10 misstag frilansjournalister gör

Camilla Björkman

Publicerades: 14 februari, 2011

Observera att jag har begått dessa misstag flera gånger om (undantaget 3 och 6), därför vill jag varna er för att göra samma sak.

1. De kontaktar inte tillräckligt många
Extremt vanligt, jag har själv begått misstaget många gånger. Man skickar ETT mejl till EN tidning och sedan sitter man och klickar på ”uppdatera” i mejlen typ en gång i minuten för att se om man får svar. Se mitt förra blogginlägg om detta – och börja kontakta många fler.

2. De pitchar idéer som inte är färdiga
Ett exempel är att kontakta Driva Eget med förslaget att skriva om ”en inspirerande företagare”. Det är superbra att försöka, såklart! Problemet är: Vi har redan mängder av inspirerande företagare som vi sitter och skriver på löpande band, så det måste vara något MER än så om förslaget ska gå igenom.*

3. De pitchar idéer tidningarna gärna gör själva/gör bättre själva
Till exempel:
– En intervju med en lättkontaktad kändis som till exempel Alexander Schulman, Blondinbella eller Brolle. Redaktörerna har med all säkerhet möjlighet att ta reda på telefonnumret till dem och själva ringa upp för en intervju. Dessutom är sådana jobb så kul att man ofta inte vill lägga ut dem på en frilans. Men framförallt blir man lite irriterad för att frilansjournalisten gör det så enkelt, att personen i fråga bara tagit en kändis och försöker tjäna en hacka på denne. Som att han/hon inte ansträngt sig.

4. De pitchar idéer som inte är så heta
Några exempel på oheta idéer:
– Duktighetssyndromet (funkade 2008).
– Hitta rätt yogastil för dig (2005)
– Kom i form i vår (allmänt ohet)
– Nätdejting (200…2?)
– Alla intervjuer med kändisar (undantaget: en världskändis eller kungahuset), som inte har en vinkel eller någon sorts aktualitet.

5. De har inte läst tidningen i fråga
Vilket avslöjas genom att frilansjournalisten föreslår exempelvis en intervju med en 40-årig kvinna som bränt ut sig till en tidning som Veckorevyn där läsarna är 18-25 år och hellre vill läsa om sex och vårens trender. Se del 3 i frilansskolan här i bloggen.

6. De har en dold agenda
Då och då har jag kontaktats av personer som försöker sälja in ett träningsevent eller ett stort företag. Kanske var det verkligen en artikel de trodde på, men man misstänker ju direkt att de jobbar som frilansjournalister slash PR-agenter. Och undviker dem.

7. De pitchar idéer som är alldeles för breda
Jag kommer aldrig att glömma när jag kontaktade tidningen Leva och fick komma dit på möte. När jag pitchar min idé ”Så får du ditt drömliv” tittar chefredaktören på mig och säger: ”Okej, men det är ju i stort sett hela tidningen. Ska du skriva hela tidningen?” Rodnar förläget när jag minns händelsen, och undrar hur sjutton jag skulle ha kunnat få ner det där ämnet på 8 000 tecken. Gör inte samma misstag: Vinkla stenhårt. Hellre för smalt än för brett.

8. De skriver att de ”älskar att skriva”
Hjälp, tänker man genast som redaktör. Här är någon som kommer att leverera ett 40-sidor Word-dokument kryddat med egna reflektioner och sjukt långa citat där intervjupersonen fått tala fritt om allt från Sveriges utrikespolitik till bullbak. En annan sådan no-no-sak att skriva som frilansjournalist till en redaktör är: ”Min högsta dröm är att bli journalist”. Du ÄR redan en journalist, annars ska du inte jobba som frilans!

9. De vill skriva en krönika
Får rysningar och rodnar när jag tänker på hur jag skrev in till Metro och bifogade tre hafsigt skrivna krönikor om mitt liv som 20+ någonting tjej i Stockholm. Om hur jag gick ut och drack på krogen och dejtade killar. Eh…? När jag jobbade på Cosmopolitan droppade det in exakt likadana förslag på krönikor varenda månad. Såvida du inte är fullständigt briljant på att skriva krönikor och dessutom en färgstark person som gör något utöver det vanliga (t ex min vän Johan Deurell som skriver konstkrönikor för Bon), lägg din tid på andra artiklar och låt krönikorna komma senare.

10. De är jobbiga
Nu känner jag mig taskig som skriver detta. Men vissa frilansare kan vara lite FÖR påstridiga, och då försöker man bara undvika dem i stället för att säga något. Typ mejlar tre-fyra gånger exakt samma idéer, ringer lika mycket och överhuvudtaget känns det som att hela deras inkomst desperat hänger på mig. Man får samma känsla som när en kille är för efterhängsen: Man vill bara fly. Du behöver inte vara svårflirtad, då kommer du verkligen ingenstans, men du bör vara normal. Andra sådana no-nos är att bli sur på redaktören för att hon inte svarar på ditt mejl (hon är inte tvingad att göra det) eller att adda henne på Facebook innan ni lärt känna varandra.

* T ex: Att använda företagaren som ett case i en artikel som handlar om ett ämne, som: ”Så höjer du dina priser med nya supermetoden” + en expert + din företagare som får tala ut om hur hon/han gjorde just detta. Då har du ett helt paket, som är mycket mer attraktivt för redaktören att köpa.

Håller ni med mig, eller är jag ute och cyklar? Vad tycker ni att vi frilansare själva gör för misstag? Lämna gärna en kommentar!

Bli inte ett psycho. Foto: Istockphotos.