• "Nytt i PR-skolan: Alla söker på nätet, och mest söker journalister. Se till att de hittar det du vill om ditt företag."

    Anna Fagerström

  • "5 tips för att säljpimpa en ny säsong!"

    Ulla-Lisa Thordén

  • "Tack vare Social Selling har jag mycket mer tid över som jag spenderar på min familj."

    Fredrik Steinholtz

  • "Fem råd för att få kunderna mer nöjda."

    Anders Andersson

  • Anna Fagerström
  • Ulla-Lisa Thordén
  • Fredrik Steinholtz
  • Anders Andersson

8 nummer

545 kr

Prenumerera

Halverad bolagsskatt upp till en halv miljon kan ge småföretagen en riktig injektion!

BloggFör juridiska personer tillämpas i dag platt skatt, numera sänkt till 22 procent. Alla bolag som gör vinst betalar den här skatten, oavsett om vinsten är 100 000 kronor eller 100 miljoner kronor. Att vi sänkt den till 22 procent gör att vi hamnar på en attraktiv nivå internationellt sett och därmed kan få fler stora bolag att stanna i landet. Det är en bra sänkning, men en som framför allt riktar sig till storföretagen och att behålla dem, dess arbetstillfällen och skatteintäkter i landet.

Den gör dock inte mycket för att få småbolag att satsa och investera. Visst, det blir några tusenlappar i besparing, men mer än så är det inte för de allra flesta.

Så nu rör vi runt lite – vad händer om vi halverar bolagsskatten på vinster upp till, säg, 500 000 kronor? Ja, flera saker så klart, men den direkta effekten blir att bolaget som gör 500 000 kronor i årsvinst får drygt 50 000 kronor till i kassan. Det är pengar som kan hjälpa små företag att bygga en buffert, få bättre likviditet (ett av småföretagens största problem) och känna sig allmänt tryggare.

Men mer då? Jo, i dag försöker de flesta småföretag göra så små vinster som möjligt. Många är enmansföretagare och tycker kanske att det känns olustigt att betala skatt både på sin egen lön och på företagets lilla vinst. Om något försöker man gå med så pass mycket vinst att man kan ta en aktieutdelning, men likväl är strategin att ”tömma” bolaget på så mycket pengar man bara kan.

Visst finns det företag som växer och investerar ändå, men Sverige har en ovanligt låg andel medelstora företag, helt enkelt för att det är för svårt eller för oattraktivt för dem att växa. ”Hellre pengarna i min ficka än i företagets”, tror jag kan sägas vara en allt annan än ovanlig inställning bland landets småföretagare.

Men om bolagsskatten vore 11 procent, ja då vill jag tro att saker och ting skulle hamna i ett annat ljus. Helt plötsligt öppnar vi upp ett sätt att billigt kunna bygga ett investeringsutrymme inne i bolagen, ett utrymme som kan användas till att öppna en ny butik, våga anställa, ja allt det där som storföretagen gör.

11 procent skatt är det ju inte ens någon vits att skattefuska för, och vem vet, bara det kanske skulle göra en sådan reform till en plusaffär. För jag är ju väl medveten om att det skulle kosta pengar. Frågan är dock hur dyrt det skulle behöva bli – den förra sänkningen, med 4,3 procentenheter, kostade 16 miljarder, men då sänkte man ju även skatten på vinster som var 100 miljoner och 10 miljarder. Bara att sänka Handelsbankens skatt kostade alltså 630 miljoner kronor! För den summan kan du snabbt räknat sänka skatten för 12 500 småföretag som det i exemplet ovan.

Nå Borg, Löfven, Lööf och ni andra som säger att småföretagen är så viktiga för Sverige: Kanske något att tänka på? Ni blåa kan ju hävda att det är bra för tillväxten, och ni röda kan ju om inte annat häva att det är ganska rättvist.

Och ni andra, dela på facebook om ni håller med – här ska drivas opinion!

Dela post
Kommentarer (3)
  • En lösning hade varit att låta denna lågbeskattade vinst bli bundet eget kapital som inte går att dela ut. Man får då stabilare företag som kan klara några förlustår utan att gå omkull.

    Martin

    2013-12-18 14:00

    Svara

  • Även om jag är en av dem som skulle spara hyfsat mycket om detta genomfördes så dissar jag faktiskt denna idé. Det är inte för att jag är emot skattesänkningar eller förbättringar för småföretagare – tvärtom!

    Men jag är väldigt mycket emot specialregler, undantag, stöd till grupp-ena-eller-andra osv.

    Vi har alldeles för mycket av detta som det är i dag, det är många gånger *mer* lönsamt att studera lagstiftning och flytta siffror mellan papper än att arbeta – och det beror just på alla specialregler.

    Vad gäller just ditt förslag skulle det medföra att antalet företag med en vinst under 500.000:- skulle öka – men bara som papperskonstruktioner! Företag med vinst 501.000:- och uppåt delas då helt enkelt upp i två.

    Och så upptäcks detta, det kallas förstås “missbruk” och “skatteflykt” när man agerar utifrån lagstiftning, och så blir det nya speciallagar för att hindra detta.

    De enda som gnuggar händerna är revisorer & skatterådgivare!

    Nej, låt oss i stället kämpa för ett *enklare* och betydligt mer “generellt” system! Om pengarna tjänas in här eller där eller landar i bolag A eller X ska vara betydelselöst – *det* är något att kämpa för!

    Harald

    2013-12-10 14:00

    Svara

  • Hej Harald.

    Du har helt rätt i att det är något som man måste ta med i beräkningen redan från början om man skulle fundera på denna lösning. Annars hamnar vi i samma sits som när människor var delägare i flera aktiebolag för att kunna ta ut flera utdelningar enligt schablonregeln. Den möjligheten togs bort härom året. I de nya 3:12-reglerna stryps nu också möjligheten för dem med under 4 procent av aktierna från att kunna ta lågbeskattad aktieutdelning på det sättet, något som advokatbyråer och vissa andra branscher gjort länge.

    Så visst finns det saker att tänka på, men genom att begränsa det på liknande sätt som man gjort ovan (men kanske direkt och inte efter några år av missbruk) tror jag att man skulle kunna komma bort från det. Inte helt kanske, det kan man aldrig, men tillräckligt för att det ska vara värt det.

    Redaktionens kommentar

    2013-12-10 14:00

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Därför tar jag lockpriser framför acceptpriser varje dag i veckan

BloggAlla yrkeskårer av företagare dras med sina problem. För fastighetsmäklarna har så kallade lockpriser blivit en förtroendefråga som skakat branschen.

Utgångspriserna läggs lägre än marknadsvärdet och det leder till skenande budgivningar, hävdar kritikerna. Arga bostadsspekulanter känner sig lurade på konfekten när en lägenhet som annonserats ut för 2 miljoner plötsligt går för 2,5 miljoner, eller till och med 3 miljoner.

För att stävja denna tydligen hemska verklighet har man infört vad som kallas acceptpriser. Det finns många olika definitioner, men det handlar om att utgångspriset ska hamna närmare det pris bostaden till slut säljs för.

Men nu kan man läsa i tidningarna att det återigen finns ett glapp mellan utgångspriser och slutpriser, och bostadsspekulanterna är arga igen. Till det har jag två kommentarer.

För det första måste man ju ha viss förståelse för att mäklarna har svårt att sätta korrekta utgångspriser när bostadsmarknaden på många håll i Sverige stigit med 15 procent på ett år.

Men strunta i den lilla detaljen, för det är inte poängen. Den är i stället:

DETTA ÄR EN AV DE MEST FELRIKTADE DISKUSSIONER JAG HAR LYSSNAT PÅ DE SENASTE ÅREN. DET ÄR JU LOCKPRISERNA SOM SKAPAR TRYGGHET FÖR KÖPARE OCH SÄLJARE.

För om mäklarna har svårt att värdera en lägenhet, hur ska då vi vanliga köpare och säljare kunna göra det?

Med dagens accepterade priser är det säljaren som anger vad han vill ha, och köparnas roll att möta det budet eller komma med ett motbud. Det är ju ett livsfarligt system som i värsta fall gör att oerfarna köpare, eller de som verkligen är i behov av en bostad, riskerar att köpa den alldeles för dyrt. Eller att en säljare riskerar att sälja alldeles för billigt.

Med ”lockpriserna” som bas blev det alltid en budgivning ja, men det var ju den budgivningen som visade vad lägenheten faktiskt var värd enligt marknaden. När affären var klar kunde du vara trygg i att det var flera andra som var beredda att betala nästan lika mycket som du för bostaden.

Det är ju ett mycket tryggare system för alla inblandade.

I andra auktionsförfaranden börjar man nästan alltid lågt och låter marknaden bestämma, därav kan vi tala om marknadspriser. I många fall börjar man på 0 kronor, och alla är ändå medvetna om att tavlan, soffan eller vad det nu kan vara inte är gratis för det. Ingen blir ju jättearg när den där Mingvasen rusar i pris på nätauktionen.

Men när det gäller den största affären många (de flesta) av oss gör, då ska tydligen priserna sättas utifrån hur mycket säljaren och köparen ”känner” att lägenheten är värd.

Att spekulanterna är arga på ”lockpriserna” (jag tänker fortsätta att sätta ordet inom citationstecken) beror ju så klart på att de på en stigande bostadsmarknad inte har råd att köpa den bostad de vill ha. Och det kanske är förståeligt, men det är ju inte auktionsförfarandets fel.

Nej, här är mitt förslag. Börja alla budgivningar på 0 kronor och låt marknaden och spekulanterna bestämma vad bostaden är värd. Det är det bästa sättet att se till att ingen blir lurad på 100 000-tals kronor i den ena riktningen eller den andra.

Dela post
Kommentarer (2)
  • Sen finns det säljare som inte accepterar “acceptpriser” i alla fall då de trodde att budgivningen skulle sluta mycket högre och det är oseriöst. Har man satt ett acceptpris borde det vara tvingande att sälja när man fått ett bud som är i nivå eller högre.

    2014-03-10 14:00

    Svara

  • Hej

    Helt rätt resonerat. Ett löjligt förmynderi som skapats av icke affärsmässiga teoretiker, och lyckats skapa attityden att alla som inte kör med acceptpris är oseriösa.

    Calle Gullberg

    2013-11-13 14:00

    Svara

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
När lågkonjunkturen blev högkonjunktur

BloggEn vän till mig skulle köpa lägenhet nyligen. Lägenheten var jättefin – det enda hon var orolig för var att räntorna skulle börja gå upp och bostadsmarknaden skulle vända nedåt som en direkt konsekvens.

Jag sa då att “riktigt så fungerar det ju inte”. Att räntorna går upp är ju ett tecken på att vi går in i högkonjunktur – mer fart i ekonomin ger bostadsmarknaden en extra skjuts. De höjda räntorna ska dämpa konjunkturtrycket uppåt (inte vända det) och hålla inflationen i schack.

Min vän var inte övertygad. Då började jag själv fundera – är det verkligen sant i dag?

Sedan finanskrisen 2008 har vi befunnit oss i någon slags lågkonjunktursliknande vakuum. Visst har vi haft relativt hög arbetslöshet och visst har börsgraferna sett ut som ett taskigt EKG många gånger, men för väldigt många svenskar har lågkonjunkturen varit en högkonjunktur utan dess like.

Kairos Future gick 2011 så långt som att säga ”97 procent av svenskarna har upplevt en lågkonjunktur som varit rena lottovinsten”.

Lägre skatt, stigande löner, kraftigt minskade räntor, stigande och bostadspriser – ”vilken lågkonjunktur?” frågade sig nog väldigt många svenskar med nyblivna miljoner i sina boenden. Från 2005 till 2010 steg faktiskt andelen svenska miljonärer från 14 till 18 procent, och sedan dess har bopriserna fortsatt att stiga.

Och nu sägs vi vara på väg in i en högkonjunktur, med stigande räntor som en naturlig följd (eller? (men det är en annan fråga)). Och helt plötsligt så kan högkonjunkturen bli en mardröm för många, med dramatiskt ökade kostnader.

Skälet stavas förstås överbelåning. Svenskarnas belåning slår nya rekord varje år, och vår skuldsättning ökar snabbare än i något annat europeiskt land. 2009 var de svenska hushållens skulder upp i smått häpnadsväckande 2 500 miljarder kronor, en ökning med 1 500 miljarder på bara 10 år.

Så vad händer då egentligen? I en högkonjunktur ska vi ju ha mer att spendera, eller rättare sagt, det är ju det hela (nåja) högkonjunkturen beror på. Att vi som land spenderar mer. Men här kommer helt plötsligt lejonparten av befolkningen att ha mindre pengar att spendera (åtminstone på annat än bankränta).

“Så vad händer då egentligen?” är ingen retorisk fråga. Jag undrar verkligen. Tar högkonjunkturen slut så fort vi inser att ingen spenderar och investerar mer pengar? Eller får vi en nedgång i bopriser som en följd och var hamnar vi då i konjunkturcykeln. Har min väninna rätt i sin oro? Jag vet faktiskt inte. Men en sak är säker – gamla sanningar gäller inte fullt ut i 2000-talets ekonomi.

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Kör alla Ferrari i Grekland helt plötsligt?

BloggEtt av mina första blogginlägg på Driva Eget skrevs mitt i brinnande lågkonjunktur. Jag skrev att ”Är det något man vet så här på börsbottnen så är det att förr eller senare vänder det upp igen. Och om det mot förmodan aldrig skulle vända upp, ja, vad ska man då med sparpengar till?”

Nu är Stockholmsbörsen på topp, graferna pekar upp, upp, upp och naturligtvis gäller det omvända. Är det något vi vet här på börsberget så är det att vi måste gå ner på andra sidan toppen.

Men det är ju så det är, inget konstigt med det kanske. Eller? För lite konstigt är det allt att börsen stiger och faller, förmögenheter byggs och går till spillo, och lågkonjunkturer kommer och går – utan att något egentligen har hänt.

Låt mig utveckla lite. 2008 kraschade alla världens börser i ett inferno av subprime-lån och osäkra krediter. Lehmann Brothers kollapsade, och resten av bankvärlden var snubblande nära samma öde. Det stod klart att de finansiella instituten satt på (eller eventuellt satt på) värdelösa krediter inpackade i alldeles för många lager av smutsigt presentpapper.

Det som var värst var kanske att de inte visste. Förtroendet för bankerna sjönk till botten, och världsekonomin med det.

2009 påbörjade börserna en anmärkningsvärd resa uppåt. Flera aktier på OMX 30 tiofaldigade sitt värde (efter att ha tappat lika mycket innan dess). Men hade något egentligen hänt? Hade någon kommit på en lösning på alla miljarders miljarder som hade gått upp i subprime-rök?

Nej.

Folk tröttnade helt enkelt på de dåliga tiderna och bestämde sig för att nu får det vara nog.

2010, i mars närmare bestämt, kraschade Grekland. Krisen som ju var över var inte alls över, cancern hade bara spritt sig från företagen till nationerna. Nu var det lågkonjunktur igen, ja, helt plötsligt hade den tydligen aldrig riktigt gått över. Nödlån efter nödlån delades ut till höger och vänster, och EU:s och USA:s sedelpressar gick varma.

Krigslarmen tjöt i två år innan de tystnade och här är vi idag. Börserna blomstrar och tidningarna skriver om att vi kommer få ser fram emot högre räntor i den snara framtiden. Högkonjunktur med andra ord.

Men har något egentligen hänt? Har någon kommit på en lösning på alla miljarders miljarder som fortfarande går upp i Greklandsrök?

Nej.

Folk tröttnade helt enkelt på de dåliga tiderna och bestämde sig för att nu får det vara nog.

Med detta vill jag säga två saker:

För det första, det är fortfarande något seriöst fel med världsekonomin. Det kan vara bra att hålla i åtanke.

Men för det andra, och det är mycket viktigare, världsekonomins faktiska skick är något helt apart från det upplevda skicket.

Just nu verkar vi vara tillfreds med att blunda/bortse från/nedtona de problem som för bara ett år sedan hotade oss med en planetär konkurs. Krisländernas ekonomi är fortfarande en katastrof och konstiga krediter ligger fortfarande gömda i bankvalven, men just nu struntar vi i det.

Frågan är bara hur länge det dröjer innan någon börjar bry sig igen.

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Bättre regler på börsen – inte bara hårdare

BloggDet finns regler på börsen. Massor av regler. För hur man måste meddela bolagets resultat; hur man måste meddela när insynspersoner köper eller säljer aktier; hur öppen man måste vara med vad som faktiskt händer bakom kulisserna i företagen vi har investerat våra sparpengar i.

Och så finns det regler för vad som ska hända när bolagen inte följer reglerna.

Det borde väl räcka för att dina pengar ska vara i tryggt, eller i varje fall ärligt, förvar? Men det är det inte.

Senast i raden av börsnoterade bolag som trampat i klaveret har drabbat fler än vanligt. Gruvbolaget Northland Resources hade räknat fel på nästan 3 miljarder kronor i kapitalbehov, och de upptäckte detta till synes över natten när det inte fanns pengar att betala räkningarna med. Detta efter att bara ett halvår tidigare genomfört en nyemission som i sig var väntad och rimlig, men som (kan man tycka) borde ha föranletts av en genomlysning av bolagets finansiella behov. Och visat att det saknades några miljarder till.

Ähh, det spelar egentligen ingen roll hur man vänder och vrider på det – 2 700 000 000 kronor räknar man inte fel på!

Många småsparare i Sverige förlorade stora pengar, hus- och hemstora pengar, när Northland Resources kröp till korset. Och här är den bittra sanningen – även om Finansinspektioner och andra instanser skulle komma fram till att ledningen misskött sig och borde straffas så kommer inte småspararna få tillbaka sina pengar. Hur skulle det gå till, pengarna är ju borta.

Resultatet blir snarare tvärtom. Börskursen kryper ännu lägre när man misstänker att ledningen ljugit eller åtminstone inte har kompetens nog att driva företaget.

Det finns inget sätt att ge tillbaka pengarna till dem som förlorat dem. Så funkar inte börsen och så funkar inte världen. Att höja straffen för dem som missköter sig ger inte heller det ett nytt hus och hem till dem som förlorat sina.

Nej, i detta specifika fall, och i alla andra som det, har skeppet seglat. Fyllt av pestråttor. Det som i stället måste åtgärdas är de proaktiva kontrollerna av börsbolagen. Övervakningen måste uppenbart bli bättre.

Om Northland Resources hade tvingats till större transparens, genom kanske en löpande extern revision, hade småspararna rimligtvis haft större chans att dra sig ut i tid. Smällen hade inte blivit lika explosionsartad som nu. Kanske hade den till och med uteblivit om revisorerna kunnat larma bolagsledningen i tid. Om de nu var ovetande.

Summa summarum – börsen måste hitta ett system som ser till att småspararna inte blir lurade på sina pengar. Inte ett system som bara hittar syndabockar efter att det redan hänt.

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
En Win-Win?

BloggGud vet att jag har gjort många dåliga försök att placera mina pengar på diverse obskyra marknader. Och det räcker gott med att Gud vet – för er andra vill jag inte ens berätta. Jag ägde till exempel ett visst lappländskt gruvbolag som nun kämpar mot klockan …

Men med det sagt så vill jag i alla fall berätta om en intressant marknad jag upptäckte härom veckan – den globala vinmarknaden. Volatiliteten är till exempel relativt låg och det är en marknad som är hyfsat oberoende av börsen. Om det är bra eller dåligt är upp till var och en att avgöra, men utifrån devisen om ägg och korgar så känns det ganska trevligt.

Det finns också en annan tilltalande aspekt – ett fint vin blir aldrig värdelöst. Framför allt inte för dig med ett stort vinintresse. För även om marknaden skulle kraschlanda i ett moln av eld och rök, så har du alltid kvar den där härliga kvällen när du kan korka upp flaskan och avnjuta den i goda vänners lag.

Än så länge har dock inte vinmarknaden visat några kraschtendenser alls, snarare tvärtom. 2012 backade visserligen det största vinindexet (ja, det finns ett sådant) Liv-ex Fine Wine 100 med 8,9 procent, men sett över två decennier har det levererat en årlig avkastning på nästan 15 procent. I stil med OMX30 så representerar Liv-ex Fine Wine 100 Index prisrörelserna för de hundra mest eftertraktade vinsorterna på börsen Fine Wine Exchange (ja, det finns en sådan).

Och kanske är det en helt rimlig utveckling. Tillgången till de riktiga toppvinerna – ofta från Bordeaux och Bourgogne – är begränsad och efterfrågan ökar från bland annat Indien och Kina. Då och då händer det naturligtvis dessutom att en flaska glider ner i en eller flera strupar, och det gör ju dina droppar än mer rara.

Det finns flera sätt att investera i vin. Ett är naturligtvis att lära sig marknaden, försöka hitta dyrgriparna och själv lagra dem under optimala förhållanden. Några tips på vägen kan då vara på sin plats. För det första – majoriteten av vinerna på vinbörsen är röda viner från Bordeaux och Bourgogne, samt så klart Champagne. Nästan 90 av vinerna i Liv-ex Fine Wine 100 är faktiskt Bordeaux-viner, att jämföras med Italien som har förärats två viner i indexet.

För det andra, en ytterst liten del av alla viner som produceras är något att ha ur investeringssynpunkt.

Om du känner att din palett inte har rätt fingertoppskänsla så finns det en annan väg att gå. Återigen i likhet med den ”vanliga” börsen så finns det vinfonder att satsa dina pengar i. De har dock en sak gemensamt – de kräver alla en substantiell investering, ofta från 100 000 kronor och uppåt.

Hur och om du väljer att investera i vin ska jag inte råda kring. Men visst är det en ganska trevlig tanke i denna ständigt larmande ekonomi – att det värsta som kan hända är att du får dricka vinet själv.

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Sänkt bolagsskatt är bra, men löser inte alla problem

BloggReinfeldt kallar bolagsskatten skadlig – jag kallar de höga arbetsgivaravgifterna orättvisa. Och det ena behöver inte utesluta det andra, så sänk dem också!

Regeringen Reinfeldt presenterade i dag sin plan att sänka bolagsskatten till 22 procent, vilket placerar Sverige långt under EU-snittet på 23,7 procent.

Detta är så klart en bra utveckling. Det ger företagen mer pengar att investera och gör att risken minskar att de flyttar utomlands. Och det ger i förlängningen mer pengar till statskassan, trots en lägre skattesats. Mer investeringar tenderar att leda till fler jobb och fler företag som skattar i Sverige, ja ni förstår…

Så det är bra för Sverige och det är bra för företagen. Problemet är att det är allra bäst för jätteföretagen, men spelar mindre roll för många småföretag. Det är nämligen så att för att denna skatteändring ska ge någon som helst effekt krävs att man går med vinst. Och för att den ska ge en kännbar effekt krävs det att företaget ska gå med mycket vinst.

Om jag som egenföretagare lyckas gå med 200 000 kronor i vinst (efter lön till mig själv och allt det där andra) så är jag ganska nöjd. Det innebär nämligen att jag kan ta en full aktieutdelning. Med 200 000 kronor i vinst innebär Reinfeldts sänkning att mitt bolag sparar 8 000 kronor. Det är förvisso en rejäl sänkning, men det är ju inte jag som får pengarna utan mitt bolag. Skatten på lönen är ju oförändrad. Men mitt bolag får 8 000 kronor mer över, och jag kan i alla fall köpa en ny dator till företaget nästa år.

Men detta gäller alltså OM jag går med 200 000 kronor i vinst. Många är de företagare som plockar ut alla pengar i lön, och då spelar denna skattesänkning ingen som helst roll.

Sänkta arbetsgivaravgifter däremot, där snackar vi skillnad. För arbetsgivaravgifterna påverkar hur mycket pengar vi faktiskt får kvar på vårt privata konto.

Arbetsgivaravgifterna för små företag är dessutom orättvisa. För hur ofta är en egenföretagare sjuk, hur många egenföretagare vet ens var de ska ringa om de blir sjuka och hur många egenföretagare säger nej till uppdrag för att de känner sig lite förkylda?

Men detta är inte ett blogginlägg där jag vill klaga. En sänkning av bolagsskatten ÄR BRA. Men eftersom regeringen anser att sänkningen kommer att finansiera sig själv, annars skulle de inte göra den, så hävdar jag att det ena inte måste utesluta det andra.

Nu har man gjort det bättre för de företag som går med en massa vinst. Och då är det väl rimligt att man även gör det bättre för alla andra, vi som lever på vårt företag men inte har råd att bunkra upp en massa pengar i bolaget.

Dela post
Kommentarer (2)
  • Det som slår mig är att aspekten “neutral företagsbeskattning” inte nämns av regeringen. (Detta innebär ju att skattebelastningen ska vara likvärdig oavsett företagsform, detta har tidigare alltid gällt som princip). Med andra ord: om den som har AB får lägre skatt ska även den med enskild firma eller HB erbjudas en skattelättnad. Om regeringen lämnar principen om neutralitet i företagsbeskattningen så kommer väldigt många företagare att ha goda skäl gå över till akitiebolag. Detta utan att inse att man då gör tillvaron mer komplicerad: “Förenklat bokslut” m m gäller inte längre.

    Hans Bergqvist

    2012-09-14 14:00

    Svara

  • Som jag förstår det sänker man skatten på Expansionsfonderna för Enskillda firmor just för att det ska vara liknande villkor som för AB.

    2012-11-03 14:00

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Grundkurs i att förlora 30 procent på en timme.

BloggKlockan 16.30 i fredags kom ett pressmeddelande från oljeprospekteringsföretaget Petrogrand. Det var en uppdatering kring de senaste oljeborrningarna och trots att det flera gånger stod att allt ”går genom plan”, så var det en annan ordkombination som väckte intresset hos läsarna.

Orden ”begränsade volymer” utlöste en storm av sällan skådat slag, ungefär som om man hade räknat med obegränsade volymer olja. Inom loppet av en timme hade kursen gått från 24 kronor till 14, och cirka 300 miljoner kronor i börsvärde hade utraderats. På en timme!

Då fick VD:n nog. Han skickade ut ett nytt pressmeddelande och upprepade att allt gick enligt plan, och att det inte fanns något i det pressmeddelandet som skulle uppfattas som negativt. Begränsade volymer innebar inte att det bara fanns en liten oljepöl, inte alls. Det var bara en term som man använder för att beskriva fynd.

Det pressmeddelandet gick ut 17.30. I dag 09.30 öppnade aktien på 20 kronor igen, nästan 40 procent högre än på fredagskvällens paniktryckande på säljknappen. Jag lider med alla de småsparare som förlorade mycket pengar på att sälja enbart för att kursen sjönk – och inte för att något faktiskt hänt.

För det som faktiskt hade hänt var att allt gick enligt plan. Och det är normalt sett mycket bra nyheter för ett oljeprospekteringsföretag. Ja, för oss allra flesta till och med.

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Hur investerar du?

BloggVissa aktiesparare vill göra snabba klipp, andra vill göra en säker långsiktig investering. Trots att de senare med all säkerhet har lyckats bättre så är vi många som inte kan motstå lockelsen i att bli rik över en natt.

När jag började investera i aktier var min plan att följa en börstidning som jag prenumererar på. Där har de en modellportfölj som de hävdar (och jag tror dem, efter att ha sett allehanda diagram och staplar) har gått upp med 52 procent varje år sedan 1990. Det är alltså inget analyshus, utan en tidning som har sitt existensberättigande i att de har rätt.

Härligt tänkte jag och räknade ut att 52 procent varje år skulle göra 100 000 kronor till 117 miljoner på 20 år. Det är så klart ingen glasklar sanning, eftersom det var i snitt 52 procent varje år. Dessutom tar de inte hänsyn till courtage och sådant, men även 60 miljoner vore ju en trevlig avkastning.

Sagt och gjort så kopierade jag deras portfölj och tröttnade efter tre månader. Till vänster och höger sköt aktier iväg, men inte mina. De lunkade på i sakta mak. Så jag sålde dem och började jaga spöken i stället.

Resultatet kan ni gissa. Efter två år låg jag back. 300 000 hade blivit 220 000. Modellportföljen hade gått upp 30 procent år 1 och 40 procent år 2. 300 000 skulle ha varit nästan 600 000.

Då till knäckfrågan: Tog jag då förlusten och bytte över till modellportföljen. Nej, det gjorde jag inte. Varför inte? Var jag korkad, för envis eller trodde jag ändå att jag var bättre på att välja aktier än fem grabbar som inte gör annat? Ja, inte vet jag, troligen alla tre. Jag intalade mig att jag skulle vänta ut mina investeringar och sedan gå över till den trygga portföljen. Det var en dyrköpt läxa.

Men för er som är mer rationella än mig: 10 procent varje år är klart bättre än 1000 procent vartannat år och minus 90 procent de andra åren. Och dessutom – 1000 procent är ganska mycket att hoppas på.

Dela post
Kommentarer (4)
  • 100.000 kr har jag snart inom en månad nu skall jag inverstera alla pengar i bahnhof

    pt

    2014-03-27 14:00

    Svara

  • Tack

    Jimmy

    2012-05-08 14:00

    Svara

  • Får man fråga vilken börstidning? :-)

    Jimmy

    2012-04-25 14:00

    Svara

  • Börsveckan heter den…

    Redaktionens kommentar

    2012-04-26 14:00

  • Läs in flera

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Titta på resultaten!

BloggLåt oss säga att Volvo tror på sämre tider. Vad gör de då? Jo, de avskedar 5 000 anställda. Ett halvår passerar och nu har dessa 5 000 personer inte råd att köpa en ny bil. De har kanske inte ens råd att köpa en mobil – vilken tur då att även Ericsson sparkat 5 000 personer. Men nu är det ju 10 000 människor som inte har råd att köpa varken bil eller telefon.

Och vips, företagen fick rätt. Helt plötsligt är det sämre tider. Företagsledningarna klappar varandra på axeln och berömmet haglar för att man så väl kunde pricka in vart konjunkturen var på väg.

Lite raljerande så klart, men faktum kvarstår. Gissningar om framtiden blir väldigt lätt till självuppfyllande profetior.

Konjunkturbedömare världen över använder ofta företags och privatpersoners framtidstro som mått på var konjunkturen är på väg. Men i stället för att vara just ett mått blir det i stället ett verktyg. När tidningarna basunerar ut att företagen tvivlar på framtiden, börjar så klart fler företag att tvivla. Och då nyanställer de inte, vilket återigen innebär att de som skulle ha blivit nyanställda inte har råd att handla.

Philadelphia-indexet är just ett sådant index, och dess resultat sprids över världsmedier och skapar börslaviner till höger och vänster. Vad det bygger på? Jo, man har frågat 150 lokala företag i och runt om Philadelphia vad de tror om framtiden. Lokala företag som ditt eller mitt, och man har bett dem att känna efter.

Det räcker ju med att de som alla andra har läst tidningarna för att bilda sig en uppfattning om den saken. Vare sig det är en positiv eller negativ uppfattning.

Helt sinnessjukt om du frågar mig. Det viktiga är väl hur det FAKTISKT HAR GÅTT de senaste månaderna. Där kan man utläsa något. ”Hur många bilar har du sålt” måste ju vara ett mycket bättre mått än ”hur många bilar tror du att du kommer att sälja?”

Dela post
Kommentarer (1)
  • Mycket kloka insikter Gustaf! Min uppfattning om varför man ändå envisas med dessa horoskopliknande undersökningar är att det skapar underlag för spekulationer, det håller också en betydande skara analytiker och “experter” sysselsatta med att bedöma och uttala sig om dessa mätningar. Du har helt rätt i din konsekvensbeskrivning att de, tyvärr, blir styrinstrument och självuppfyllande profetior och driver på flockbeteenden – ingen vill riskera att sitta med dumstruten på huvudet om/när farhågorna besannas.

    Det visar ju också, gång efter annan, att vare sig företagen eller privatperosnerna i dessa undersökningar har nämnvärt mycket bättre förutsättningar att bedöma framtiden än vad du själv har. Den bästa konjunkturindikator jag har är mina kunder, deras planer för framtiden, aktiviteten i deras affärer och mina konkurrenter – hur går det för dem, hur planerar de sin framtid?

    Tro på dig själv

    2012-03-15 14:00

    Svara

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Läs mer i tidningen Driva Eget
8 nr 545 kr

Nr 5/2016 – bara i papperstidningen:
TEMA: Starta eget utomlands
Så får du mer pondus på affärsmötet
Betalar du för mycket för bokföringen?
Försäkringar för dig och ditt företag
Så startade han eget – med noll kronor och en cykel

Skynda långsamt Börsen!

BloggDet vänder alltid, det vänder alltid, det vänder alltid. Det var mitt mantra här på bloggen de första månaderna. Mitt faktaunderlag var samtliga börskrascher som någonsin inträffat. Sälj inte Boliden i panik på 66, eller för den del något av alla andra stora etablerade bolag som bara följer med ner i den allmänna trenden.

I dag ligger Boliden på 120 igen, och OMXPI har gått från 270 till 345.

Det enda orosmomentet jag framförde borde jag kanske ha lyssnat på själv. Mindre bolag som behöver finansiering för att komma igång kräver riskaptit, och de riskerar ibland att för evigt fastna i lågkonjunkturens klor när bankerna fegar ur.

Det har till exempel hänt ett av mina större innehav, Northland Resources, som kom ur svackan med blotta förskräckelsen och en onödigt stor nyemission. Potentialen är fortsatt stor, men klart mindre.

En annan sak jag upprepade var att börsen alltid överreagerar, både upp och ner, och att det är handlarna mer än den egentliga konjunkturen som bestämmer börsriktningen.

Men det gäller åt båda hållen! 

Den symboliska trappa som jag målade syns nu tydligt om man kollar på en börsgraf över det senaste året. Så långt allt gott, men det finns ett problem. Den är ruggigt brant. Med stormsteg håller vi på att äta upp det fall som skedde i somras.

Då hävdade jag att problemen inte alls befogade en sådan nedgång – nu undrar jag om världens åtgärder motiverar uppgången vi ser.

Förlåt, det är inte meningen att förstöra glädjen i att gå in och titta på portföljen som lyser i återhämtningsblått. Och visst finns det mycket som talar för att  världsläget håller på att stabilisera sig. Men återigen, börsens rörelser är inte helt beroende av hur det går för världen, det är snarare tvärtom.

Och min inledningsfras i detta inlägg, “det vänder alltid”, gäller tyvärr även när det går bra. 

Hur man ska agera låter jag vara upp till var och en, det finns tillräckligt många som hasplar ur sig åsikter om det. För min egen har Northland Resources nu blivit en långsiktig investering och i övrigt ser jag fram emot att Lucara Diamonds snart öppnar sin första diamantgruva.

Då kan det bli kul, det tror både jag och Lukas Lundin.

Dela post
Kommentarer (0)

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Statens dolda banksubventioner

BloggVisst tycker vi att det är skönt att veta att staten går in och ersätter oss om vår bank skulle gå i konkurs. Och visst känns det bra att få tillbaka pengar på skatten varje år, eftersom ränteutgifterna är avdragsgilla med 30 procent!

Men har ni tänkt på vad det egentligen är som sker? 

Insättningsgarantin: Om banken skulle gå i konkurs så ersätter staten privatpersoner med upp till 100 000 euro. Tryggt javisst, men också en oerhörd reklam för bankerna. Staten är beredd att betala oss upp till nästan en miljon kronor var, för att vi ska känna oss trygga med att sätta in pengar på bankerna. Pengar som de flesta knappt får någon ränta på, och som i sin tur lånas ut till oförskämt höga räntor. 

Bankerna behöver våra insättningar, och vi måste känna oss trygga med banken för att våga göra dessa insättningar. Och eftersom det förtroendet är naggat i kanten så går staten in och garanterar våra pengar. Det vore som att staten hade en restauranggaranti - “Är du inte nöjd med maten på den nya kinakrogen så får du pengar tillbaka från statskassan”. Visst, jag raljerar lite, men egentligen inte. Kanske vore en matförgiftning en mer rättvis liknelse, men oavsett det, för mig känns det inte bra att bankerna får tjäna obegränsat med pengar i bra tider samtidigt som statskassan ställs till deras förfogfande så fort det kärvar. 

Ränteavdraget: Jag blev jätteglad när jag härom dagen kom på att jag skulle få tillbaka nästan 25 000 på skatten, eftersom 30 procent av mina ränteutgifter är avdragsgilla. Men så började jag tänka: Vem betalar jag mina lån till? Jo banken. Och vem får jag tillbaka pengar av? Jo, staten, skattebetalarna och mig själv. Så medan jag går och tänker att de 6500 kronor jag varje månad betalar till banken egentligen bara är 4500 (“jag får ju ändå tillbaka 30 procent”) så får ju banken likväl 6500 kronor. De 2000 jag får tillbaka har ju jag och vi själva betalat in genom skatten. Detta är en oerhörd subventionering av, och reklam för, bankerna. Jag pratade med Carl B Hamilton, Riksdagsman och professor i ekonomi, härom dagen. Han kallade systemet med räntesubventionering ekonomiskt irrationellt. Minst sagt – det staten säger är egentligen inget annat än att “Kör, låna lite mer pengar på banken – vi kan betala en del av det”. Och det gör bankväsendet till den enda branschen i Sverige som kan sägas ha en omvänd momssats. Om jag handlar kläder för 500 kronor får klädbutiken bara behålla 400. Men om jag betalar 4500 i räntekostnader varje månad så får banken 6500 kronor. Det är ju helt sinnessvagt!!

Här debatteras det om krögarna verkligen ska få sin momssats sänkt med 13 procent, men ingen verkar reagara nämnvärt över att bankerna åtnjuter tidernas deal: Staten hjälper oss varje månad att göda bankerna så att vi inte ska tänka på hur dyrt det egentligen är!

Som en avslutning på resonemanget och nästa gång din bankman försvarar den höga räntan med dåliga marginaler. Handelsbanken omsatte drygt 30 miljarder kronor förra året. Vinsten? 14,7 miljarder – en nästan 50-procentig marginal. 

Dela post
Kommentarer (21)
  • Rädda gärna banken, men rädda inte ägarna, så länge de känner sig säkra så tutar de och kör som de vill. skattebetalarna står ju för fiolerna. Hur försvarar/förklarar man en anställd tjänstemans lön om 11.500kr/h därtill dolda förmåner. Eller varför inte verka för att få till en ny bank folkets bank!?

    ceji

    2012-05-22 14:00

    Svara

  • Du pekar på ett faktum som INGEN vill ta i eftersom Bankerna styr samhället via ränta på ränta. Och subventionerade “pengar” både vid in och utlåning.

    Jag har fördjupat mig en hel del i detta tex genom att se denna video om den ekonomiska historien på mer än 3 tim http://youtu.be/vGQDMK3P6qM

    Martin Måsviken

    2012-02-09 14:00

    Svara

  • Känns som du, precis som alla andra, kritiserar bankerna för att staten (du) subventionerar? Kan man inte se subventionen som ett bidrag till dig så att du skall ha råd att bo (och mer över till andra produkter/tjänster som håller sysselsättningen uppe)? På samma sätt som läkemedel är subventionerat, eller privata dagis? Ingen som gnäller på dagisarnas jättedeal direkt, snararae gnälls det om det blir dyrare.

    Sist men inte minst angående bank-kritik; De är ju banker (vinstdrivande företag), inte direkt lutherhjälpen eller någon statlig hjälporganisation. När Ericsson gör stora vinster på våra telefoner vi köpt, så jublar vi – stolta över vårt svenska bolag. Men om banken tjänar pengar, Gud förbjude, så är det bara dåligt?

    Skulle du låna ut pengar till okända utan att ta marginal? Nä bankerna är rationella, problemet är att dessa i princip 4 bolag inte är konkurrentutsatta.

    Lena H

    2012-02-02 14:00

    Svara

  • Jag anser att det inte går att jämföra magnituden hur staten subventionerar banker med något annat i samhället.

    Vad det gäller banker är det inte bara en fråga om skatteavdrag för räntor utan snarare hur hela systemet är uppsatt.

    Om jag ska låna ut en miljon så måste jag först ha en miljon att låna ut, vilket jag rimligen borde få betalt för. Samma krav gäller inte för bankerna, vilket gör att deras marginaler blir orimligt höga!

    2012-02-03 14:00

  • Läs in flera

Vill du att en profilbild syns till din kommentar? Registrera din e-postadress på www.gravatar.com så hämtas bilden därifrån automatiskt.

Kommentera
Följ Driva Eget
Följ oss på facebook
Följ oss på Twitter
Följ oss på Instagram
Följ @drivaeget
Följ oss på LinkedIn
Följ oss på Google+
Sök allabolag.se
Dagens aktieindex
Läs mer i tidningen
8 nr 545 kr

TEMA: Starta eget utomlands
Försäkringarna för dig och ditt företag
Betalar du för mycket för bokföringen?
Maxa utdelningen