Nyheter
Anders blogg
Mikaels blogg
Hannas blogg
Gustafs blogg
Maxs blogg
Katarinas blogg
Hannes blogg
Lisbets blogg
Thereses blogg
Carls blogg
Vi åkte på en kryssning i Karibien: jag, pappa och min syster. Ombord fanns allt man kunde önska sig. Lättåtkomligt, inte längre än på några meters avstånd. Skillnaden från att gå från "extrapris på ICA" till "lyxbuffé dygnet runt" blev för stor.
Jag blev varnad av min telefonoperatör att jag gjorde bäst i att hålla telefonen avstängd under hela resan och eftersom jag inte hade med mig min dator så lämnade jag jobbet bokstavligt talat hemma under min tolvdagar långa resa.
Samtidigt samlades mail och åtaganden på hög och nu när jag är tillbaks känns allt helt upp och ned. Detta är min fjärde dag hemma och fortfarande har jag svårt att hitta tillbaks till tempot, energin, motivationen. Jag känner mig tom. Undrar om den här känslan kan jämföras med extrema beroenden.
Att få uppleva utopia för att sedan invänta den feta baksmällan och baksidan med ett beroende. Det kanske är en svag sådan känsla jag känner nu. Extra påtagligt blev det väl när jag kom hem till denna extrema kyla och traffikaos.
Min största insikt är att lyxen bäst delas upp i mindre portioner som belöningen för grymma prestationer. Men i för stora portioner blir den förrödande för motivationen.
28 februari 2010
Efter två intensiva veckor rännandes mellan möten tog jag en behövlig "power week" där jag kunde köra på i full fart utan att behöva göra avbrott i mitt jobb. Möten och nätverkande är otroligt viktigt, det är verkligen ingen klyscha att kontakter är allt, men det får inte gå till överdrift.
Jag har hittils alltid varit den som anpassat mig, främst för att visa min goda vilja och intresse. Det som jag upptäckt är att det också tär på krafterna att hela tiden vara den "flexibla" så nu har jag blivit lite hårdare mot mig själv; klart att man alltid ska försöka vara flexibel men det är också viktigt att man är tydlig med sina önskemål för att pussla ihop schemat så bra som möjligt.
Det jag har fokuserat på den här veckan är att få iväg två ansökningar. Den ena till Connects språngbräda som jag har blivit rekommenderad av min coach Mona. Språngbrädan hjälper entreprenörer att få ihop ett bra investeringsunderlag och efter programmet får man delta på en investerarlunch med ett par utvalda investerare som skulle kunna matcha dig. Visst låter det bra!
Den andra ansökan var till en entreprenörstävling som heter ?Playing for a change?. Priset är tre årslöner med stöd och coaching av Kinneviksgruppen. Jag har bestämt mig för att ta hem tävlingen och jag tänkte att det kunde vara en grym strategi att göra det i samband med stödet från Connect i språngbrädan. Ni som funderar på att vara med. Här är länken. www.playingforchange.se/
Denna konkurrensinbjudan kommer jag kanske få ångra :)
8 februari 2010
Skriv kommentar ...
Jag alltid befunnit mig i någon slags drömvärld. Däremot är det nog inte förrän de sista två åren som jag verkligen har vågat tala ut om mina drömmar. Tyvärr så känns det inte i alla sammanhang accepterat att ha höga mål och ofta kan man känna sig fånig och ibland till och med uppblåst i de sammanhangen.
Det handlar om att omge sig med andra människor som har förståelse för dig och kan hjälpa dig att nå dina mål, men framförallt inspirera. Visst är det lättare sagt än gjort.
Igår klädde jag mig från topp till tå i Rocky Balboa-utstyrsel med undantag för mina silvriga joggingskor. Från och med den sekund jag gick utanför dörren blev jag Rocky och jag fick enorma krafter och sprang för allt jag var värd.
I mina hörsnäckor dånade filmmusiken från den klassiska scenen då Rocky springer längs en kaj, gör armhävningar med en arm, ger ett köttstycke stryk och avslutar sitt maraton med ett hundratal trappsteg upp vid foten av en stor byggnad. Där sträcker rocky ut sina armar som om han ägde världen.
Det fanns inget som skulle stoppa honom och den känslan kunde jag få när jag stod på toppen av vitabergparken och slog näven i en bananformad rörelse mot skyn.
Se den klassiska scenen på länken nedan. Låt er inspireras!
http://www.youtube.com/watch?v=6obKcCc9BwA&feature=related
31 januari 2010
Skriv kommentar ...
I förra veckan hade jag ett riktigt roligt möte med byrån som ska tillverka Snorisarna. Mina stornäsade vänner kommer att tillverkas i Kina och här är det viktigt att allt går rätt till vad gäller arbetsförhållanden, och även att valet av matrial funkar bra ihop med miljön. Då känns det tryggt att byrån har världens största leksakstillverkare, "McDonalds Europa" som kund. Här talar vi också om världens mest omfattande tester.
Byrån berättade till exempel under fikat, att i samband med ett test av en kudde, hade man simulerat en kvävning av en bebis. Det gjordes med hjälp av en bebisrobot med konstgjorda lungor. Riktigt creepy om jag får säga det själv.
De gör också leksaker till flera andra stora företag, bland annat för Procter & Gamble. Senaste jobbet finns på ICA; mjukdjuren som säljs till stöd för Childhood foundation. Överallt på kontoret fanns olika modeller av spel och leksaker. En del av byrån kändes nästan som en tomteverkstad. Det måste verkligen vara drömmen att få ta fram leksaker. Kanske söker jag mig dit efter att jag och Snorisarna har botat alla medicinhatande barn från deras oro.
Helst vill jag att Snorisen skall vara i mjuk plast, och det vill även föräldrarna enligt min senaste enkät. Men här finns inte så många bra alternativ till den mjuka plasten. Jag kommer att lyssna till byråns rekommendationer, men jag kommer också att uppsöka en oberoende konsult i ämnet för att få mer info kring olika typer av PVC.
Ett annat alternativ är att ta fram Snorisen i tyg. Byrån visade upp en liten tygmumin som var stoppad med bönor, och det var en riktigt skön känsla i matrialet. En tygleksak kan också öka lekvärdet genom att den går att klämma på.
Hur det blir återstår att se när byrån återkommer med kostnadskalkylen. En sak är säker, tillverkning skall ske under goda förhållanden. Där kommer jag att vara benhård.
Ett mumintroll i tyg, stoppad med bönor.
18 januari 2010
Skriv kommentar ...
Hej Elisabet. Tack för din kommentar. Självklart är säkerheten viktigast. Dessa leksaker får utstå otroliga tester. Mumintrollet i mitt inlägg är till exempel tillverkad i ett matrial som brinner upp väldigt snabbt för att undvika spridning om den skulle ta eld. Säkerheten är något jag aldrig kommer att kompromissa på. Tack för dina tips!
Jag tycker det är jättebra att du tänker på arbetsmiljön också. Eftersom Snorisen ska ges till ett litet barn kanske man ska undvika bönor som stoppningsmaterial? Mjuk plast låter bättre, men om det inte går kan man säkert göra den barnsäker.
Jag läser en jättehäftig bok: "Live your dreams - Let reality catch up". Den är fantastisk och håller på att förändra mitt liv. Det kan nog mina vänner och familj skriva under på när jag ständigt vill diskutera, reflektera och öva mina nya metoder på dem.
Boken öppnar en helt ny värld i former att se på sig själv och sin omgivning. Man kan aldrig förändra en annan människa, men man kan ge denne rätt verktyg för att kunna ändra på sig själv. Visst låter det fint.
Boken är minst sagt en bra investering för de som vill leva ett gladare liv och förbättra sin kommunikation med sig själv och andra. Framförallt har jag lärt mig att vicka på tårna och känna hur t-shirten sitter mot ryggen. Alla känslor och intryck som vi filtrerar bort när vi lever våra liv, saker vi tar för givet. När man gör sig medveten om allt som händer runt omkring blir man tårögd. Framförallt tacksam för det man har.
"All our dreams can come true - if we have the courage to pursue them"
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1412047099
Kom gärna med tips på vilka böcker dom har inspirerat er!
8 januari 2010
Skriv kommentar ...
NLP är ett grymt verktyg!
Är inte NLP ett påhitt av en gammal amerikansk knarkare? Som han dessutom tjänar stora pengar på (han är duktig säljare).
Jag är inte den som är känd för att hålla god kontakt med vänner och bekanta. Och att skicka julkort eller vykort från semestern är inte heller riktigt min grej. Faktum är att jag nästan alltid har varit dålig på att skriva och ofta dragit på mig en ångestfilt så fort jag fattat pennan.
Med stort intresse för form har texten på något sätt varit ett uttryckssätt som länge fått lågt prio. Det märktes redan i småskolan då jag omsorgsfullt alltid förpackade mina arbeten medan innehållet inte var mycket för världen.
I år skulle jag skriva mina första julkort. I timmar satt jag och omsorgsfullt diktade ihop kort efter kort. Jag märkte att vartefter som jag skrev, blev det lättare och lättare att fatta pennan. Den där rädslan att skriva fel utan att kunna sudda blev som näst intill obefintlig.
Alla små tabbar skulle bara få kortet att kännas ännu mer genuint. När jag var klar med mina femtio vykort kunde jag äntligen andas ut. Jag såg framför mig hur glada alla skulle bli. Och det värmde gott.
Även bloggandet har varit en stor utmaning för mig. Jag gillar inte laddningen i nyårslöften. Jag tror att dessa löften är också ofta laddade med näst intill oövervinnerliga hinder. Det räcker ju tyvärr inte att ändra ett beteende innan man ändrar sin inställning till utmaningen.
Då faller många ofta tillbaks och resultatet blir ångest. Du talar om för dig själv att du inte duger till något. Jag tror mer på att ta små kliv närmare min vision och sätta upp små vägledande milstolpar. En av mina mål är att jag ska våga blogga oftare. Det är för mig otroligt utvecklande. Framförallt är det roligt.
Ta hand om er och ha nu ett fantastiskt 2010.
30 december 2009
Skriv kommentar ...
Jag är glad att du uppskattade kortet. Tack för din kommentar. Gjorde min dag!
Du har lyckats bra med ditt julkortsprojekt, Carl! Jag har nästan aldrig fått en sådan gullig julhälsning. Ett stort tack för ditt mail :)
Snorisarna och jag tar inte ledigt i jul. Mina små förkylda kollegor har ju massor med barn att besöka, i alla fall enligt sagan. Och jag ska förbereda ett business case och bygga en ny förpackningsprototyp; ett nytt hem för Snorisarna.
Det är alltid en utmaning att försöka sätta ihop en förpackningsprototyp och sällan gör man det enkelt för sig.
Man knepar och knåpar, klipper och limmar. Men jag tycker att det är otroligt skönt att vila från datorn lite som jag annars spenderar alldeles för mycket tid framför. Min förra prototyp var en enklare historia. Plasten tog jag från en "monster truck" leksaks bil som jag hittade på Claes Ohlsson. Den här prototypen är svårare med tanke på att Snorisen skall sitta fast i plasten likt min skiss nedan. Alla tips är välkomna.
För att skapa en mer exklusiv känsla döljs större delen av innehållet inne i förpackningen som skall vara ren på detaljer. Snorisen ska stolt kika ut från det lilla plastfönstret och söka kontakt i hyllan. Min tanke har hela tiden varit att bryta mönster på apotekshyllan med en form som känns mer färglad och tilltalande för barn.
Namnet Snorisar är ett enkelt namn som man lägger på minnet och är lätt för barnen att ta till sig. Förpackningens mer kantiga form underlättar i butiken då de inte tar lika stor plats och är enklare att transportera.
Apple är goda förebilder när det kommer till förpackningsdesign. Jag har låtit mig inspireras av den enkelheten.
15 december 2009
Skriv kommentar ...
Hur gick du till vägas i början av starten av Snoris. Vem vände du dig till för att göra första prototyp. Det är så att jag har tänkt på en ide länge nu men vet inte hur jag ska börja. Jag vill först se om iden funkar genom att göra en prototyp. Hur gör man det på bästa sett? Tack så mycket för din blogg och all tips.
Tack för din kommentar Lisbet! Det uppskattar jag verkligen. Följer din blogg! Kör hårt!
Vilken underbar grej - go for it.
Jag är uppvuxen på en bondgård långt ut på vischan strax söder om Norrköping. Där har jag bott i 18 av mina 25 år. Varje morgon från låg till högstadie kom Ehrlin med sin "grön och vitrandiga taxi-buss" och hämtade upp mig och de andra bondungarna vid "korset" som var gårdens närmsta grusvägskorsning. Min skola låg en mils guppig bussfärd bort i en liten håla som heter Kimstad.
Igår när jag inspirationsföreläste på Södertörn började jag med att berätta en liten anekdot från tiden på skolan. När jag gick upp på scenen satte jag igång en drömsk bakgrundmusik för att göra upplevelsen av min berättelse mer dramatisk.
Ungefär såhär löd anekdoten:
Jag kommer så väl ihåg när jag var liten, jag var sju år. Tandläkarsläpet stod mitt på skolgården, precis framför gympasalen. Skolan, som hette Kimstadskolan, låg ca 1,5 mil söder om Norrköping och eftersom det inte fanns någon folktandvård i närheten fick tandläkaren komma till oss.
Detta släp var till formen en tandkrämstub, åtminstone fanns en tandkrämstub ritat på det. Min syster fick följa med när det var dags för mig att undersökas. Hon höll mig i handen. Jag var rädd.
Med små steg närmade vi oss släpet och när jag skulle ta mitt första kliv upp på släpets ståltrappa öppnades dörren och jag möttes av ett varmt vänligt ansikte. Det var Christina. Hon var en ganska kort kvinna i 40-årsåldern, kort, vågigt blont hår och stora rektangulära glasögon som täckte större delen av henne vita ansikte.
Christina bad mig att sätta mig ned i tandläkarstolen. Hon var noga med att tala om vad hon gjorde och varför med en vänlig men bestämd röst. Nu ska vi fälla stolen lite och nu ska vi titta, gapa stort, ojj vilket tigergap, och vilka huggtänder! Jag fnissade till när jag tittade upp i taket. Där fanns en affisch föreställande en apa som åt spagetti. Apan hade spagetti och tomatsås i hela ansiktet och jag kunde inte låta bli att skratta, trots att jag hade munnen full av vassa föremål.
Christina har varit en stor inspirationskälla för mig i mitt projekt. Hon guidade mig igenom undersökningen, lugnt och metodiskt. Hon hade anpassat miljön för barn och hon var kärleksfull men bestämd. Hos Christina kände jag mig trygg. När jag gick därifrån kände jag mig starkare än någonsin.
Föreläsningen gick bra. Jag talade också om affirmationer och avslutade med att spela upp en inspelning från en känd inspiratör som jag beundrar och inspireras av. På upphopp.se kan ni köpa Olof Röhlanders skiva "Peptalk".
3 december 2009
Skriv kommentar ...
Jag hade fått ett mail från någon "Vladislav Gerasimov" och eftersom jag de senaste månaderna har fått problem med ökat spam drog jag en djup suck innan jag markerade inlägget för att ta bort det. Men så hejdade jag mig och kollade på ämnesraden "Re: Love your work Vlad".
När man i inkorgen ser ett mail med ett ryskt namn och dessutom har ett subject som innehåller orden love och work blir man direkt misstänkssam. Men det här var alltså svaret på ett mejl jag hade skrivit och inget spam; svaret var från världens häftigaste illustratör.
I flera år har jag samlat på snygga skrivbordsbakgrunder men jag har alltid tröttnat ganska fort. Med ett undantag; jag hittade en gång en riktigt häftig illustration som jag inte har kunnat släppa. Illustrationen föreställer ett vågigt surrelistiskt träd där violiner växer ur grenarnas ändar.
Jag kan helt enkelt inte tröttna på den och som designer är det en våt dröm att få ett sådant intryck att bestå och betyda så mycket som den här illustrationen har gjort för mig. Den har smyckat både min dator och min mobiltelefon i flera års tid och jag har till och med ändrat färgerna på den för att få någon typ av variation
På jakt efter häftiga illustratörer till mina barnsagor sökte jag information på samma sida. Nu hittade jag en annan bild som jag föll pladask för, jag kände igen manéret och var i det närmaste i extas. Jag tänkte, det måste vara samma person som har gjort även denna. Och mycket riktigt, bilden jag hade hittat avslöjade upphovsmannen och när jag gick in på hans hemsida och fick se hans alster fann jag paradiset. Bland hans häftiga samling fanns min guldklimp, illustrationen av trädet och violinerna.
Som om det var ödet bestämde jag mig för att mannen från Irkutsk, Ryssland, skulle göra illustrationerna till Snorisarnas barnsaga. I förrgår skickade jag min kärleksförklaring. Idag fick jag svar "Jag gör det".
24 november 2009
Skriv kommentar ...
Sjukt fina illustrationer. Kommer bli bra det här Calle! :)
Otroligt vackra bilder! Ryska sagor är dessutom en klass för sig. Kanske har han hämtat inspiration därifrån...
Följ dem här.
Dölj Skriv kommentar ...
Jaa nu är det snart sommar! Tack för ditt uppmuntrande inlägg! Jag har absolut inget emot frågor och hjälper dig gärna. Det beror egentligen mycket på vilken typ av idé du har. Att ta fram en prototyp kan vara en kostsam historia och inte minst tidskrävande. Måste du ha en prototyp för att pröva idén? Eller räcker det med en pennskiss? Kanske ska du undersöka om det finns en marknad för din produkt innan du gör prototyp? Var ligger du i processen? Enklast är nog om du slår mig en signal. Mitt nummer är 070-499 17 02. Hoppas jag kan hjälpa!
Hej! Tack ditt inlägg. Det tog ungefär en vecka att komma tillbaks men nu känner jag mig stark igen. Precis som du säger är det viktigt att inte köra full gas direkt när man kommer hem. Det är helt klart en omställning och eftersom jag gick ut ganska hårt redan första dagen efter hemkomst kände jag att det tog längre tid att komma tillbaks. Något jag kan dra lärdom av. Tack för din pepping! Nu kör vi!
On the brightside, snart är det sommar!!!
Om du inte har något emot har jag ett par frågor jag undrar om du eller någon annan har lust att svara på. Hur gick du till vägas i början av starten av Snoris. Vem vände du dig till för att göra första prototyp. Det är så att jag har tänkt på en ide länge nu men vet inte hur jag ska börja. Jag vill först se om iden funkar genom att göra en prototyp. Hur gör man det på bästa sett? Tack så mycket för din blogg och all tips.
Välkommen tillbaks Calle! Även om det kanske känns nu som att effekten av semestern blev att du känner dig "tom" så tror jag det var bra för dig! Viktigt att låta sig ta tid att helt relaxa och komma bort från åtaganden etc. Sedan är det klart att man inte får gasa på för hårt när man sedan kommer tillbaks. Ta det steg för steg. Snart är du back on track!!