Tack Janne för att du lyfter fram detta. Jag skulle gärna vilja dela med mig av några erfarenheter.

För ett tag sedan beslutade sig min yngre syster för att starta eget. Hon hade arbetat inom den kommunala musikskolan och var less på de usla villkoren. Lillasyster fixade starta-eget bidrag från arbetsförmedlingen samt fick gå deras starta-eget kurs. Det man undervisade i kursen lät helt uppåt väggarna fel i mina öron. Exempelvis nämnde föreläsaren att det inte var så viktigt att tjäna pengar, man skulle framförallt ha roligt. Säkert menade han väl men enligt mig är det faktiskt att tjäna pengar som är hela poängen med ett företag. Gör man inte det så är man död. Denna inställning kan man bara ha om man vet att pappa staten betalar hyran om man skulle hamna i knipa. Vidare rekommenderade föreläsaren att man började med att sälja till sina närmaste släktingar "-De om några borde ju stödja dig när du nu har valt detta". Idiot. Varför inte försöka sälja till kunder som faktiskt vill ha dina produkter? Jag hade inte den minsta lust att köpa musiklektioner, inte ens till rabatterat pris. Och varför i hela fridens namn skulle vi skicka 75% av pengarna hon får från mig till Anders Borg? Och varför kan inte lillasyster lika gärna lära mig att spela gratis? Ytterligare råd som lillasyster fick var att gå en kurs i bokföring, för det skulle hon ju behöva när hon väl hade fått in pengar. Vad man däremot inte pratade om på kursen (jag frågade specifikt efter detta) var hur hög en rimlig timtaxa var samt hur man skulle skaffa kunder. Detta skulle man ju ta upp i fortsättningskursen. Jag räknade snabbt ut att hon borde ta minst 400 kr/h för enskilda lektioner och 350 kr/h för den som köpte ett paket av lektioner (jag ville i första hand få upp volymen). Jag rekommenderade också att sätta upp annonser i rikemansområdena i stan. Arbetsförmedlingens rådgivare tyckte däremot att 400 kr/h lät mycket och rekommenderade en lägre taxa (250 kr/h) i början som sedan successivt skulle höjas. Vad jag vet är det få kunder som stannar när man höjer priset med 25% två år i rad (vilket var det som skulle behövas enligt mig). Man rekommenderade också lillasyster att "Satsa på att sälja till arbetslösa, de har ju tid". Tid - ja. Pengar till fiol-lektioner - nej. Sist av allt fick hon rådet att bygga ett stort nätverk av kontakter och att vårda detta nätverk. Låt mig påpeka att de inte riktigt lyckades förklara exakt vilken typ av kontakter och vad de skulle göra. Resultatet blev att efter 6 månader på starta-eget bidrag hade hon gått två kurser, träffat många nya vänner (som inte ville köpa lektioner, men som däremot själva ville sälja lektioner) och dragit in knappt 25.000 kr.

Inspirerad av lillasysters företagaranda beslutade sig min kära mor för att också starta eget. Jag opponerade mig våldsamt mot detta, men folket på arbetsförmedlingen jublade och hejade på henne. De hade ju nämligen haft henne som stamkund i nästan 15 år. Hur f-n kan man tro att en person som knappt klarar av att behålla ett vanligt jobb skall bli en bra företagare? Erfaren från tidigare försök bönade jag henne att inte ens försöka. Jag talade dock för döva öron och fick en rejäl chock när jag fick höra mammas affärsplan. Hon skulle sälja kurser som hon skulle hålla i hemmet. 9 tillfällen á 2 timmar för totalt 200 kr. Jag påpekade att det blev minsann en timtaxa på ca 3 kr/h för hennes del när skatten betalats och att kursdeltagarna i så fall betalade mer i parkeringspengar. Trots att hon bara fick två deltagare genomfördes galenskapen. Att det hela slutade i tårar samt att en ganska sur son behövde skjuta till pengar för att modern skulle kunna betala hyran är värt att nämnas.

Så sant! Har varit företagare i 8 år nu. När vi startade träffade vi en rådgivare på Nyföretagarcentrum och fick råd och tips. Tyvärr inte så goda råd skulle det senare visa sig. Vi hade ingen egen erfarenhet av att driva företag så vi litade på hennes kompetens och råd. Det kostade oss mycket tid och kapital, tyvärr. En mentor som själv drivit egna företag hade säkert kunnat ge oss helt andra råd.

Bra skrivet! När jag fick starta-eget bidrag 1994 så beviljades jag bara 3 månader! Anledningen var att mina föräldrar var egenföretagare... den du. Fast tack vare ett vist mått av envishet så är jag fortfarande en lycklig enmans företagare. Jag kan knappast lasta arbetsförmedlingens sak kunnige för framgången, möjligen då för framkallande av adrenalin, som ju kan ha en motiverande effekt.