorn, och leker lekar med deras hela försörjning och existens. Titta bara på privata sjukgymnaster (jag är i en helt annan bransch) och deras etablerings- och anslutningsvillkor - värre än rena sovjetstaten, ingen fri marknadsekonomi, och de-facto monopolkunder (Landstingen) som samtidigt konkurrerar med ensamföretagarna.

Missade ovan. Jag heter Greger Morin. Bland mycket annat är jag lokal styrelseledamot i "företagarpartiet" KD.

I Sverige är 35% av den arbetande befolkningen anställd i offentlig sektor. Resten, 65%, i privat.

Det är klart att offentliganställda i alla sammanhang har ett försteg. De kan ju exempelvis ägna arbetstid åt politiskt arbete. Till slut i riksdagen.

Det är nog den enkla förklaringen till att vi inte har ett strikt tjänsteansvar i landet och att riksdagen fattar "ramlagar" istället för strikt lag. Så kan enskilda tjänstemän göra som de vill i slutänden.(Se exempelvis de omdebatterade frågorna kring Försäkringskassan och sjuka).

Men ALLT styr detta. Inte minst villkoren för företagande. Kor att mjölka, ingenting annat.