BloggHäromdagen var jag ute och tog en riktigt lång, härlig promenad i vintersolen mitt på dagen. På en vardag! Mitt under brinnande “arbetstid”! Oansvarigt, hör jag vissa säga! Fast du gjorde väl detta på lunchen och hoppade över maten, inflikar någon annan som vill tro gott om min arbetsmoral? Inte då; när jag kom in tog jag en lika lång och härlig lunch och njöt av skidskytte på TV. Halmstrågriparen frågar sig då om jag möjligtvis gick upp ovanligt tidigt på morgonen, så jag redan hade hunnit göra ett gott dagsverke innan promenaden. Ingalunda, jag unnade mig att sova igenom morgonens alla mörka timmar och vakna när många av er redan fått i sig morgonkaffet på kontoret.

Skakar du på huvudet i misströstan över denna oansvariga lättja? Oroar du dig över mina stackars kunder som inte fått sin bokföring gjord (eller, om du själv finns i min bransch, slickar du dig kanske om munnen över att det snart finns några företagare som vill byta leverantör)? I så fall är du nog väldigt normal, på det viset att du har accepterat den rådande uppfattningen om vad som utgör normal arbetstid.

Jag kan börja med att lugna mina kunder! Jag gjorde er bokföring lika mycket den här dagen som någon annan. Jag gjorde bara huvuddelen av den när det redan blivit mörkt utomhus. Jag tror ingen kommer att märka någon skillnad: jag brukar ändå ha lampor tända när jag sitter och arbetar, vare sig klockan är två på eftermiddagen eller nio på kvällen.

Vi har i det här landet på något märkligt outtalat sätt, kollektivt bestämt oss för att arbetstid, det är från någon gång kl 7-9 på morgonen och fram till kl 16-18 på eftermiddagen. All jobbaktivitet utanför detta är antingen tragiskt skiftarbete eller rakt av suspekt. Den som väljer att jobba kl 12-21, med lunchpaus kl 16-17, möts av kompakt oförstående och en strid ström av frågor, medan den som släpar sig ur sängen halv sju för att kunna gäspa sig in på kontorsrummet vid kl 8, betraktas som ett föredöme.

Jag har suttit i möten där klockan börjat närma sig 12 och alla utom jag har börjat skruva på sig tills någon säger: ska vi gå då? Man behöver inte ens säga: ska vi gå på lunch? Det är så självklart att lunchen infaller kl 12 att till och med kreativiteten vet det och sätter stopp någon gång vid 11.55. Att jag inte är i närheten av att vara hungrig så tidigt är inte ens värt att notera.

Det galna och märkliga i detta visar sig under det bistra, kalla och mörka halvår som vi kallar vinter. För den som gillar att vara ute eller åtminstone kastar en blick ut genom kontorsfönstret, blir det snabbt uppenbart någon gång i oktober-november att den som arbetar normaltid effektivt går miste om alla dygnets fåtal ljusa timmar. Detta under en säsong präglad av nedstämdhet, vinterdepressioner, D-vitaminbrist, kort sagt: ett oändligt stort behov av så många solstrålar som möjligt. Jag tycker det är komplett vansinne att förvärra solbristen ännu mer och därför försöker jag göra det bästa möjliga av saken genom att förlägga mer arbetstid till dygnets mörka timmar och mer utetid till de ljusa. Jag mår helt klart bra av det, så det kan rekommenderas.

Jag förstår att alla inte har den här valmöjligheten. Om du har anställda som jobbar normaltid måste du vara på plats för att leda och övervaka dem (ja, så illa är det tyvärr). Om du har ett jobb som i hög grad bygger på kontakt med andra människor som jobbar normaltid, då har du heller inte mycket val. Men jag ser och hör väldigt många som hade kunnat välja andra tider och bara slentrianmässigt halkar in i det som de tror förväntas av dem.

Många av oss soloföretagare har en enastående möjlighet att välja våra egna arbetstider. Se till att du gör det aktivt! Se till att välja arbetstider som du mår bra av. Se till att välja arbetstider som passar det liv du vill leva. Se till att få sol även på vintern! Det här är en av de viktigaste möjligheterna som följer av att du valt att ta ansvar för din egen försörjning. Utnyttja den!