Är jag äckligt kommersiell?

Janne Näsström

Publicerades: 16 november, 2014

Vårt nytänkande med trolleriet handlar inte om våra nummer eller ens om vad och hur vi levererar från scenen.

Det som skiljer oss från andra är det produktionsmässiga upplägget. I grunden ligger en analys efter industriell förebild. Lean eller Toyota Production System är i ursprunget en japansk metod för resurssnål produktion.

Varför har jag utgått från det? Av det skälet att hela underhållningsbranschen har spårat ur. Både kostnadsmässigt och hur intäkterna fördelas. Utvecklingen går mot allt större evenemang och allt dyrare produktioner. Allt färre har råd att sätta upp ett publikdragande evenemang på kommersiella villkor. Inom trolleriet är det bara Labero, Häckner och möjligen Tobbe Trollkarl.

Inom andra genrer är problemet detsamma, eller snarare större. Många av de stora evenemangen är idag helt beroende av ideellt och svart arbete. Inom skivindustrin fastnar intäkterna från streaming på vägen och kommer inte fram till artisterna.

Det här är inte rimligt. Särskilt inte när Tillväxtverket hävdar att besöksnäringen är en basindustri med ett större exportvärde än järn, stål och personbilar tillsammans. I delar av landet är besöksnäringen dessutom hoppet när industrier flyttar och lägger ned. En basindustri kan inte baseras på gratis och svart arbetskraft och på utnyttjande av dem som lockar publiken.

Vi har vänt på steken och gjort som japanerna. Första steget är att identifiera nyttan för kunderna. Allt som inte tillför nytta är muda, japanska för slöseri, och ska bort.

Vad tillför värde i vårt trolleri? En unik miljö i landets enda varietétält samt våra och andras artisters prestation på scen. Det är vad som drar kunderna och vad de betalar för. Allt annat är slöseri och ska bort.

Helt utan stödresurser går det inte att vara, men vi har dragit det längre än någon annan i underhållningsbranschen. Vi har skaffat egen lokal, ett tält, och investerat i egen teknik. För den årliga avskrivningen skulle vi kunna hyra stadsteatern i Västervik med teknik och personal tre kvällar plus tid för repetition på scen.

Hela ljusriggen är automatiserad och ljudet styrs med specialbeställda fjärrkontroller. Min fru och jag kör en föreställning för 150 åskådare utan personal. Det är bara vi och publiken, ingen annan. När andra artister spelar hos oss, sköter hustrun kassan och jag är tekniker.

Helt utan kringresurser går det inte att vara. Vi måste vara fyra personer för att resa och riva tältet, det krävs marknadsföring, hemsida och liknande. Men jag tror inte att någon i underhållningssverige har skurit bort så mycket muda som vi.

Det här är ett kontroversiellt resonemang i kulturkretsar. Äckligt kommersiellt till på köpet. Men jag är övertygad om att andra måste följa efter, för det är inte rimligt att stora produktioner ska bygga på att folk jobbar gratis. Av moraliska skäl och av rent praktiska, eftersom allt färre kan tänka sig att arbeta ideellt.

Vad tycker du? Är jag äckligt kommersiell eller finns det rim och reson i mitt resonemang?