• "Gör 2017 till ditt bästa år någonsin! 7 säkra tips för framgång"

    Ulla-Lisa Thordén

  • "Att sprida olika typer av innehåll är en central del inom Social Selling."

    Fredrik Steinholtz

  • "Fem råd för att få kunderna mer nöjda."

    Anders Andersson

  • Ulla-Lisa Thordén
  • Fredrik Steinholtz
  • Anders Andersson

8 nummer

545 kr

Prenumerera
  • Henrik Hall

    Henrik Hall

    Serieentreprenör

    Jönköpingsbon Henrik Hall är serieentreprenör av värsta sorten. Han har arbetat med marknadsundersökningar, konferenser, internetsajter och bokföring. Mest stolt är han över att 200 ungdomar i Kamerun har lärt sig IT tack vare honom och att flera av dem idag har jobb eller är på väg att starta företag.

Utbildningsbidraget som gav mig ett nytt liv

BloggDen alltid lika skarpa Camilla Björkman skriver i sin senaste ledare i papperstidningen Driva Eget om dilemmat som många arbetssökande möter när de försöker starta eget företag. Så fort du knystar om att du kanske ska bli företagare, tror myndigheterna att du är rik som ett troll och alla bidrag och stöd dras in. Följden blir att många inte vågar satsa på sin dröm och blir kvar i bidragsträsket alldeles för länge.

Man må tycka vad man vill om att en person väljer ett tryggt bidrag framför en osäker uppstart av ett eget företag. Jag tycker att det är vansinnigt, framför allt för vad det gör mot den egna självkänslan. Som företagare är du någon, även när det går dåligt och du har ont om pengar. Som arbetssökande är du värdelös och oönskad, även när du radar upp lovande intervjuer på ett pärlband. Jag vet, jag har varit där!

Men verkligheten tränger sig på och gör att valet inte alltid är självklart. Jag lovade t ex mig själv som tonåring att aldrig besöka Arbetsförmedlingen och aldrig plocka ut A-kassa. När jag väl stod utan jobb mitt i en lågkonjunktur och precis hade fått mitt första barn, då var min sons välbefinnande viktigast av allt. Jag bet i det sura äpplet, plockade ut både A-kassa och reseersättning till jobbintervjuer och lyssnade tålmodigt till arbetsförmedlarnas tämligen meningslösa och ogrundade råd.

Min historia rymmer en positiv lärdom som ofta glöms bort i debatten. Min väg bort från bidragsberoende stavas starta-eget-bidrag. Jag hade visserligen inte blivit kvar i arbetslöshet särskilt länge – kort efter att jag bestämt mig för att starta företag blev jag erbjuden en bra anställning – men företagandet skapade en permanent rågång mot A-kassa, som inte har rubbats på 15 år. Jag är t o m så säker på att jag håller distansen även de kommande 15 åren att jag gick ur allt vad A-kassor heter så fort jag kunde. Som företagare har man alltid något att göra!

Starta-eget-bidrag har hoppat lite fram och tillbaka genom åren. Just nu verkar det som att det existerar, men att det kringgärdas av en mur av tjänstemannabedömningar, som ska stoppa många från att få det. Totalt bakvänt om du frågar mig. Vilka handläggare på Arbetsförmedlingen kan egentligen bedöma vilka personer som kommer att kunna försörja sig på ett eget företag, när inte ens vi som är fullblodsentreprenörer kan det? Jag blir ständigt överraskad över vilka som lyckas och vilka som det går mindre bra för (få misslyckas helt). Enda rimliga lösningen är att låta alla som vill prova.

Min historia kan tjäna som exempel på vad starta-eget-bidraget egentligen är och vad det gör. Så länge jag hade A-kassa var det ett ständigt räknande av timmar på de olika ströjobb jag hade, ett evinnerligt ifyllande av kassakort och en kontinuerlig press att läsa Platsjournalen, söka alla jobb som någon tyckte jag hade en chans att få, liksom oräkneliga resor till jobbintervjuer där jag slutade tvåa eller trea. Så fort starta-eget-bidraget var i hamn, kunde jag lägga allt det där bakom mig och satsa all tid på att kontakta potentiella kunder, lära mig mer om det jag skulle jobba med och bygga upp en administration i företaget. Jag visste att jag hade sex månader på mig att göra detta (det blev senare förlängt med tre månader), så det var verkligen inte gott om tid, men det skapade ändå ett värdefullt lugn. Bidraget räckte knappt till min försörjning (vi levde snålt på den tiden) och givetvis inte till några investeringar i företaget, men det gjorde ändå att jag slapp oron över att inte få in tillräckligt med uppdrag till firman den första tiden.

I praktiken var det här ett utbildningsbidrag för mig. Jag hade ingen som helst erfarenhet av att driva företag och nästan ingen i min bekantskapskrets och släkt att fråga. Jag gjorde massor av misstag och felprioriteringar i början, men lärde mig oerhört mycket av detta. Hade jag varit tvungen att försörja mig själv från dag ett hade jag tvingats ge upp innan det gått ett halvår. Nu höll satsningen hela vägen ut och jag har för länge sedan betalat tillbaka bidraget genom alla de skatter som jag och mina anställda har pumpat in till staten under mer än femton år. Vad som kanske är ännu viktigare: jag har kunnat inspirera och hjälpa många andra som velat satsa på sin dröm. Plus förstås att jag hittade det sätt att jobba som passar mig allra bäst, men som varken jag eller någon annan kunde se att jag var ämnad för när jag var yngre.

Den illojala konkurrensen mot redan etablerade företag då? Överdriven oro och missförstånd av hur näringslivet fungerar! Det finns alltid de som är beredda att göra ett jobb billigare än de kända företagen, inte minst studenter och egen personal, men likväl lever välskötta och kompetenta företag vidare i högsta välmåga. Jag startade mitt företag tillsammans med en partner och vi hade båda arbetat extra på det enda lokala företaget i vår bransch. Vi berättade för vår tidigare arbetsgivare att vi skulle bli konkurrenter till dem och de önskade oss lycka till. Strax efteråt gick jag och min partner skilda vägar och under en period var vi tre företag i samma lilla bransch i samma lilla stad. Alla tre växte och utvecklades. Vi kämpade i stort sett aldrig om samma kunder. Idag är bara vår tidigare arbetsgivare kvar och de är starkare än någonsin, men de konkurrerade inte ut oss två nystartare, vi bytte bransch av helt andra skäl.

Så låt alla som vill pröva på att starta företag och stötta dem med ett starta-eget-bidrag. De kommer garanterat att lära sig något som de har nytta av i livet och de som lyckas kommer att göra det så rejält att det betalar hela satsningen!

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Det går verkligen att göra skillnad

BloggFörra veckan målade jag en kanske väl dyster bild av fyra nyföretagarprojekt som åtminstone hittills inte lett någon vart. Jag tänkte det kunde vara idé att nyansera bilden genom att avsluta min Kamerun-genomgång för den här vändan och berätta om andra projekt som jag varit del i och som varit mer framgångsrika. Det finns ju trots allt goda anledningar till att jag fortsätter att engagera mig i landet där jag har lämnat kvar en del av mitt hjärta.

PC Village har hela tiden varit och är fortfarande mitt huvudprojekt i Kamerun. Det var t ex här vi kom i kontakt med de fyra nya entreprenörerna, men det är också här som hundratals kamerunier sedan 2009 fått sin första kontakt med en dator. Det här var det första cyber-caféet någonsin i Buea, en stad med 50000 invånare. Nu finns det nästan ett cyber-café i varje gathörn, ett bevis så gott som något för att vi startade en väldigt positiv trend. Ett gott tecken är också att personalomsättningen på PC Village har varit svindlande hög. Våra anställda har helt enkelt lärt sig så mycket att de snabbt har blivit väldigt attraktiva på arbetsmarknaden. Det gäller givetvis också studenterna på våra kurser: de går ofta raka vägen till ett bra jobb.

Idag är PC Village inte längre ett cyber-café, eftersom konkurrensen på det området idag är väldigt hög och lönsamheten därför dålig. Istället är det ett utbildningscentrum som både ger nybörjarkurser för den som aldrig sett en dator och avancerade kurser för den som vill lära sig att laga datorer eller bygga hemsidor. Just nu pågår också en helårs-kurs för blivande sekreterare och assistenter, där datorkunskap samsas med franska-undervisning och lektioner om hur man beter sig på ett kontor och hur man sköter en reception. När jag träffade deltagarna nyligen var de mycket nöjda med kursen och fulla av tillförsikt att den skulle leda till bra jobb efter examen.

Förutom ett mindre startkapital från min sida år 2009 och ett ett-årigt SIDA-bidrag för ett särskilt projekt under 2011, står PC Village på egna ben och betalar rimliga löner till personalen.

Under några år arbetade jag deltid med att arrangera konferenser inom marknadsundersökningar och tröttnade efter ett tag på att ge talarna blommor eller andra presenter som de “glömde” kvar när de åkte hem. Vi gav istället bidrag till välgörande ändamål, något som blev enormt uppskattat av alla som slapp få en fysisk present. Ett sådant bidrag gick till en ung marknadsundersökare i Douala, Kamerun, som fick möjlighet att åka på sin första världskongress för marknadsundersökare (ESOMAR). Med hjälp av talang, hårt arbete och kontakter han fick på denna resa till Athen, är han idag självständig, med ett bra kontrakt med ett stort amerikanskt företag. Han lever ett gott liv i ett stort hus i Douala, kör en modern bil och använder dessutom sina pengar till att hjälpa många andra som inte lyckats lika bra som han, inklusive åtta personer som bor i hans hem, utan att ens vara släkt med honom.

För min del har det här bidraget hjälpt mig inte bara att hålla kontakten med Armand, utan också med den undersökningsbyrå, Cible, där han jobbade tidigare och där mina kontakter med Kamerun startade under en spännande vecka 2006.

I en by utan elektricitet några mil utanför Buea, står en bakugn som drivs enbart av solen och som ger arbete åt fem personer när den är igång. När jag såg ugnen första gången år 2010, stod den i malpåse i väntan på bidrag till de sista inköpen. Jag övertalade min syster (det var inte svårt) att satsa pengarna som krävdes för att få igång den och året efter var kommersen i full gång. Tyvärr gjorde korruption och politiska bekymmer att verksamheten fick stänga under en tid, men nu verkar det som att den ska kunna komma igång igen.

Acohof är en imponerande lokal biståndsorganisation i landets nord-västra del. Den är uppbyggd med lokala medel och lokal drivkraft och åstadkommer fantastiska resultat med såväl upplysningsprojekt som med konkreta bidrag för att få fattiga och handikappade barn att gå i skolan. Det senaste projektet är en skola för barn till självägande bönder, som får lära sig hur de ska göra familjegården mer lönsam: The Family Farm School. En del av bidragen till skolan kommer från Europa och jag har via en konferens donerat pengar som gav dem möjlighet att starta ett cyber-café och därmed introducera internet till sin stad, men i övrigt finansieras allt lokalt. Vi är en liten grupp svenskar som finns till hands för att ge råd, förmedla kontakter, ge någon liten slant ibland och som gläds åt utvecklingen och kreativiteten. Det känns väldigt skönt att kunna ge bidrag till en organisation där inget, absolut inget, försvinner i administration på vägen!

Vid min senaste resa, i mars i år, lyckades jag förverkliga en gammal amatör-musiker-dröm. Som 50-årspresent gav jag mig själv möjligheten att träffa lokala musiker och spela in några egna sånger. Trots höga förväntningar blev det några fantastiska dagar. Mina låtar kommer kanske inte att toppa världens hitlistor, men det var en enastående upplevelse och det är inte otroligt att den får spin-off-effekter på helt oväntade områden.

Som ni kanske förstått vid det här laget är det väldigt lätt att komma i kontakt med kamerunier och att få igång projekt som kan göra stor skillnad i människors liv. Tack vare de märkliga trick som valutakurserna spelar, har det heller inte kostat mig särskilt mycket pengar och jag känner att jag fått tillbaka varenda krona med råge tack vare de upplevelser och de vänskaper som jag fått.

Ändå kan jag inte jaga bort en frustrerande känsla av att stå och stampa; av att alla våra insatser inte får den effekt de borde få. Som en våt filt över alla goda initiativ i Kamerun, ligger nämligen ett föråldrat regelverk för företagande och en regim som inte klarar att prioritera det som vore bäst för den egna befolkningen. När jag vistas i Kamerun och träffar mina vänner där, kan jag inte för mitt liv begripa att detta ska behöva vara ett fattigt land, men det är det. BNP per capita är några få procent av den i Sverige. Halva befolkningen lever under den officiella, internationella fattigdomsgränsen. Och då pratar vi inte om det relativa fattigdomsbegreppet som ibland syns i debatten i Sverige – vi pratar om svårt att få mat för dagen till sina barn!

Om detta är frustrerande för mig, hur frustrerande är det då inte för alla intelligenta människor i Kamerun, som sliter och jobbar hårdare än de flesta svenskar?

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Entreprenören är mycket viktigare än affärsplanen

BloggDen som läst mig de två senaste veckorna kan en hel del om Kamerun, det stora, diversifierade landet i Centralafrika som både liknar och inte liknar Sverige. Landet har en stor utvecklingspotential och det är både spännande och inspirerande att försöka vara med och förverkliga den. Ett försök gjorde jag och några vänner under 2012, då vi utlyste en affärsplanstävling, huvudsakligen för tidigare deltagare i en IT-utbildning som vi sponsrat. Förstapriset var finansiering av den nya verksamheten med 20.000kr, en ofantlig summa i Kamerun, där en 67cl öl på en uteservering kostar under 10kr.

Många förslag kom in, men flera av dem var vi tvungna att stryka direkt eftersom de bara handlade om att få stöd till ett vanligt biståndsprojekt. Vår ambition var att få igång riktiga affärer, helt ny affärsverksamhet, helst med internationell anknytning. Fyra affärsplaner stod ut markant från alla de andra, samtliga dessa skrivna av kvinnor. Vi tyckte oss se stor potential, bra idéer och vilja att arbeta hårt för att förverkliga dem, så vi ordnade fram mer finansiering och utsåg alla fyra till vinnare.

Sedan blev det tyst.

Vi hade redan i reglerna för tävlingen stipulerat att pengarna vi skickade ner avsåg en ägarandel i det sponsrade företaget och att vi ville vara aktiva delägare. Ändå hörde vi nästan inget från någon av entreprenörerna. När vi vid årets slut bad om en årsredovisning, fick vi några nödtorftigt ihopkrafsade rader från var och en av de fyra. När vi året efter bad om samma sak, hade två av entreprenörerna i princip gjort sig själva oanträffbara. En upprepade i stort sett samma rapport som året innan, där hon mest av allt konstaterar hur svårt det är att göra affärer i Kamerun. Den fjärde var och är fortfarande det lysande undantaget i mörkret, levererade en bra rapport då och har fortsatt att hålla kontakt. Jag träffade henne vid mitt nyss avslutade besök i Kamerun, mer om det längre ner.

Listan över missöden och hinder som svårligen kunnat överkommas är förbluffande och fascinerande läsning. Det rör sig om allt från orimligt hög kostnad för att registrera företaget, misstänksamma myndigheter, problem med opålitliga och tjuvaktiga partners. potentiella kunder som inte litar på afrikaner om det inte finns starka referenser från en landsman till kunden, affärsdata som stjäls om man arbetar från ett internetkafé, häpnadsväckande höga kostnader för att öppna och upprätthålla ett bankkonto (mycket högre än i Sverige) och allmänt seg kamp mot byråkrati och korruption. Det klagas också på att pengarna (våra alltså, några egna har de inte kunnat sätta in) inte räckte till att skaffa ett eget kontor och en egen dator till företaget, något som vi aldrig i vår vildaste fantasi trott att de skulle satsa på innan de fått stabila intäkter – man börjar väl alltid smått och primitivt? Efter att nyligen ha besökt några vanliga kamerunska hem förstår jag bättre vad de menade – det finns inget köksbord eller vardagsrum där man kan sitta och jobba hemifrån!

Mellan raderna framkommer att damerna underskattat vad som krävs för att bygga en hemsida som verkligen lockar internationella kunder och hur enormt viktig en sådan hemsida är. Ingen av dem är heller särskilt bra på att skriva engelska (trots att detta är deras huvudspråk), en följd av de stora bristerna i det kamerunska utbildningsväsendet och av att Kamerun liksom stora delar av Afrika prioriterar det talade och inte det skrivna språket.

Viss försäljning noterades, men inte i närheten av vad någon av oss hade hoppats. Vi fortsatte att erbjuda vår hjälp och be om feedback då och då, men kontakten blev alltmer sporadiskt, förutom med nummer fyra. Vid mitt nyss avslutade besök lyckades jag etablera kontakt med endast två av damerna, de andra verkar spårlöst försvunna.

Mina möten med nummer fyra gav helt plötsligt väldigt mycket klarhet i vad vi gjort fel och vad vi kanske borde gjort annorlunda. Vi hade valt att satsa på personer med ingen eller väldigt liten erfarenhet av och förståelse för världen utanför deras lilla hörn av Kamerun. Inte bara det, deras förståelse för marknadsföring och företagande var i stort sett icke-existerande. Vi måste ta på oss att vi aldrig frågade om eller kollade upp dessa saker. Innerst inne vet vi ju precis som alla andra att när man investerar i ett företag, investerar man i första hand i personen/personerna som ska driva det, inte särskilt mycket i affärsplanen. En bra entreprenör förstår när det är dags att skippa en affärsplan och satsa på något annat, men en affärsplan kan inte på egen hand byta entreprenör. Jag antar att vi var förblindade av möjligheten att bli hjältar i Kamerun och att vi naivt nog trodde att ett land som svämmar över av affärsverksamhet, också har gott om folk med näsa för affärer.

Ändå fanns vi ju där, beredda att svara på varje fråga, granska och kommentera varje plan och bolla varje problem. Varför kom de inte till oss oftare? Varför drog de inte nytta av att ha internationella företagare på sin sida? Därför att man inte gör så i Kamerun, ett väldigt hierarkiskt samhälle. Man klarar sig själv, eftersom det är ett tecken på svaghet att inte klara ut något på egen hand (dessutom är ju alltid risken att bli lurad överhängande vid alla kontakter med människor utanför den egna stammen). För dem befinner vi oss högre i hierarkin och då ska man inte göra annat än att leverera resultat och går inte det är det alldeles för skämmigt att erkänna nederlaget och be om hjälp. Bättre fly än illa fäkta! Det hjälper ju förstås att de här damerna är helt vanliga kamerunier som absolut inte är vana vid att uttrycka sig i skrift, allra minst till höga herrar i utlandet. Jag tror också att vår terminologi kring investeringar och delägarskap gick dem fullständigt över huvudet.

Med facit på hand borde vi ha insett att pengarna var det minst viktiga vi kunde ge. Vi borde ha dragit oss till minnes den gamla goda sanningen att om man ger en person en fisk har denne mat för en dag, men lär man ut konsten att fiska, finns det mat för resten av livet. Vi borde ha gjort upp ett utbildningsprogram kring marknadsföring, administration, hur utlänningar funkar och annat de hade behövt ha koll på. Vi skulle ha villkorat pengautbetalningarna till en tät kontakt och bara betalat ut något när det fanns en konkret investering att göra som vi fått vara med och tycka till om.

Var då hela det här projektet bortkastat? Nej, verkligen inte. Även om pengarna inte skapade någon livskraftig affärsverksamhet, gav den en stunds andrum för fyra personer i ett land där många lever under svår ekonomisk press. Vi fick också med oss en hel massa värdefulla erfarenheter, det som ryms här ovanför är verkligen inte allt.

Faktum är att lärdomarna just nu håller på att forma grunden för ett helt nytt entreprenörskapsprogram i Kamerun, ett program som tar sikte på en betydligt mer realistisk målgrupp och där vi inte släpper taget och låtar företagen driva fritt för vinden. Detta program ska också ha en betydligt bättre förankring på marken i Kamerun. Jag hoppas det går som vi tänkt oss, så att jag snart kan berätta en framgångssaga från Afrika!

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Nej, så lika är inte Kamerun och Sverige

BloggFörra veckan skrev jag om hur lika Kamerun och Sverige är, eller rättare sagt, jag jämförde länderna på ett sätt och med ett språk som betonade likheterna. Den typen av jämförelse är absolut inte tagen ur luften. Under mina fyra besök i landet har jag ofta slagits av hur svenskt kamerunierna beter sig och resonerar. Det är lätt att komma överens med kamerunier och att dras in i det lokala livet. Jag har många tvillingsjälar i landet.

Ändå ska det slås fast en gång för alla att likheterna blir betydligt mer markanta och klara när man ändrar på tidsperspektivet. Kamerun liknar på många sätt Sverige för 100 år sedan mer än det liknar Sverige av idag.

Bilen är förvisso älskad och önskad, men bara ett ytterst litet fåtal har råd med en egen. Istället sker lokala transporter främst i delade taxibilar (fyra passagerare bak och två i framsätet är varje chaufförs våta dröm eftersom han får betalt per person) som kör i något som liknar rutter i ett linjenät, eftersom någon lokal kollektivtrafik i vår mening inte existerar. När man väl vant sig vid trängseln och bristen på komfort i de gamla lappade och lagade gula Toyota-bilarna, lär man sig uppskatta smidigheten i att alltid kunna få ett transportmedel på mindre än en halvminut och bara behöva betala 3kr för en flera kilometer lång resa.

Sättet att köra bil för inte heller tankarna till dagens välordnade Sverige. Tuffast och starkast kör först är mottot och trafikolyckorna många. Ändå används sällan bilbälte och hjälm (det finns många motorcykeltaxis också) och airbags är förstås en otänkbar lyx. Det här gäller i stadstrafiken, men så fort man kommer en liten bit ut på landet avtar trafiken till nästan ingenting och flyter smidigt och säkert trots att det nationella vägnätet är ytterst sparsamt och sällan väl underhållet.

Kamerun är formellt en demokrati, men folkets röst är inte särskilt väl respekterad. Den nuvarande presidenten, Paul Biya, har valts om, ibland tvivelaktigt, sedan mitten av 80-talet och inget konkret alternativ finns till hans eget maktparti. De högsta politikerna och tjänstemännen lever på en ekonomisk nivå som vanligt folk inte ens kan föreställa sig och detta gäller även dem som egentligen inte begår några formella fel eller olagligheter. Men både på den här nivån och längre ner i den orimligt stora offentliga sektorn är korruptionen utbredd och avskydd. Att muta tjänstemän och poliser är en del av vardagen för alla som har med byråkratin att göra (vilket många inte har eftersom de bor i avlägsna, traditionella byar långt bortom allfarvägarna). Även bortsett från korruptionen är skattesystemet nyckfullt, svårbegripligt och inte särskilt transparent. Många betalar ingen skatt alls eftersom det inte går att fastställa att de har någon inkomst, medan de som betalar inte begriper hur pengarna används eller varför de ska betala så mycket som de gör. Det kanske inte behöver sägas att förtroendet för politik och förvaltning, som dessutom är väldigt centraliserad, är fast förankrad vid nollpunkten.

Religionsfriheten är högst relativ. Antingen bekänner man sig med all kraft och gärna högljutt till en religion, vilken som helst, eller så blir man betraktad med misstro. Kristendom, särskilt katolicism, är normen. Inblandningen av äldre tiders naturreligion är påtaglig och islam är normalt, särskilt i norr. Ateism möts av total förvåning och i den mån den inställningen accepteras, är det nog för att den är så fullständigt obegriplig att de flesta troende inte kan ta in den i sina huvuden. Eller för att det främst är utlänningar som har den här konstiga synen på världen och ingen kamerunier skulle komma på tanken att ifrågasätta eller se ner på en främling.

Den skenbara jämlikheten mellan män och kvinnor ska man inte låta sig luras av. Kvinnor står på många sätt lågt i kurs i samhället, trots att de tar allt ansvar för barn och hushåll. Bland annat är arvsrätten konstruerad så att änkor lätt blir lottlösa till förmån för manliga släktingar och månggifte för män (men inte åt andra hållet) är fortfarande lagligt, om än ovanligt i de stora städerna.

En trist skamfläck för landet är att homosexualitet är förbjudet i lag, även om jag inte tror att förföljelserna är lika allvarliga och systematiska som på vissa andra håll i Afrika.

Lönerna är i allmänhet en bråkdel av de svenska och trots de låga levnadsomkostnaderna är det stundtals obegripligt hur människor får vardagen att gå ihop. Ändå är dragkampen om de riktiga jobben stor, eftersom arbetslösheten är så hög att det inte ens lönar sig att mäta den. Att intresset för att starta eget egentligen är lågt, hindrar inte att väldigt många måste försörja sig på egen hand, eftersom offentliga sociala skyddsnät saknas helt och hållet. Inte sällan handlar det då om att sälja frukt, telefonkort, smårätter och annat vid vägkanten, eller att gå omkring på uteserveringarna och försöka sälja allt från pappersnäsdukar, skor, kläder och skivor till gästerna. Konsekvensen för den som har pengar blir en enastående användbar service. När du sitter och läppjar på din öl i skymningen, kan du samtidigt göra alla dina inköp!

Samtidigt är löneklyftorna gigantiska med europeiska mått mätt och det finns de som tjänar snuskigt bra utan att vara korrupta. Men de är få.

I avsaknad av formella skyddsnät är familjen desto viktigare och med familj menas en tämligen stor del av släkten. Barn måste inte nödvändigtvis leva med sina föräldrar, i alla fall inte hela tiden; det går lika bra med andra släktingar. Den som tjänar pengar tar hand om andra och den hjälpsamheten, frivillig eller påtvingad, sträcker även ofta ut sig till änkor, föräldralösa och andra behövande, även om de inte är släkt. En kompis till mig försörjer 14 personer i sitt hushåll på egen hand varav bara sex personer är hans egen kärnfamilj och övriga inte alls är släkt med honom.

Med familjen följer också en fysisk tillhörighet, “byn”. Man hör till en by, oftast pappans, oavsett hur långt man har flyttat, punkt slut. Den ska man besöka så ofta man kan, särskilt vid viktiga tilldragelser i livet och där har man sin lojalitet. Det låter ju tryggt och bra på många sätt och vis, men baksidan är att det föder spänningarna mellan de över 200 olika stammarna i landet; spänningar som gör att tilliten mellan människor med olika etnisk bakgrund är låg och försvårar samarbete inom affärer och administration.

Paradoxalt nog är det samtidigt ärligheten, generositeten och värmen människor emellan i det vardagliga livet som gör det riktigt intressant och roligt att besöka landet och som gör att den som en gång har börjat åka dit gärna återvänder. Vid varje besök får man vänner för livet (om man bara vill) som man längtar tillbaka till. Efter hand lär man sig att bortse från skiten, hettan, den bristfälliga infrastrukturen, den ständigt höga ljudnivån (inte minst från den underbara musiken), de många vägkontrollerna och allt det obekväma, för att istället bara njuta av den mänskliga värmen, den oändligt goda frukten, den fantastiska maten, musiken och den billiga ölen.

Så, då var ramverket satt. Nästa vecka börjar vi titta närmare på de fyra nya mikroföretagen med svensk finansiering och hur det gick för dem.

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Följ Driva Eget
Följ oss på facebook
Följ oss på Twitter
Följ oss på Instagram
Följ @drivaeget
Följ oss på LinkedIn
Följ oss på Google+
Sök allabolag.se
Dagens aktieindex
Läs mer i tidningen
8 nr 545 kr

TEMA: Väx utan att anställa
Smarta samarbeten ger bättre affärer
Franchise: Låt andra kopiera din idé

Dessutom:

  • Planera skatten efter 60
  • Våga vara personlig – få fler kunder
  • Redo för GDPR? Undvik böter