• "Gör 2017 till ditt bästa år någonsin! 7 säkra tips för framgång"

    Ulla-Lisa Thordén

  • "Att sprida olika typer av innehåll är en central del inom Social Selling."

    Fredrik Steinholtz

  • "Fem råd för att få kunderna mer nöjda."

    Anders Andersson

  • Ulla-Lisa Thordén
  • Fredrik Steinholtz
  • Anders Andersson

8 nummer

545 kr

Prenumerera
  • Henrik Hall

    Henrik Hall

    Serieentreprenör

    Jönköpingsbon Henrik Hall är serieentreprenör av värsta sorten. Han har arbetat med marknadsundersökningar, konferenser, internetsajter och bokföring. Mest stolt är han över att 200 ungdomar i Kamerun har lärt sig IT tack vare honom och att flera av dem idag har jobb eller är på väg att starta företag.

Alla har inte samma tidsperspektiv som Skatteverket
Den förrädiska nettolönen

BloggDen förhärskande ordningen för att ange lönens storlek i Sverige, ja i hela den utvecklade världen, är bruttolön. Det innebär en siffra som är lägre än vad arbetsgivaren betalar för att hålla den anställde igång, men högre än vad den anställde får ut i den egna plånboken. Logiken i detta kan sannerligen ifrågasättas, men för de flesta tycks den inte vålla något huvudbry alls. Jag tror det beror på att de skatter som ska räknas bort eller läggas till, upplevs som i konstanta över tiden. Så är det också; för den som har en regelbunden, kontinuerlig anställning med samma arbetstid varje månad.

Föga överraskande finns det en tendens bland mindre professionella arbetsgivare och anställda med oregelbundna eller kortare anställningar att hellre prata om nettolönen; vad den anställde ska få ut i handen. Det är fullständigt logiskt eftersom det är vad som faktiskt betyder något i en sådan relation, vare sig det är någon som rycker in extra i en kiosk några timmar, en fotbollsspelare som får en symbolisk lön för att motivera henne att spela för vårt lag och inte konkurrenterna eller studenten som bara jobbar ett par månader på sommaren för att få pengar till en resa. Ofta ska de här pengarna spenderas tämligen omgående och det är klart man vill veta precis vad man får behålla under alla omständigheter. Att vänta till nästa års deklaration, som Skatteverket har tänkt sig, innebär ett stort osäkerhetsmoment eftersom jag kanske inte har ett jobb då, som jag kan betala eventuell restskatt med.

Återigen har vi alltså här att göra med en konstruktion som utgår från att fasta heltidsanställningar är normen. Arbetsmarknaden är full av lösningar som bygger på det antagandet, trots att andra anställningsformer och -villkor ökar hela tiden.

Jag känner bara till ett undantag på skatteområdet, det som kryptiskt kallas A-SINK och handlar om att en utländsk expert inte ska behöva vara osäker på sin beskattning om han/hon inte jobbar i Sverige mer än sex månader. För en sådan person, som kan ha en månadslön på allt från 14300kr till åtskilliga miljoner, är löneskatten alltid 15%. Punkt! Inga undantag. Ingen deklaration att göra nästa år där det kan fara iväg åt ena eller andra hållet. Inga kontrolluppgifter att lämna in i januari (det görs löpande).

Kunde man tänka sig en liknande lösning för dem som drar sig fram på ströjobb eller får en mini-lön som bara är uppmuntran? Man kan diskutera den exakta skattesatsen, men 15% känns helt rimligt (de 30% som idag dras för extraarbeten är löjligt högt jämfört med vad folk i allmänhet skattar och fungerar bara som en säkerhetsventil för skattmasen). Tillräckligt lågt för att man ska kunna känna att det är okej att betala lite skatt, men inte så högt att man är helt säker på att förlora på upplägget. Visst skulle det bli en del gungor och karuseller: Skatteverket skulle förlora på dem som tjänar mycket (men rimligen sätter de en spärr för hur hög inkomst man kan ha under ett år enligt den här modellen), men vinna på dem som bara tjänar småsmulor. Men, det här är det viktiga, småsmule-inkomsttagarna skulle också känna sig som vinnare eftersom deras osäkerhet skulle försvinna. De skulle verkligen veta att det jag har fått i handen, det får jag behålla oavsett vad som händer. Det är faktiskt också väldigt mycket värt för många människor.

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Men om man trivs på jobbet då?

BloggSå här års svämmar tidningarna över av ångest-artiklar om övergången från semester till arbete. De förnumstiga råden om hur man ska klara av att börja jobba igen är lika många som bantningstipsen är inför badsäsongen. Man måste tydligen ha en plan för hur första arbetsveckan ska klaras av, om man inte ska störtdyka i depression så fort man sätter sin fot på arbetsplatsen. Uppenbarligen är semestern årets otvivelaktiga höjdpunkt och arbetet ett nödvändigt och elakartat ont, som måste hanteras.

Jag har knappt haft någon semester i år, i alla fall inte i traditionell mening. Det är svårt att vara helt bortkopplad i fem veckor eller mer när man ensam driver en bokföringsverksamhet, där varje månad på året, helt utan undantag, innehåller minst en kompromisslös deadline från Skatteverket. Jag har förvisso gjort ett par drygt vecko-långa nöjesresor, men mina kunder har varit välkomna att ringa även då och jag har försökt så gott det går att hitta internetförbindelser för att kunna svara på mejl. I juli kanske jag hade kunnat ta mer ledigt än jag gjorde, men jag tog chansen att jobba i förväg för att få en lugnare augusti.

Hur jag än försöker, kan jag inte känna någon avsaknad av semester eller någon ångest över att gå till jobbet. Tvärtom längtar jag ofta till kontoret, trots att mina arbetsuppgifter inte alltid tillhör det allra festligaste jag kan tänka mig. I det stora hela gillar jag det jag gör och det jag åstadkommer. Framför allt tycker jag väldigt mycket om mina kunder och det känns priviligierat att få hjälpa dem till ett bättre företagarliv.

Är det verkligen nödvändigt att vara egenföretagare för att man ska kunna känna så positivt för sitt jobb?

Dela post
Kommentarer (1)
  • Det är ju en stor fördel att som företagare själv får bestämma den takt man kan jobba med och vilka arbetsuppgifter man gör och när. I dig it! :)

    www.e-rgo.se - reovisnings konsulter

    2015-08-24 19:38

    Svara

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Det gick!

BloggI våras skrev jag om de nya reglerna för årsredovisningar och erbjöd mina läsare att ladda ner en årsredovisningsmall för riktigt små aktiebolag. När vi nu börjar närma oss den stora redovisningsdagen till Bolagsverket – 31 juli ska årsredovisningar med bokslutsdatum sista december vara inne – kan jag glatt konstatera att min mall höll måttet! Alla de aktiebolag som jag gör redovisning och bokslut åt, har fått sina årsredovisningar godkända och vederbörligen registrerade av Bolagsverket. Inte för att jag tror att Bolagsverket nagelfar varenda siffra och bokstav, men hade det varit något fundamentalt och väsentligt fel, hade de hört av sig. Varje gång det saknas en underskrift eller när ett datum är tokigt, får man ju ett brev med begäran om komplettering.

För dig som är ute i sista minuten eller har ett senare bokslutsdatum; här laddar du ner min mall: https://bokforingjuv.wordpress.com/k2/. Glöm bara inte att mallen bara är början; du är fortfarande ansvarig för slutresultatet. Så kolla att alla datum för fastställande, bolagsstämma m m stämmer och är rimliga, att siffrorna går ihop sig och stämmer med bokföringen och att det finns underskrift från alla relevanta personer och på varje sida.

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Ett förslag som kommer att kosta mig hälften av mina kunder

BloggNär jag var liten var det ett stort, komplicerat och skräckinjagande äventyr att göra sin privata deklaration. Det är det inte längre, verkligen inte, och ingen verkar sakna den gamla onda tiden.

Det har förvisso även blivit mycket enklare att deklarera för enskilda firmor under den tid jag drivit företag, något vi alla tackar för, men själva grundproblemet kvarstår, det som gör att många inte törs göra jobbet själva: bokföringen! Intäkterna klarar de allra flesta utmärkt att hantera. Folk som bedyrar att de inte kan ett dugg om ekonomi, skickar gladeligen sina egna fakturor eller sköter sin egen kassa-apparat, utan problem. Det är uppenbarligen bokföringen av kostnader som ställer till det!

Det leder till en absurd slutsats: vi företagare betalar en gång till för att få bokfört det som redan har kostat oss pengar! Att vi ändå gör det beror förstås bara på att det är det enda sättet att få behålla lite mer av de surt förvärvade slantar som vi har jobbat in. Vilket i sin tur ofta leder till en nästan absurd jakt på kvitton: kan jag bokföra det här, hur ska jag motivera att det här hör till företaget, vem var det egentligen jag lunchade med när jag fick det här kvittot?

Visst skulle man kunna hävda att ett företag kan ha stor nytta av en välskött bokföring, eftersom det är ett underlag för uppföljning och planering, eller åtminstone ett krav för att få extern finansiering, men i fallet mikroföretag stannar det nästan alltid vid vackra tankar. Väldigt många företagare begriper ändå inte hur de ska läsa en resultaträkning, ännu mindre använda sig av den och även de som kan det, tar sig sällan tiden att göra det. Tanken på att behöva ta lån av banken eller på annat sätt ta in främmande kapital, är minst lika skrämmande som bokföring och deklarationer. Med andra ord försvinner pengar ut ur många svenska mikroföretag enbart för att göra skattmasen nöjd.

Tänk om vi kunde bestämma beskattningen enbart utifrån intäkterna och inte från resultatet? Inte rakt av till samma skattesats som för en anställd, det vore orättvist eftersom en företagares intäkter måste användas till mycket som en löntagare inte betalar, men utifrån en rimlig andel av intäkterna. Ungefär så här:
- Alla enskilda firmor med mindre än tre miljoner i omsättning (inklusive nystartade) får välja mellan normal bokföring och förenklad bokföring.
- Det val man gjort, måste man hålla fast vid i minst tre hela verksamhetsår.
- En kostnadsschablon sätts, baserat på hur stor andel kostnader enskilda firmor normalt redovisar. Detta varierar givetvis enormt, så nivån måste sättas så att bara ett fåtal tjänar på det i strikt ekonomisk mening. Min erfarenhet säger att en schablon på 25% skulle kunna vara rimlig.
- Ett företag som valt förenklad bokföring behöver bara hålla reda på sina intäkter, inklusive utgående moms.
- Momsen redovisas som vanligt, men istället för ett bokfört värde på ingående moms, dras 25% av den utgående momsen av. Med andra ord betalas 75% av den faktiska, utgående momsen.
- Vid deklarationen redovisas de samlade intäkterna och inget annat. 25% av dessa dras bort schablonavdrag för kostnader och resten beskattas som vanligt.

Ett sånt här system skulle givetvis inte fungera för alla företag i alla branscher. En butik eller ett tillverkningsföretag, likaväl som det företag som har anställda, har helt naturligt kostnader som är mycket högre än 25% av intäkterna. Att höja schablonavdraget till en nivå som passar även sådana företag, skulle ge onaturligt hög skattelättnad för enmanstjänsteföretag och att ha differentierade schablonavdrag för olika branscher, skulle locka till felregistrering (medveten eller omedveten) och byråkratikrångel. Dessutom är det inte självklart någon bra idé att driva den typen av lite mer avancerad verksamhet i form av en enskild firma.

De som gynnas är framför allt de som driver rena tjänsteföretag på egen hand, de som har en liten hobbyverksamhet vid sidan om, de som har varierande storlek på verksamheten från år till år eller de som vill pröva på att driva företag, utan att behöva dra igång hela den administrativa apparaten på en gång (om det visar sig att affärsidén inte bär sig och inga intäkter kommer in, blir det ju heller ingen bokföring eller deklaration). Framför allt: dessa grupper gynnas inte främst i ekonomiska termer; de kanske förlorar ekonomiskt på att välja förenklad bokföring. De vinner sinnesfrid genom en enklare administration och genom att de slipper oroa sig för om de har alla papper i ordning.

De vinner också på en total förutsägbarhet av vad de kommer att behöva betala i skatt och moms. Ett räkneexempel: en intäkt på 8000kr + 25% moms, leder till att 1500kr i moms ska betala in direkt (av 2000kr som lagts på fakturan) och att 6000kr beskattas. Det leder för de flesta företagare till en skatt, inklusive arbetsgivaravgifter, på ungefär 2500kr. Den förutseende företagaren betalar då in 4000kr till skattekontot och kan sova fullständigt lugnt om natten!

Minst hälften av mina kunder skulle kunna sköta sin förenklade bokföring och deklaration helt på egen hand om det här förslaget blev verklighet. Alla skulle kanske inte välja att göra det, men min bokföringsfirma skulle tappa kunder, det är helt klart. Men även jag skulle vinna i sinnesfrid, genom att jag slapp arbeta med superenkla uppgifter som bara är nödvändiga i ett skattesystem som är lika för både väldigt stora och väldigt små företag.

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Två bolagsformer räcker

BloggDet är lätt att starta företag i Sverige, åtminstone tillräckligt lätt. Det ska det vara! För den som vill ta ansvar för sin egen och kanske även andras försörjning, ska det inte ligga administrativa och ekonomiska hinder i vägen. Åtminstone inte mer än vad som följer av själva affärsidén.

Ett av de problem som ändå kvarstår, även om det inte direkt är ett hinder, är valet av bolagsform. Vi har en märkligt stor och vildvuxen flora av bolagsformer i Sverige, var och en med sina egenheter, specialregler, märkliga undantag och unika, mer eller mindre föråldrade, deklarationsblanketter.

De flesta som har varit med i företagarsvängen ett tag har sina bestämda uppfattningar om vad som ska påverka valet:
- Välj vad som helst utom Handelsbolag, det är den allra värsta bolagsformen.
- Aktiebolag är bara för giriga vinstmaximerare. Välj en snäll bolagsform istället.
- Ekonomisk förening är så svårbegripligt. Ta något annat.
- Kommanditbolag är det ingen som använder längre, det ska du inte ta.
- Enskild firma leder bara till elände. Kan du inte få fram insatsen till ett aktiebolag är det ingen idé att du startar företag.

För den eller de som håller på att starta sitt första företag är det lätt att bara bli förvirrad. Inte sällan reduceras hela valet till en olycklig sifferexcercis:
- Den som har 50.000kr och har råd att förlora dem, startar aktiebolag (jag håller med om att detta oftast är bästa valet i det läget).
- Den som startar ensam väljer enskild firma.
- Den som startar med en kompanjon väljer handelsbolag.
- Den som startar med två eller flera andra och ser sig själv som företagare väljer ekonomisk förening.
- Den som startar med två eller flera andra och inte vill bli betraktad som företagare väljer ideell förening. En del gör även det här valet för att de tror att de bara därför kan slippa betala moms, vilket är ytterligare en olycklig missuppfattning.
- Den som startar med en eller flera andra som inte riktigt vill engagera sig fullt ut, väljer kommanditbolag (oftast utan att riktigt veta vad det innebär).

Var det egentligen det här som var tanken, att val av bolagsform bara skulle handla om att kunna räkna till 1, 2, 3, många? Jag har svårt att tro det – varför skulle i så fall reglerna skilja sig åt så mycket mellan de olika formerna?

Jag har ännu inte mött några som startat företag för att de varit superintresserade av att vara företagare och sätta sig in i alla regler som följer med det. De flesta vill utöva sitt yrke i relativ frihet och helst tjäna en hacka på det. Lättnaden är påtaglig när de hittar någon som kan ta över den administrativa bördan från dem, någon som kan de regler som råkade följa på att de räknade till tre istället för två.

Så varför krångla till det? Vem tjänar på det utom ett antal redovisningskonsulter, skattehandläggare och andra blodsugare? Sådana som jag alltså.

Tillåt mig lansera en idé som jag fått av Peter Sandberg på Wetterstadens Revisionsbyrå: ta bort alla bolagsformer utom aktiebolag! Dela upp aktiebolagen i två kategorier:
- Aktiebolag utan personligt ansvar, Aupa (den typ av AB som vi har idag).
- Aktiebolag med personligt ansvar (Ampa). I ett Ampa sätter alla delägare symbolisk in en krona som insats och om ansvar, risk och utdelning ska fördelas annat än lika mellan delägarna, regleras detta i en (frivillig) bolagsordning. Vid konkurs eller nedläggning ansvarar ägaren/ägarna personligen för bolagets alla skulder och åtaganden.

Ett Ampa blir därmed som en enskild firma eller ett handelsbolag, men utan någon begränsning av antalet möjliga delägare och utan någon låsning mot framtida förändringar. Den dag som ägaren/ägarna har jobbat ihop tillräckligt med eget kapital, finns det givetvis en enkel mekanism för att omvandla det till aktiekapital och därmed köpa sig fri från det personliga ansvaret. Det är inte konstigare än det omvända; att den som idag förbrukar aktiekapitalet utan att upprätta kontrollbalansräkning går miste om skyddet mot personligt ansvar, men ändå kan driva bolaget vidare.

Ännu viktigare: de delägare som arbetar i företaget blir anställda i det och uppnår därmed den hälsosamma och förenklande rågången mellan privat sfär och företag. Det är faktiskt inte risken för kundförluster och oöverstigliga leverantörsfakturor som är det största problemet för de flesta som driver enskild firma eller handelsbolag. Det är otydligheten kring de egna skatterna och frestelsen att låna av det som ska betalas någon gång i en avlägsen framtid. Många bryr sig inte ens om att sätta sig in i skattereglerna på allvar, just för att de känns så abstrakta (jag har själv varit i den fällan). Det finns ju faktiskt något viktigare att göra: driva verksamheten till lönsamhet! Med aktiebolagsregler klaras de egna skatterna av efter hand och man behöver bara betala när man fått ut lön själv. Dessutom behövs ingen halv obegriplig räntefördelning eller kryptisk expansionsfond, för att företagaren ska få den självklara skattebelöningen för sitt eget risktagande och ansvarstagande: gynnsam kapitalskatt på överskottet av verksamheten.

 

Vågar våra politiker och Skatteverket tänka den här tanken? Vågar du?

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Globalt är det nya lokala

BloggMina krönikor i den här spalten spänner från enkla, jordnära, svenska skatte- och bokföringsproblem, till filosoferande kring svårigheterna att få igång entreprenörskap i Kamerun. När jag skriver om bokföring och skatter, händer det rätt så ofta att jag får kommentarer, kritik och beröm (stort tack för det), men när jag skriver om något utanför Sverige är det knäpp tyst. Detta är inget som gör Driva Egets läsare unika på något vis.

För några år sedan, när jag arbetade med marknadsundersökningar, arrangerade jag regelbundet seminarier för mina kunder, anställda och samarbetspartners. Normalt handlade de om olika metoder och infallsvinklar inom marknadsundersökningar och marknadsinformation, inte sällan sådant som låg i framkanten av branschens utveckling och alltså måste ha varit rätt så svårsmält för många av åhörarna. Ändå kom det alltid 10-20 deltagare, vilket måste anses som mycket bra för ett okänt enmansföretag. En gång, när jag precis återvänt från min första resa till Kamerun, sprängfylld av intryck och ny kunskap, dristade jag mig till att bjuda in till ett seminarium om företagande i Afrika. En person anmälde sig. Och hon var varken kund, anställd eller samarbetspartner!

De här erfarenheterna säger inget om just min förmåga att väcka intresse för ett ämne. Jag har varit på konferenser där ett föredrag om det näst intill omöjliga uppdraget att göra marknadsundersökningar bland kvinnor i Saudiarabien eller ett om det fullständigt livsfarliga jobbet som dörrknackande intervjuare i Afghanistan, lockar en handfull åhörare i ett sidorum, medan en presentation av ännu en ny variant på webbundersökning drar storpublik i huvudauditoriet en liten bit bort.

Det är och har alltid varit naturligt att vi människor bryr oss mer om det som händer nära oss och om det som vi kan ha en konkret nytta av. Även om vi idag vet att det existerar något på andra sidan jordklotet, en insikt som är tämligen ny i mänsklighetens historia, innebär inte det nödvändigtvis att detta något berör oss eller att vi måste lära oss något om det.

Två händelseförlopp i vårt närområde den senaste tiden har satt strålkastarljuset på att denna gamla sanning kanske inte håller längre.

Det ena är tiggarna som på kort tid har tagit över mycket av vårt offentliga rum. Yrvaket undrar vi var de kommer ifrån, varför de är här, vad deras alternativa försörjning är eller inte är och varför deras egen regering inte kan ta hand om dem.

Det andra är båtflyktingarna som dör i stora skaror på Medelhavet. Samma frågor där, men också: vet de inte att det inte finns plats för dem i Europa, vet de inte hur många som redan dött när de försökt komma hit?

Ett tredje förlopp lurar runt hörnet: IS. Ännu har de inte påverkat oss i Sverige lika direkt, men det är antagligen bara en tidsfråga till vi får känna på mer effekter av deras ideologi och strategi än att flyktingströmmen från Syrien ökar.

Obarmhärtigt slås vi av insikten om hur lite vi vet om de länder och regioner som människor flyr från, eller de bevekelsegrunder som får i övrigt vettiga människor att bete sig på ett för oss helt obegripligt och befängt sätt. Visst har vi sett något inslag på Aktuellt någon gång, men det var uppenbarligen långt ifrån tillräckligt för att vi skulle ha kunnat se vad som var på väg att hända, ännu mindre ha någon lösning i beredskap nu när det har hänt.

Hur obekvämt och jobbigt det än är, måste vi nog börja inse att Jorden idag är en global helhet och inte en samling isolerade länder. Vi påverkas av vad som händer på andra sidan jordklotet och den påverkan vi ser idag är bara början. Enda sättet att tackla den här stora förändringen måste vara att vi på allvar försöker förstå vad som händer och hur folk tänker, även på platser vi aldrig har besökt eller hade tänkt bry oss om. Den som har kunskap kan vara med och forma utvecklingen, de andra blir överkörda av den.

Turligt nog har vi här uppe i den kalla Norden en tillgång som ger oss ett möjligt försprång i kunskap mot stora delar av världen: våra invandrare. Vi behöver inte åka till Somalia för att få veta hur en somalier tänker, vi behöver inte åka till Syrien för att få en inblick i hur ett inbördeskrig påverkar befolkningen. Vi behöver bara visa en liten gnutta intresse.

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Alla bolag är inte lika – verkligen inte!

BloggDen vanligtvis skarpsynte och genomtänkte Janne Näsström (Driva Egets bästa bloggare?) går för en gångs skull vilse i sin senaste krönika när han ondgör sig över ett förslag att sänka minsta möjliga aktiekapital från 50.000kr till 25.000kr. Ja, det är sant att gamla avdankade politiker med konsultlåda och hobbyföretagare gynnas av en sådan sänkning, men de är långt ifrån de enda.

För några år sedan var minsta aktiekapital 100.000kr, en astronomisk summa för mig när jag startade företag första gången, men en bagatell för den som startar en butik eller en mekanisk verkstad. Av någon för mig okänd anledning sänktes gränsen några år senare till 50.000kr, vilket fortfarande är förskräckligt mycket pengar för den som inte nyligen fått ut ett rejält arv eller kunnat jobba ihop pengar på ett välbetalt jobb. Självklart ska det kosta att köpa sig fri från personligt ansvar vid en konkurs, men det märkliga ligger i att detta friköp ska kosta lika mycket oavsett vilken typ av företag man driver.

Aktiebolag kan vara allt från Volvo, som kan förlora 50.000kr på en sekund utan att någon ens märker det, till enmansföretagare som konstant sliter för varje krona som ska in i företaget. Faktum är att den senare kategorin är betydligt mycket vanligare, även om den förstås inte har lika stor betydelse för Sveriges ekonomi. Den stora frågan som behöver besvaras, är varför gränsen för aktiekapital ska vara lika för alla. Varför har vi inte en glidande skala där kapitalet måste relateras till omsättningen eller balansomslutningen? Krångligare förstås, men på något sätt mer rimligt och rättvist.

Vilken bransch man befinner sig i har också en väldigt stor betydelse. Ska du sätta upp en produktion som kräver avancerade maskiner eller en butik som måste ha inredning och lager, vill du antagligen låna pengar i banken. Då räcker ofta inte ens dina 50.000kr i aktiekapital som säkerhet, du måste gå i borgen med ditt hus också. Om du istället, som jag gjorde en gång i tiden, vill driva en konsultverksamhet eller något annat inom tjänstesektorn, är det inte säkert att du behöver något kapital alls. Du kanske behöver en dator eller en bil, men det har de flesta av oss redan privat och det vore vansinne att gå ut och köpa nytt innan du vet att företaget bär sig. Din största kostnad är din personal, men när du jobbar ensam i firman, vilket är det klart vanligaste vid nystarter, anpassar du helt sonika din lön efter vad du klarat att fakturera. Några leverantörsskulder att tala om har du inte, så varför skulle du egentligen behöva skydd mot personligt ansvar? Och på vilket sätt skulle det bli så väldigt omöjligt att driva företag med något mindre pengar på högersidan i balansräkningen?

Det som ett högt krav på aktiekapital gör för de många tio tusen mikroföretagare som startar verksamhet varje år, är att det driver dem till att starta i form av enskild firma eller handelsbolag. Att dessa bolagsformer kräver personligt ansvar är det minsta problemet. Det som skapar problem är att de opererar längs en luddig och för många svårbegriplig gräns till den privata sfären. Väldigt många skulle vara betjänta av den tydlighet som ett aktiebolag ger: du vet vad som är ditt privata och vad som är företaget. Du får bara ut pengar om företaget kan ge dig lön och frestas därför inte att ta av momspengar och latenta skatter. Detta gör det i sin tur nödvändigt att redan från början ha ordning på företagets redovisning och att ha ett eget bankkonto för företaget (nej, detta är verkligen inte självklarheter för alla enskilda företagare), något som brukar vara mycket bra för företagets utveckling och lönsamhet.

Så, Janne, förklara gärna för mig varför just 25.000kr skulle göra det helt omöjligt att driva ett företag på heltid, medan 50.000kr skulle vara fullt tillräckligt för alla företag i alla storlekar, i alla branscher.

Dela post
Kommentarer (2)
  • Janne har rätt. Det behövs inte sägas mer

    Peter

    2015-05-31 18:37

    Svara

  • Du gör det väldigt lätt för dig Peter! Att döma av kommentarerna vid Jannes artikel är det långt ifrån så enkelt och självklart! Vilket är min poäng. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas poänger i Jannes resonemang som är värda att beakta.

    Henrik Hall

    2015-05-31 19:15

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Det blir ingen krönika den här veckan!

BloggKombinationen av deklarationer för alla enskilda firmor och privatpersoner 4 maj och momsdeklarationer för månad, kvartal och år den 12 maj, blir helt enkelt för mycket!

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Utbildningsbidraget som gav mig ett nytt liv

BloggDen alltid lika skarpa Camilla Björkman skriver i sin senaste ledare i papperstidningen Driva Eget om dilemmat som många arbetssökande möter när de försöker starta eget företag. Så fort du knystar om att du kanske ska bli företagare, tror myndigheterna att du är rik som ett troll och alla bidrag och stöd dras in. Följden blir att många inte vågar satsa på sin dröm och blir kvar i bidragsträsket alldeles för länge.

Man må tycka vad man vill om att en person väljer ett tryggt bidrag framför en osäker uppstart av ett eget företag. Jag tycker att det är vansinnigt, framför allt för vad det gör mot den egna självkänslan. Som företagare är du någon, även när det går dåligt och du har ont om pengar. Som arbetssökande är du värdelös och oönskad, även när du radar upp lovande intervjuer på ett pärlband. Jag vet, jag har varit där!

Men verkligheten tränger sig på och gör att valet inte alltid är självklart. Jag lovade t ex mig själv som tonåring att aldrig besöka Arbetsförmedlingen och aldrig plocka ut A-kassa. När jag väl stod utan jobb mitt i en lågkonjunktur och precis hade fått mitt första barn, då var min sons välbefinnande viktigast av allt. Jag bet i det sura äpplet, plockade ut både A-kassa och reseersättning till jobbintervjuer och lyssnade tålmodigt till arbetsförmedlarnas tämligen meningslösa och ogrundade råd.

Min historia rymmer en positiv lärdom som ofta glöms bort i debatten. Min väg bort från bidragsberoende stavas starta-eget-bidrag. Jag hade visserligen inte blivit kvar i arbetslöshet särskilt länge – kort efter att jag bestämt mig för att starta företag blev jag erbjuden en bra anställning – men företagandet skapade en permanent rågång mot A-kassa, som inte har rubbats på 15 år. Jag är t o m så säker på att jag håller distansen även de kommande 15 åren att jag gick ur allt vad A-kassor heter så fort jag kunde. Som företagare har man alltid något att göra!

Starta-eget-bidrag har hoppat lite fram och tillbaka genom åren. Just nu verkar det som att det existerar, men att det kringgärdas av en mur av tjänstemannabedömningar, som ska stoppa många från att få det. Totalt bakvänt om du frågar mig. Vilka handläggare på Arbetsförmedlingen kan egentligen bedöma vilka personer som kommer att kunna försörja sig på ett eget företag, när inte ens vi som är fullblodsentreprenörer kan det? Jag blir ständigt överraskad över vilka som lyckas och vilka som det går mindre bra för (få misslyckas helt). Enda rimliga lösningen är att låta alla som vill prova.

Min historia kan tjäna som exempel på vad starta-eget-bidraget egentligen är och vad det gör. Så länge jag hade A-kassa var det ett ständigt räknande av timmar på de olika ströjobb jag hade, ett evinnerligt ifyllande av kassakort och en kontinuerlig press att läsa Platsjournalen, söka alla jobb som någon tyckte jag hade en chans att få, liksom oräkneliga resor till jobbintervjuer där jag slutade tvåa eller trea. Så fort starta-eget-bidraget var i hamn, kunde jag lägga allt det där bakom mig och satsa all tid på att kontakta potentiella kunder, lära mig mer om det jag skulle jobba med och bygga upp en administration i företaget. Jag visste att jag hade sex månader på mig att göra detta (det blev senare förlängt med tre månader), så det var verkligen inte gott om tid, men det skapade ändå ett värdefullt lugn. Bidraget räckte knappt till min försörjning (vi levde snålt på den tiden) och givetvis inte till några investeringar i företaget, men det gjorde ändå att jag slapp oron över att inte få in tillräckligt med uppdrag till firman den första tiden.

I praktiken var det här ett utbildningsbidrag för mig. Jag hade ingen som helst erfarenhet av att driva företag och nästan ingen i min bekantskapskrets och släkt att fråga. Jag gjorde massor av misstag och felprioriteringar i början, men lärde mig oerhört mycket av detta. Hade jag varit tvungen att försörja mig själv från dag ett hade jag tvingats ge upp innan det gått ett halvår. Nu höll satsningen hela vägen ut och jag har för länge sedan betalat tillbaka bidraget genom alla de skatter som jag och mina anställda har pumpat in till staten under mer än femton år. Vad som kanske är ännu viktigare: jag har kunnat inspirera och hjälpa många andra som velat satsa på sin dröm. Plus förstås att jag hittade det sätt att jobba som passar mig allra bäst, men som varken jag eller någon annan kunde se att jag var ämnad för när jag var yngre.

Den illojala konkurrensen mot redan etablerade företag då? Överdriven oro och missförstånd av hur näringslivet fungerar! Det finns alltid de som är beredda att göra ett jobb billigare än de kända företagen, inte minst studenter och egen personal, men likväl lever välskötta och kompetenta företag vidare i högsta välmåga. Jag startade mitt företag tillsammans med en partner och vi hade båda arbetat extra på det enda lokala företaget i vår bransch. Vi berättade för vår tidigare arbetsgivare att vi skulle bli konkurrenter till dem och de önskade oss lycka till. Strax efteråt gick jag och min partner skilda vägar och under en period var vi tre företag i samma lilla bransch i samma lilla stad. Alla tre växte och utvecklades. Vi kämpade i stort sett aldrig om samma kunder. Idag är bara vår tidigare arbetsgivare kvar och de är starkare än någonsin, men de konkurrerade inte ut oss två nystartare, vi bytte bransch av helt andra skäl.

Så låt alla som vill pröva på att starta företag och stötta dem med ett starta-eget-bidrag. De kommer garanterat att lära sig något som de har nytta av i livet och de som lyckas kommer att göra det så rejält att det betalar hela satsningen!

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Det går verkligen att göra skillnad

BloggFörra veckan målade jag en kanske väl dyster bild av fyra nyföretagarprojekt som åtminstone hittills inte lett någon vart. Jag tänkte det kunde vara idé att nyansera bilden genom att avsluta min Kamerun-genomgång för den här vändan och berätta om andra projekt som jag varit del i och som varit mer framgångsrika. Det finns ju trots allt goda anledningar till att jag fortsätter att engagera mig i landet där jag har lämnat kvar en del av mitt hjärta.

PC Village har hela tiden varit och är fortfarande mitt huvudprojekt i Kamerun. Det var t ex här vi kom i kontakt med de fyra nya entreprenörerna, men det är också här som hundratals kamerunier sedan 2009 fått sin första kontakt med en dator. Det här var det första cyber-caféet någonsin i Buea, en stad med 50000 invånare. Nu finns det nästan ett cyber-café i varje gathörn, ett bevis så gott som något för att vi startade en väldigt positiv trend. Ett gott tecken är också att personalomsättningen på PC Village har varit svindlande hög. Våra anställda har helt enkelt lärt sig så mycket att de snabbt har blivit väldigt attraktiva på arbetsmarknaden. Det gäller givetvis också studenterna på våra kurser: de går ofta raka vägen till ett bra jobb.

Idag är PC Village inte längre ett cyber-café, eftersom konkurrensen på det området idag är väldigt hög och lönsamheten därför dålig. Istället är det ett utbildningscentrum som både ger nybörjarkurser för den som aldrig sett en dator och avancerade kurser för den som vill lära sig att laga datorer eller bygga hemsidor. Just nu pågår också en helårs-kurs för blivande sekreterare och assistenter, där datorkunskap samsas med franska-undervisning och lektioner om hur man beter sig på ett kontor och hur man sköter en reception. När jag träffade deltagarna nyligen var de mycket nöjda med kursen och fulla av tillförsikt att den skulle leda till bra jobb efter examen.

Förutom ett mindre startkapital från min sida år 2009 och ett ett-årigt SIDA-bidrag för ett särskilt projekt under 2011, står PC Village på egna ben och betalar rimliga löner till personalen.

Under några år arbetade jag deltid med att arrangera konferenser inom marknadsundersökningar och tröttnade efter ett tag på att ge talarna blommor eller andra presenter som de “glömde” kvar när de åkte hem. Vi gav istället bidrag till välgörande ändamål, något som blev enormt uppskattat av alla som slapp få en fysisk present. Ett sådant bidrag gick till en ung marknadsundersökare i Douala, Kamerun, som fick möjlighet att åka på sin första världskongress för marknadsundersökare (ESOMAR). Med hjälp av talang, hårt arbete och kontakter han fick på denna resa till Athen, är han idag självständig, med ett bra kontrakt med ett stort amerikanskt företag. Han lever ett gott liv i ett stort hus i Douala, kör en modern bil och använder dessutom sina pengar till att hjälpa många andra som inte lyckats lika bra som han, inklusive åtta personer som bor i hans hem, utan att ens vara släkt med honom.

För min del har det här bidraget hjälpt mig inte bara att hålla kontakten med Armand, utan också med den undersökningsbyrå, Cible, där han jobbade tidigare och där mina kontakter med Kamerun startade under en spännande vecka 2006.

I en by utan elektricitet några mil utanför Buea, står en bakugn som drivs enbart av solen och som ger arbete åt fem personer när den är igång. När jag såg ugnen första gången år 2010, stod den i malpåse i väntan på bidrag till de sista inköpen. Jag övertalade min syster (det var inte svårt) att satsa pengarna som krävdes för att få igång den och året efter var kommersen i full gång. Tyvärr gjorde korruption och politiska bekymmer att verksamheten fick stänga under en tid, men nu verkar det som att den ska kunna komma igång igen.

Acohof är en imponerande lokal biståndsorganisation i landets nord-västra del. Den är uppbyggd med lokala medel och lokal drivkraft och åstadkommer fantastiska resultat med såväl upplysningsprojekt som med konkreta bidrag för att få fattiga och handikappade barn att gå i skolan. Det senaste projektet är en skola för barn till självägande bönder, som får lära sig hur de ska göra familjegården mer lönsam: The Family Farm School. En del av bidragen till skolan kommer från Europa och jag har via en konferens donerat pengar som gav dem möjlighet att starta ett cyber-café och därmed introducera internet till sin stad, men i övrigt finansieras allt lokalt. Vi är en liten grupp svenskar som finns till hands för att ge råd, förmedla kontakter, ge någon liten slant ibland och som gläds åt utvecklingen och kreativiteten. Det känns väldigt skönt att kunna ge bidrag till en organisation där inget, absolut inget, försvinner i administration på vägen!

Vid min senaste resa, i mars i år, lyckades jag förverkliga en gammal amatör-musiker-dröm. Som 50-årspresent gav jag mig själv möjligheten att träffa lokala musiker och spela in några egna sånger. Trots höga förväntningar blev det några fantastiska dagar. Mina låtar kommer kanske inte att toppa världens hitlistor, men det var en enastående upplevelse och det är inte otroligt att den får spin-off-effekter på helt oväntade områden.

Som ni kanske förstått vid det här laget är det väldigt lätt att komma i kontakt med kamerunier och att få igång projekt som kan göra stor skillnad i människors liv. Tack vare de märkliga trick som valutakurserna spelar, har det heller inte kostat mig särskilt mycket pengar och jag känner att jag fått tillbaka varenda krona med råge tack vare de upplevelser och de vänskaper som jag fått.

Ändå kan jag inte jaga bort en frustrerande känsla av att stå och stampa; av att alla våra insatser inte får den effekt de borde få. Som en våt filt över alla goda initiativ i Kamerun, ligger nämligen ett föråldrat regelverk för företagande och en regim som inte klarar att prioritera det som vore bäst för den egna befolkningen. När jag vistas i Kamerun och träffar mina vänner där, kan jag inte för mitt liv begripa att detta ska behöva vara ett fattigt land, men det är det. BNP per capita är några få procent av den i Sverige. Halva befolkningen lever under den officiella, internationella fattigdomsgränsen. Och då pratar vi inte om det relativa fattigdomsbegreppet som ibland syns i debatten i Sverige – vi pratar om svårt att få mat för dagen till sina barn!

Om detta är frustrerande för mig, hur frustrerande är det då inte för alla intelligenta människor i Kamerun, som sliter och jobbar hårdare än de flesta svenskar?

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Några av våra stolta prenumeranter
Entreprenören är mycket viktigare än affärsplanen

BloggDen som läst mig de två senaste veckorna kan en hel del om Kamerun, det stora, diversifierade landet i Centralafrika som både liknar och inte liknar Sverige. Landet har en stor utvecklingspotential och det är både spännande och inspirerande att försöka vara med och förverkliga den. Ett försök gjorde jag och några vänner under 2012, då vi utlyste en affärsplanstävling, huvudsakligen för tidigare deltagare i en IT-utbildning som vi sponsrat. Förstapriset var finansiering av den nya verksamheten med 20.000kr, en ofantlig summa i Kamerun, där en 67cl öl på en uteservering kostar under 10kr.

Många förslag kom in, men flera av dem var vi tvungna att stryka direkt eftersom de bara handlade om att få stöd till ett vanligt biståndsprojekt. Vår ambition var att få igång riktiga affärer, helt ny affärsverksamhet, helst med internationell anknytning. Fyra affärsplaner stod ut markant från alla de andra, samtliga dessa skrivna av kvinnor. Vi tyckte oss se stor potential, bra idéer och vilja att arbeta hårt för att förverkliga dem, så vi ordnade fram mer finansiering och utsåg alla fyra till vinnare.

Sedan blev det tyst.

Vi hade redan i reglerna för tävlingen stipulerat att pengarna vi skickade ner avsåg en ägarandel i det sponsrade företaget och att vi ville vara aktiva delägare. Ändå hörde vi nästan inget från någon av entreprenörerna. När vi vid årets slut bad om en årsredovisning, fick vi några nödtorftigt ihopkrafsade rader från var och en av de fyra. När vi året efter bad om samma sak, hade två av entreprenörerna i princip gjort sig själva oanträffbara. En upprepade i stort sett samma rapport som året innan, där hon mest av allt konstaterar hur svårt det är att göra affärer i Kamerun. Den fjärde var och är fortfarande det lysande undantaget i mörkret, levererade en bra rapport då och har fortsatt att hålla kontakt. Jag träffade henne vid mitt nyss avslutade besök i Kamerun, mer om det längre ner.

Listan över missöden och hinder som svårligen kunnat överkommas är förbluffande och fascinerande läsning. Det rör sig om allt från orimligt hög kostnad för att registrera företaget, misstänksamma myndigheter, problem med opålitliga och tjuvaktiga partners. potentiella kunder som inte litar på afrikaner om det inte finns starka referenser från en landsman till kunden, affärsdata som stjäls om man arbetar från ett internetkafé, häpnadsväckande höga kostnader för att öppna och upprätthålla ett bankkonto (mycket högre än i Sverige) och allmänt seg kamp mot byråkrati och korruption. Det klagas också på att pengarna (våra alltså, några egna har de inte kunnat sätta in) inte räckte till att skaffa ett eget kontor och en egen dator till företaget, något som vi aldrig i vår vildaste fantasi trott att de skulle satsa på innan de fått stabila intäkter – man börjar väl alltid smått och primitivt? Efter att nyligen ha besökt några vanliga kamerunska hem förstår jag bättre vad de menade – det finns inget köksbord eller vardagsrum där man kan sitta och jobba hemifrån!

Mellan raderna framkommer att damerna underskattat vad som krävs för att bygga en hemsida som verkligen lockar internationella kunder och hur enormt viktig en sådan hemsida är. Ingen av dem är heller särskilt bra på att skriva engelska (trots att detta är deras huvudspråk), en följd av de stora bristerna i det kamerunska utbildningsväsendet och av att Kamerun liksom stora delar av Afrika prioriterar det talade och inte det skrivna språket.

Viss försäljning noterades, men inte i närheten av vad någon av oss hade hoppats. Vi fortsatte att erbjuda vår hjälp och be om feedback då och då, men kontakten blev alltmer sporadiskt, förutom med nummer fyra. Vid mitt nyss avslutade besök lyckades jag etablera kontakt med endast två av damerna, de andra verkar spårlöst försvunna.

Mina möten med nummer fyra gav helt plötsligt väldigt mycket klarhet i vad vi gjort fel och vad vi kanske borde gjort annorlunda. Vi hade valt att satsa på personer med ingen eller väldigt liten erfarenhet av och förståelse för världen utanför deras lilla hörn av Kamerun. Inte bara det, deras förståelse för marknadsföring och företagande var i stort sett icke-existerande. Vi måste ta på oss att vi aldrig frågade om eller kollade upp dessa saker. Innerst inne vet vi ju precis som alla andra att när man investerar i ett företag, investerar man i första hand i personen/personerna som ska driva det, inte särskilt mycket i affärsplanen. En bra entreprenör förstår när det är dags att skippa en affärsplan och satsa på något annat, men en affärsplan kan inte på egen hand byta entreprenör. Jag antar att vi var förblindade av möjligheten att bli hjältar i Kamerun och att vi naivt nog trodde att ett land som svämmar över av affärsverksamhet, också har gott om folk med näsa för affärer.

Ändå fanns vi ju där, beredda att svara på varje fråga, granska och kommentera varje plan och bolla varje problem. Varför kom de inte till oss oftare? Varför drog de inte nytta av att ha internationella företagare på sin sida? Därför att man inte gör så i Kamerun, ett väldigt hierarkiskt samhälle. Man klarar sig själv, eftersom det är ett tecken på svaghet att inte klara ut något på egen hand (dessutom är ju alltid risken att bli lurad överhängande vid alla kontakter med människor utanför den egna stammen). För dem befinner vi oss högre i hierarkin och då ska man inte göra annat än att leverera resultat och går inte det är det alldeles för skämmigt att erkänna nederlaget och be om hjälp. Bättre fly än illa fäkta! Det hjälper ju förstås att de här damerna är helt vanliga kamerunier som absolut inte är vana vid att uttrycka sig i skrift, allra minst till höga herrar i utlandet. Jag tror också att vår terminologi kring investeringar och delägarskap gick dem fullständigt över huvudet.

Med facit på hand borde vi ha insett att pengarna var det minst viktiga vi kunde ge. Vi borde ha dragit oss till minnes den gamla goda sanningen att om man ger en person en fisk har denne mat för en dag, men lär man ut konsten att fiska, finns det mat för resten av livet. Vi borde ha gjort upp ett utbildningsprogram kring marknadsföring, administration, hur utlänningar funkar och annat de hade behövt ha koll på. Vi skulle ha villkorat pengautbetalningarna till en tät kontakt och bara betalat ut något när det fanns en konkret investering att göra som vi fått vara med och tycka till om.

Var då hela det här projektet bortkastat? Nej, verkligen inte. Även om pengarna inte skapade någon livskraftig affärsverksamhet, gav den en stunds andrum för fyra personer i ett land där många lever under svår ekonomisk press. Vi fick också med oss en hel massa värdefulla erfarenheter, det som ryms här ovanför är verkligen inte allt.

Faktum är att lärdomarna just nu håller på att forma grunden för ett helt nytt entreprenörskapsprogram i Kamerun, ett program som tar sikte på en betydligt mer realistisk målgrupp och där vi inte släpper taget och låtar företagen driva fritt för vinden. Detta program ska också ha en betydligt bättre förankring på marken i Kamerun. Jag hoppas det går som vi tänkt oss, så att jag snart kan berätta en framgångssaga från Afrika!

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Nej, så lika är inte Kamerun och Sverige

BloggFörra veckan skrev jag om hur lika Kamerun och Sverige är, eller rättare sagt, jag jämförde länderna på ett sätt och med ett språk som betonade likheterna. Den typen av jämförelse är absolut inte tagen ur luften. Under mina fyra besök i landet har jag ofta slagits av hur svenskt kamerunierna beter sig och resonerar. Det är lätt att komma överens med kamerunier och att dras in i det lokala livet. Jag har många tvillingsjälar i landet.

Ändå ska det slås fast en gång för alla att likheterna blir betydligt mer markanta och klara när man ändrar på tidsperspektivet. Kamerun liknar på många sätt Sverige för 100 år sedan mer än det liknar Sverige av idag.

Bilen är förvisso älskad och önskad, men bara ett ytterst litet fåtal har råd med en egen. Istället sker lokala transporter främst i delade taxibilar (fyra passagerare bak och två i framsätet är varje chaufförs våta dröm eftersom han får betalt per person) som kör i något som liknar rutter i ett linjenät, eftersom någon lokal kollektivtrafik i vår mening inte existerar. När man väl vant sig vid trängseln och bristen på komfort i de gamla lappade och lagade gula Toyota-bilarna, lär man sig uppskatta smidigheten i att alltid kunna få ett transportmedel på mindre än en halvminut och bara behöva betala 3kr för en flera kilometer lång resa.

Sättet att köra bil för inte heller tankarna till dagens välordnade Sverige. Tuffast och starkast kör först är mottot och trafikolyckorna många. Ändå används sällan bilbälte och hjälm (det finns många motorcykeltaxis också) och airbags är förstås en otänkbar lyx. Det här gäller i stadstrafiken, men så fort man kommer en liten bit ut på landet avtar trafiken till nästan ingenting och flyter smidigt och säkert trots att det nationella vägnätet är ytterst sparsamt och sällan väl underhållet.

Kamerun är formellt en demokrati, men folkets röst är inte särskilt väl respekterad. Den nuvarande presidenten, Paul Biya, har valts om, ibland tvivelaktigt, sedan mitten av 80-talet och inget konkret alternativ finns till hans eget maktparti. De högsta politikerna och tjänstemännen lever på en ekonomisk nivå som vanligt folk inte ens kan föreställa sig och detta gäller även dem som egentligen inte begår några formella fel eller olagligheter. Men både på den här nivån och längre ner i den orimligt stora offentliga sektorn är korruptionen utbredd och avskydd. Att muta tjänstemän och poliser är en del av vardagen för alla som har med byråkratin att göra (vilket många inte har eftersom de bor i avlägsna, traditionella byar långt bortom allfarvägarna). Även bortsett från korruptionen är skattesystemet nyckfullt, svårbegripligt och inte särskilt transparent. Många betalar ingen skatt alls eftersom det inte går att fastställa att de har någon inkomst, medan de som betalar inte begriper hur pengarna används eller varför de ska betala så mycket som de gör. Det kanske inte behöver sägas att förtroendet för politik och förvaltning, som dessutom är väldigt centraliserad, är fast förankrad vid nollpunkten.

Religionsfriheten är högst relativ. Antingen bekänner man sig med all kraft och gärna högljutt till en religion, vilken som helst, eller så blir man betraktad med misstro. Kristendom, särskilt katolicism, är normen. Inblandningen av äldre tiders naturreligion är påtaglig och islam är normalt, särskilt i norr. Ateism möts av total förvåning och i den mån den inställningen accepteras, är det nog för att den är så fullständigt obegriplig att de flesta troende inte kan ta in den i sina huvuden. Eller för att det främst är utlänningar som har den här konstiga synen på världen och ingen kamerunier skulle komma på tanken att ifrågasätta eller se ner på en främling.

Den skenbara jämlikheten mellan män och kvinnor ska man inte låta sig luras av. Kvinnor står på många sätt lågt i kurs i samhället, trots att de tar allt ansvar för barn och hushåll. Bland annat är arvsrätten konstruerad så att änkor lätt blir lottlösa till förmån för manliga släktingar och månggifte för män (men inte åt andra hållet) är fortfarande lagligt, om än ovanligt i de stora städerna.

En trist skamfläck för landet är att homosexualitet är förbjudet i lag, även om jag inte tror att förföljelserna är lika allvarliga och systematiska som på vissa andra håll i Afrika.

Lönerna är i allmänhet en bråkdel av de svenska och trots de låga levnadsomkostnaderna är det stundtals obegripligt hur människor får vardagen att gå ihop. Ändå är dragkampen om de riktiga jobben stor, eftersom arbetslösheten är så hög att det inte ens lönar sig att mäta den. Att intresset för att starta eget egentligen är lågt, hindrar inte att väldigt många måste försörja sig på egen hand, eftersom offentliga sociala skyddsnät saknas helt och hållet. Inte sällan handlar det då om att sälja frukt, telefonkort, smårätter och annat vid vägkanten, eller att gå omkring på uteserveringarna och försöka sälja allt från pappersnäsdukar, skor, kläder och skivor till gästerna. Konsekvensen för den som har pengar blir en enastående användbar service. När du sitter och läppjar på din öl i skymningen, kan du samtidigt göra alla dina inköp!

Samtidigt är löneklyftorna gigantiska med europeiska mått mätt och det finns de som tjänar snuskigt bra utan att vara korrupta. Men de är få.

I avsaknad av formella skyddsnät är familjen desto viktigare och med familj menas en tämligen stor del av släkten. Barn måste inte nödvändigtvis leva med sina föräldrar, i alla fall inte hela tiden; det går lika bra med andra släktingar. Den som tjänar pengar tar hand om andra och den hjälpsamheten, frivillig eller påtvingad, sträcker även ofta ut sig till änkor, föräldralösa och andra behövande, även om de inte är släkt. En kompis till mig försörjer 14 personer i sitt hushåll på egen hand varav bara sex personer är hans egen kärnfamilj och övriga inte alls är släkt med honom.

Med familjen följer också en fysisk tillhörighet, “byn”. Man hör till en by, oftast pappans, oavsett hur långt man har flyttat, punkt slut. Den ska man besöka så ofta man kan, särskilt vid viktiga tilldragelser i livet och där har man sin lojalitet. Det låter ju tryggt och bra på många sätt och vis, men baksidan är att det föder spänningarna mellan de över 200 olika stammarna i landet; spänningar som gör att tilliten mellan människor med olika etnisk bakgrund är låg och försvårar samarbete inom affärer och administration.

Paradoxalt nog är det samtidigt ärligheten, generositeten och värmen människor emellan i det vardagliga livet som gör det riktigt intressant och roligt att besöka landet och som gör att den som en gång har börjat åka dit gärna återvänder. Vid varje besök får man vänner för livet (om man bara vill) som man längtar tillbaka till. Efter hand lär man sig att bortse från skiten, hettan, den bristfälliga infrastrukturen, den ständigt höga ljudnivån (inte minst från den underbara musiken), de många vägkontrollerna och allt det obekväma, för att istället bara njuta av den mänskliga värmen, den oändligt goda frukten, den fantastiska maten, musiken och den billiga ölen.

Så, då var ramverket satt. Nästa vecka börjar vi titta närmare på de fyra nya mikroföretagen med svensk finansiering och hur det gick för dem.

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Följ Driva Eget
Följ oss på facebook
Följ oss på Twitter
Följ oss på Instagram
Följ @drivaeget
Följ oss på LinkedIn
Följ oss på Google+
Sök allabolag.se
Dagens aktieindex
Läs mer i tidningen
8 nr 545 kr

TEMA: Väx utan att anställa
Smarta samarbeten ger bättre affärer
Franchise: Låt andra kopiera din idé

Dessutom:

  • Planera skatten efter 60
  • Våga vara personlig – få fler kunder
  • Redo för GDPR? Undvik böter